Rezas vilja

Väckning även idag, morgonsällskapet lyckas riktigt bra :).

De vanliga sysslorna och dessutom uträkning av löner för personal som ska ha lön den 25. Dessa måste räknas på och läggas upp med någon dags marginal för att säkert kunna nå mottagaren på rätt datum.

Trist väder och stressig dag som hade en hel del att bjuda på, men en sak i taget :).

Jag tror inte jag har ringt så många båtvarv på så kort tid och så intensivt som jag fick göra idag. Tjuvarna har ju tagit släden till motorfästet och det måste byggas en ny. Varv efter varv dissade mig och bad att jag skulle återkomma efter midsommar. Glöm det tänkte jag och ringde nästa. Jag är kund, mitt ärende är viktigt och jag har dessutom väldigt, väldigt bråttom; Saga (segelbåten) ska tjänstgöra på ett läger nästa vecka. Det måste ju finnas någon som har lite tid och kan hjälpa till tänker jag med en dåres envishet. Idag ska det hittas en öppning på mitt oönskade problem.

Till slut kommer jag i kontakt med Båtfixaren (jag han heter faktiskt så) och han säger i alla fall inte nej. Allt annat än ett nej är bättre och jag försöker med alla medel övertyga honom och lyckas ganska bra. "Ta med dig brötet så ska vi se vad vi kan göra".

Till båten för att ta loss delar av fästet som sitter kvar. Sju av åtta skruvar går att få bort och frigöra "brötet" men nr8 strejkar. Nya försök gång på gång och till sist lyckas lillebror :). Väl hos Båtfixaren och efter lite tjöt säger han "Det är nog bäst att du köper ett helt nytt fäste, låter mig gå hem, låter din bror slippa slösa tid och låter dig själv slippa ovishet om huruvida det här går."

Okej, ruta ett igen och nu går färden mot Biltema. Killen där vet inget vilket gör mig irriterad men vi lyckas ändå köpa ett fäste utan hans hjälp. Och nu kommer då frågorna... Vem ska montera? Båten behöver komma upp men hur köra den till kranen? När ska det här göras för att kunna vara klart på tisdag kväll?

Ärligt talat, jag vet inte hur jag ska besvara alla dessa frågor... Får vänta till onsdagen och nu vill jag verkligen att en av gubbarna jag sökt svarar. Då kan det bli en början till lösning, så det är bara att avvakta.

Goda nyheter i kombination med trevligt sällskap, så vad gör det att ögonen gör lite ont... Västra Götaland kommer fortsätta med rödgrönt styre, hurra! Förhandlingarna är klara och mina partikamrater har lyckats riktigt bra :D.

Utredning om enhetstaxa, gratis tandvård upp till 25 år, mål om att barn upp till 16 år ska få glasögon utan kostnad, betald utbildning för specialsköterskor, fler vårdplatser och inga sjukhus till salu! Nu är jag nöjd!

Den 24 maj infaller med den 3:e khordad i den iranska månadskalendern. Och den 3:e khordad är sedan 28 år tillbaka ingen vanlig dag bland andra i Iran. Detta datum påminner om hjälteinsatser utan dess like. Det är en stolthetens och befrielsens dag, men också en påminnelse om evig uppskattning.

Ett vid tiden 20 månaders påtvingat och blodigt krig hade pågått mellan Iran och Irak. Orsakerna till detta var många men allt kan sammanfattas med islamisternas maktövertagande i Teheran 1979. Inkräktarlandet var dock Irak som med ett fullskaligt bombardemang mot de västra städerna också ryckte in på marken i hela tio dagar innan de till slut kunde stoppas. Minns hur mamma kollade på TV och grät i timtal utan att jag fattade varför. Då var jag liten och var på behandlingsresa i USA.

Khomeinis islamistregim hade avväpnat och slagigt sönder hela försvaret i rädsla för sin egen position, ett läge som Sadam Husein utnyttjade kvickt. Aldrig någonsin hade han ens kunnat tänka tanken annars! Bilden där Sadam går ner på knä framför den iranska statschefen, kungen (shah) och ber om nåd talar för sig. Och det gällde bara en liten styrkemanöver, men räckte för att få Sadam livrädd.

Den 24 maj (3e khordad) kom att bli en avgörandets dag 18 månader efter själva krigsutbrottet. Undan för undan och kilometer för kilometer hade försvaret tryckt tillbaka inkräktarna och befriat landområden. Nu kom så det stora slaget (Opperation Evig kärlek). Sadam hade tagit den vackraste gränsstaden Khorramshahr och förklarat det sydvästliga länet Khozestan som irakisk teritorium. I ett helt år pågick den grymmaste formen av förödelse, blodspillan, avrättningar, våldtäkter och förnedring. Under de sista månaderna kunde heller ingen komma ut eller in i stan. Khorramshahr förvandlades till symbolen för enighet och mod. Folk som lyckades ta sig därifrån hade döpt om staden till Khoninshahr (blodets stad).

Jag har själv minnesbilder från denna dag, trots att jag var liten typ 4 åring. Kl14 i samband med nyhetssändningen fick hela nationen besked.

En samordnad sändning där nyhetsuppläsaren inte ens hälsade på vanligt vis utan "Jag ber om hela nationens fulla uppmärksamhet". Tystnad... och han gör ett nytt försök "Hela folkets uppmärksamhet" tystnad igen och nu ökar oron. Vad har hänt?

Till slut lyckas han "Khorramshahr är befriad och tillbaka, Khorramshahr är åter i nationens stora famn". Han gör ett tredje försök men bryter ihop och tårarna sprutar ut var på nationalsången spelas. Ovanligt är också att det är den riktiga sången som regimen förbjudit som nu spelas samordnat från den statliga radion och TV:n. Tog kanske teknikern tillfället i akt och visade sin glädje genom att glädja folket och göra regimen sur? :D

Gatorna från Zabol i sydöst till Tabriz i nordväst fylls med firande människor som kramar om varandra och gråter ihop. Även vår lilla gata blir överfull och kakorna kommer fram, underbart för lilla mig. Alla bjuder på allt de har hemma och jag bara äter på :).

Nästa sändning får vi mer besked.

En samordnad, snabb och effektiv offensiv under tre dagar med marina, markbundna och luftburna krafter lyckades till slut bryta belägringen och öppna vägen in. Man för man, hus för hus, gata för gata och kvarter för kvarter togs tillbaka. Soldaterna klädde ut sig till motståndarens styrkor och infiltrerade dem för att bana väg, understödda av marinen och luftburna insatser som hindrade Sadams förstärkning och tvingade honom till reträtt. Operation Evig kärlek hade lyckats! För första gången kunde vi se bilder innifrån och vilken förstörelse...

De tre stabscheferna för de förenade styrkorna dök upp i TV-rutan och sammanbitna men ändå med ödmjukhet sa följande som aldrig lämnar mitt minne:

"Nationens unga hjältar har befriat Khorramshahr och slängt ut inkräktaren. Vi har betalat ett högt pris, 3000 man har satsat sina liv med yttersta lust och glädje. Deras livsinsats är en gåva till framtida generationer. Gränserna är i det närmaste återtagna och ockupationen är snart slut. Försvaret kontrollerar hela det territoriella området igen och snart är kriget över. Överste major Jahanara som ledde den första fasen av stadens befrielse stupade med alla sina soldater och deras blod banade väg för efterkommande styrkor. De hann aldrig se befrielsen. Vi känner respekt, ödmjukhet och tacksamhet.

Efter en slutlig säkring kommer staden att översköljas med 3000 röda och vita rosor för att hedra minnet av våra kamrater. Från och med nu skall varje iranier i generationer tända ljus på denna dag för att minnas och uppskatta denna avgörande insats. De förenade styrkornas uppdrag är i det närmaste fullgjort och vi känner ödmjukhet inför fosterlandet och detta folk."

Sedan tände de ljus, höll en tyst minut för stadens befolkning som fått sätta livet till, och lämnade sändningen.

Åter fyllda gator med firande människor, och självklart ännu mer kakor till mig.

Ockupationens förnedrande tid var över och må den aldrig mer komma tillbaka! Att utsättas för det är som att tvingas leva med en främmande och oberäknelig person dygnet runt i ständig rädsla.

Detta kommer alltid att finnas i mitt minne och jag tänder ljus varje år.

Kort efter befrielsen hittades det en handskriven lapp med en dikt i överste major Jahanaras uniform som är skriven av en anonym soldat i samband med Operation Evig kärlek. Denna dikt blev sedan en minneslåt. Ett citat ur dikten får avsluta detta ovanligt långa inlägg på denna speciella dag.

"Dina försvarare med sina liv som insats

Dina stolta unga led om led

Tvättade öknen med sitt hjärtas blod

För att återta och befria för dina barn."

En effektiv väckning imorse i rätt tid. Sådant gillas! Tack morgonens sällskap :)

Sol, värme och måndag tänker jag och gör frukost samtidigt som lite småprat, utmärkt för att vakna till liv.

Byter kanal på radion för att höra de persiska nyheterna och då får jag också veta... Naser Hejazi, det iranska fotbollslandslagets mångåriga och mycket folkkära målvakt, tränare och sedermera förbundskapten under 70-talet har efter 1.5 års sjukdom lämnat oss.

I iransk fotbollshistoria kom Naser Hejazi att bli en ikon, en hjälte och en stor förebild. Han blev så stor och känd redan i unga åldrar så att till och med de tuffa gubbarna på kabaréerna och ölhaken kallade honom för Naser-khan. Något i stil med Herr-Naser.

Den som i slangspråket och i folkmun får ett "khan" efter sitt förnamn betraktas som stor och högt stående i gatufolkets ögon. Naser var dock högt stående i allas ögon som den iranska kungen (shahen) uttryckte det. Under sin gärning som målvakt spelade han hela 69 landskampsmatcher, hela fem gånger förde han landslaget till prispallens olika nivåer i de Asiatiska mästerskapen och lyckades föra landslaget till två OS och VM under 70-talet. Han blev utnämnd till en av Asiens mest kvalificerade målvakter och den Asiatiska fotbollsfederationen placerade honom som nr2 av de mest kvalificerade spelarna. Samma federation utnämnde honom till en av världshistoriens bästa tränare och förbundskaptener under 1900-talet.

De lag som Naser lett eller spelat i har alltid slutat som vinnare i nationella, regionala eller internationella mästerskap.

Efter islamisternas maktövertagande flyttade han till Indien och sedan till Bangladesh där han fortsatte leda fotbollslag och gjorde dessa till mästarlag. Han återvände till Iran efter tiotals år i exil och började på nytt träna lokala lag i Teheran. Han levde med och för fotbollen och det finns ingen iransk eller asiatisk tränare som inte bett honom om goda råd.

Han var aktiv i landslaget under 70-talet då monarkin firade sin storhetstid och då Iran stod på tröskeln att ta plats som en storregional världsmakt. Naser-khan var en aktad och folkkär nationalist med hjärta för demokrati och rättvisa. Han var många gånger obekväm för etablissemanget och vädrade gärna sina åsikter öppet. Under 70-talet riktade han skarp kritik mot det som han tyckte var ekonomiska och sociala orättvisor i kungariket och under islamisternas tid vid makten har han gått hårt mot i princip allt de gör och står för.

Naser-khan har trots sin skarpa kritik och höga stämma aldrig gripits eftersom regimen har sett det som omöjligt. Att gripa Naser likställdes med att påbörja sin egen undergång, vilket även den brutala säkerhetstjänsten erkände.

När nu radion rapporterar att hundratusentals människor kommer till Teheran från andra städer för att följa sin älskade Naser-khan till en sista vila förstår man ett och annat.

Två timmar efter att nyheten nått ut till folk uppstod enorma bilköer och det blev näst intill omöjligt att ta sig hem till honom eller komma fram till det sjukhus där han avled. En hel nation och hela Asien är i sorg och regimen gör allt för att dämpa folks anstormning till Teheran och den cermoni som är planerad. Samtidigt kan regimen heller inte visa aggression då detta kan bli början till slutet för dem. Regimen känner skräck även över den döda Naser-khan.

Nasers högsta önskan var återgång till demokrati och frihet och det skulle inte förvåna mig ifall hans död nu kan bli början på denna önskan, liksom många andra stora personligheters död blivit i världshistorien.

Condolianser från hela världen når familjen nu i en strid ström och även jag önskar den älskade Naser-khan en fridfull vila; kampen i hans anda fortsätter både i fotbollen och på gatorna för frihet och rättvisa.

Måndagen har bjudit på mycket samtal och mail igen. Även en del intressepolitik har det talats om och idag som så många gånger förr var det Björklunds tur att ifrågasättas. Skolan fungerar inte längre och det förstår Björklund minst av alla. Nåja bara 3.5 år kvar nu och man kan ju alltid hoppas att han försvinner i förväg.

Den stulna motorn har tagit lite tid, omöjligt att hitta en släde som passar har det visat sig. Känner hur stressen ökar och tiden minskar...

Ett effektivt planeringsmöte och sedan var det kväll och natt med allt vad det innebär.

Att en kompis kommer på besök är alltid kul. Och om det dessutom är barndomsvännen som man delat precis allt med i alla väder är ingen det försvagande faktor

precis. en helg som hade förutsättningar att kunna bli grym började i förbannelse och tog med sig kaoset in i kommande vecka.  

Att jobba ihop, tänka tillsammans och som vi säger i den här stan "tjöta sönder varandra" är i sig ett nöje och görs det på en segelbåt är nöjet ännu större.

Så kul så att man nästan glömmer av vad som händer omkring en. Det hinner gå hela två timmar innan vi båda märker att något är konstigt. Och

när vi märker det har vi så svårt att tro det så vi måste fråga varandra ett par extra gånger för att bli säkra... Jodå, här försöker vi matcha skruvar

och hål helt omedvetna om att vi har fått ett mycket större problem än att hitta passande skruvar till hålen. Utombordaren, en sleten sådan från 1993 hade

stulits. Brickorna utspridda på akterdäck, bränsleslangen avklippt och även själva släden till fästet borta. Elva dagar kvar till seglarläger och Saga

(segelbåten tillhörande undertecknad) är den enda synanpassade båten. En motor går att ordna, slangen är inga problem och hon är ju faktiskt en segelbåt

så det funkar iaf, men varför släden? Den kunde de iaf låtit vara! Nu blir det problem att hitta en sådan, ännu större problem att byta motorfäste, för

att inte tala om veckans stress. Må ni få riktiga problem när ni ska starta den, för den motorn kan sura vill jag lova!

Folk som snor förstår jag mig inte på och om man nu är tvungen att sno så kan man göra det med lite klass och stil då... 

Ett styrelsesammanträde i min gamla förening där jag är fostrad fick lugna ner nerverna och sedan en kort men fartfylld segeltur på 20 min. Det behövdes

bevisas att motorn inte är en nödvändighet som kan stoppa en. 

Grekisk mat med goda vänner fick avsluta en trevlig kväll. Även denna natt med gott sällskap, om en på långt håll, enda fram till självaste sömnen. 

Söndagen som nästan regnade bort gick i demokratins och åsikternas tecken. Var ombedd att hålla i ett pass om hur man skriver motioner, inför sensommarens

förestående Medlemsforum. Varje medlem är viktig och behövs, varje medlems röst och åsikt måste fram och demokratin behöver ständigt aktiva försvarare

som känner sig säkra i spelreglerna och kan göra sig hörda. Blir man då ombedd att lära ut något som kan vara till hjälp säger man inte nej, iaf inte jag.

Frågor varvade med skratt, teorier, och argumentanalys fick det bli först och sedan producerades det två motioner, och ännu fler kan säkert vara på gång. 

Två telefonmöten tillsammans med en hel del pratandes på msn och i telefon fick avsluta även denna kväll.

Det hade hunnit bli ljust när jag gick och la mig förra natten, och det var första gången jag såg gryning före sömn den här våren. Den känslan är lite

speciell även om den återkommer varje år. För att sova så sent vaknade jag ganska tidigt, iaf om jag får säga det själv och det är ju lite kul att folk

som tror att man sover får sig en överraskning då och då :). Morgonens sällskap kan dock notera att smsen är välkomna och ger extra energi även om jag

är vaken :D.

Lite jobb, lite förening och lite hemgöra även idag och sedan var det dags att återuppta jakten på skor.

Inte så många affärer kvar i stan att kolla men några, tur för mig. Efter mycket letande, en del åkande med lillebrors hjälp som körde runt och en del funderande

kunde detta delikata problem få sig ett slut, dock bara till hälften. Ett par typ löpskor med inbyggda isdubbar som gick att skruva ur och spara till vintern,

någorlunda anpassade till det göteborgska vädret, av hög kvalitet och i en bra färg fick det bli. Rätt storlek och högt pris ja, men vad gör man efter

en veckas letande och när allt dessutom är så dåligt och fult. Trend och mode i all ära men vilken "skit" som helst funkar faktiskt inte!

Återstår gör nu seglarskor och det brådskar. Slutsats, jakten fortsätter!

Det händer mycket i världen. regimen i Teheran har idag verkställt tre avrättningar, utan att de dömda hann få veta vad de var gripna och anklagade för.

Det enda vi vet är att de precis som jag bloggade och hade deltagit i frihetliga demonstrationer. Må de vila i frid, medan vi andra fortsätter kampen i

deras fotspår!

I Syrien fortsätter Asad-regimen döda sitt folk och det rapporteras om 30 döda bara under den här dagen. Våldet fortsätter varje dag och världens ledare

tittar på.

Damaskus och Teheran är i världens ögon för strategiska för att någon ska kunna ingripa på allvar utan att förlora ekonomiskt på det. Att också dessa två

regimer verkligen hjälper varandra att krossa folken är ytterligare en förödande faktor för frihetskämparna. För att här och direkt undanröja ett ev. missförstånd

vill jag förtydliga att jag med ingripande inte menar militärt utan snarare att skära av deras ekonomiska livlina.

Förstärk sanktionerna mot Syrien och sluta handla med dem.

Låt bli den Iranska oljan och stoppa all import/export. ta tydlig ställning för folken och möjliggör för frihetsrörelserna att nå in med information till

folken i dessa länder.

Om bara detta görs i en månad lovar jag att varken mullorna i Teheran eller Asad i Syrien sitter kvar. Folken frigör sig själva och det behövs inte ens

ett enda skott utifrån!

Jag har nu lyssnat och hunnit sova på president Obamas linjetal om Mellanöstern och Nordafrika.

Till att börja med gläds jag åt att 1967-års gränser slås fast som utgångspunkt för fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Nu gäller det att få

Israel med på banan och här vill jag verkligen önska USA-diplomatin lycka till, för det kan behövas.

Konstaterar vidare att President Obama efter lång tids vacklande äntligen tog tydlig ställning för det iranska folkets demokratisträvan och fördömde regimen.

Glädjande men tyvärr två år för sent. Neda (tjejen som sköts i bröstet på öppen gata i Teheran och väckte känslor över hela världen) verkar ha fastnat i

Obamas minne och det känns bra. Om de starka orden som kom i går i talet hade kommit direkt efter att Neda hade skjutits så hade det gett oss alla en extra

energikick och gjort livet svårare för regimen som då var riktigt skakad. För oss är Neda högst levande och närvarande och utgör en av tusentals symboler

för vår kamp.

President Obama konstaterar vidare att den arabiska våren fick sin inspiration från gatorna i Teheran, Shiraz och andra iranska städer och jag kan bara

instämma. Nu hoppas vi bara att han och andra inte är lika senfärdiga nu som då och direkt tar ställning för folken.

 Att vara inkonsekvent är alltid problematisk, i vilken position man än befinner sig. Det går inte att kritisera regimen i Teheran eller Tunis men tiga

om Bahrain och Saudiarabien. Det visade sig bli omöjligt att försvara det egyptiska folket utan att kräva Mubaraks avgång. Man kan inte kräva Kaddafis

avgång i Libyen men samtidigt vara senfärdig mot Asad i Syrien.

Problemet med amerikansk utrikespolitik är och har alltid varit att man är inkonsekvent. Detta upprör, väcker känslor och värst av allt är att det ger det

regimerna i området möjlighet att använda just det inkonsekventa handlandet för att hävda sig själva.

Obamas tal i likhet med mitt skoköp får efter alla konstateranden ovan betraktas som lyckad till hälften. Med detta konstaterande tackar jag för mig för

idag.

En dag som i sin början såg ut att bli seg har passerat på nolltid. En kombination av jobb, praktiska hemsysslor och föreningsgöra har varit den röda tråden.

Tvätt varvad med ekonomisk rapport, disk i kombination med lägerbekräftelse, och matlagning tillsammans med motionsläsning. Går faktiskt bra att kombinera

och inget av det behöver kännas tungt. Hann inte med att kolla på skor  idag eftersom jag väntade ut kulingen vi hade mitt på dagen och sedan var det för

sent. Men vad gör det egentligen när jag hunnit med mycket annat och dessutom haft trevligt sällskap genom hela dagen och kvällen? :). Om det nu hade funnits

några bra skor till mig idag hoppas jag att de finns kvar imorgon med. Det gäller att fokusera på det som har blivit gjort och vara nöjd med sin insats.

:)  

Att diskutera vardagsfrågor som i sig är enkla och spelar roll är viktigt. Att dessutom dela samma erfarenheter och uppleva samma svårigheter gör att man

helt plötsligt är fler än en och kan ventilera frågorna. Och det är precis här, när en blir två, och två kan bli fler som föreningslivets mening kommer

in i bilden och den gemensamma strävan man har övergår i intressepolitiskt påverkansarbete. Det är från detta som SRF-stadgans finaste formulering tar

sin ursprung: "Vi har slutit oss samman i Synskadades Riksförbund för att utifrån tanken om alla människors lika värde, gemensamt hävda synskadades rätt

på alla områden".  

Dagens ämne fick bli livsmedelsförpackningar som inte är bra märkta, som sedan gled över till otillgängliga menyer och ohjälpsam personal på fik, byttes

mot personlig service i affärer, och landade i folks dåliga känsla för service och kundvård.

Dessa vardagsfrågor som är så fruktansvärt viktiga för var och en av oss och som berör, som vi i handlingar sätter finare namn och formulering på för att

kunna påverka. Återigen har det bevisats för mig att påverkansarbete är det som driver människor och i de fall vi inte lyckas få upp engagemanget beror

det snarare på våra arbetsformer än folks ickeengagemang.

Livsmedel går att märka så man vet vad man äter, fikpersonalen måste kunna läsa menyer när de jobbar inom servicebranschen, och rätten att köpa matvaror

måste villkorslöst garanteras alla!

Jag är nöjd och stolt över att ha varit med och även nu få vara med för att  driva dessa frågor och sätta dem på dagordningen. Våra mänskliga rättigheter

till mat och annat vardagsgöra är inget vi ska tigga och be om, vi ska kräva de med hög röst tills vi lyckas! 

Akvariesnigeln som inskaffades i måndags är än idag vid liv och ser att kunna samsas med monstren därinne. Hoppas bara för hans skull att han kan komma

ut och käka lite också, utan att fiskarna hoppar på honom. Kan inte vara kul att vara i skalet och inte våga sig ut. 

En rolig och omväxlande dag går fort och helt plötsligt var det dags för ett förbundsstyrelsesammanträde i Synskadades Riksförbund. I år hålls det kongress

och då är trycket högt på styrelsen för att få klart alla handlingar och besvara alla inkomna motioner som är hela 82 st. Ett 20-tal av dessa, förslaget

till verksamhetsinriktning för kommande kongressperiod, förslag om organisationsutveckling och en del stadgefrågor avhandlades snabbt och lätt. Ett imponerande

förbundskansli åstadkommer förberedda förslag till handlingar av hög kvalitet där inte mycket finns att erinra. Ett sammanträde som var tänkt att mest

förbereda kongressen fick plötsligt en helt annan skepnad när punkten Aktuella frågor kom upp.  

Sverigedemokraterna (SD) har hört av sig till förbundet och vill träffas för att diskutera punktskrift i synnerhet och andra synrelaterade frågor i allmänhet.

Förbundsstyrelsen har redan efter valet 2010 och SD:s inträde i riksdagen i skarpa ordalag tagit avstånd ifrån SD och offentligt gett sin syn på vad vi

tycker om dem. Tydligen är SD ganska angelägna om att ses, föreslår träff och påminner med jämna mellanrum. Förbundskansliet hade nu tagit frågan till

styrelsen för avgörande och svaret blev ett entydigt nej! :) 

SD får gärna skriftlig information om våra sakfrågor, punktskriften och förbundet men vi tänker inte möta dem på tuman hand. De är inte välkomna till SRF-kansliet

och vi tänker inte träffa dem själva någonstans. OM de finns i offentliga sammanhang tillsammans med oss kan vi ta debatten med dem, men annars inga kontakter.

Självklart har SD en agenda och en strategi för sitt agerande. Självklart är målet att bli som en av de andra partierna. Och visst kan de kanske stödja

några av våra förslag i riksdagen men då på bekostnad av att vi får ställas mot andra grupper.

Förbundsstyrelsens klara nej är därför ett kvitto på att kursen ligger fast, människovärdet går före sakfrågorna och att vår solidaritet är större än att

den bara begränsar sig till vår egen grupp.

Vi accepterar aldrig förbättringar på någon annans bekostnad och detta ligger fast! :)  

Stolta, glada och lättade kunde vi alla lämna sammanträdet och åter känna det finaste vi har ihop:

"Vi har slutit oss samman i Synskadades riksförbund för att utifrån alla människors lika värde gemensamt..."

Nu handlar det om att försvara människovärdet, stå upp för demokratin och inte låta sig frästas av inviter för att i nästa sekund bli utnyttjad och förnedrad.

En trevlig och givande kväll är över, mitt sällskap har somnat och nu är det dags också för mig att göra natt. 

I låten Valet översatt av Mikael Wiehe och Björn Afzelius har vi strofen som ikväll får avsluta detta inlägg:

"Vakna upp, se dig omkring, fatta mod

Så du kan säga till dina ungar när de frågar dig

Att du var en av de som stod emot"

En tråkig onsdag med ännu tråkigare väder har passerat. En dag

med ögonstrul, droppar och piller. Har man Grön Starr som jag, får man räkna med sådana dagar

ibland. Ett väderomslag, fel sorts stress eller bara slumpen kan slå till och då är ofta en hel dag förstörd. Gäller då att inte slås ner utan göra det

man kan och hoppas på det bästa. Värken beror på högt tryck i ögat och trycket i sig är farligt för de synrester man har kvar. Man medicinerar därför och

försöker hålla trycket i schack.

Med tanke på omständigheterna idag blev det ingen skojakt och heller inget besök på kontoret som var planerat, dessa läggs nu till morgondagens planering. :)

Tur man har flexibla kollegor som gör det möjligt för en att jobba iaf.  

En hel del mail, telefon och annat skrivande även idag och kvällen avslutades med två trevliga möten. Världens bästa lägergrupp som börjar närma sig utmaningen

och även en av föreningskretsens mest kvalificerade sekreterare med underhållande justeringsstund säger man ju inte nej till.  

Sverige förtjänar att ledas av en socialistisk regering och att jag tillhör politikens vänstra halva är ingen hemlighet här. Men ibland undrar jag vad delar

av oppositionen sysslar med och hur de tänker. Känns verkligen som en sandlåda ibland där man är mest ute efter att plocka billiga poänger på varandra.

Det symboliseras nu av Socialdemokraternas förra inställning och dagens utspel i Libyenfrågan. 

Sverige är medlemsland i FN och då har vi skyldighet att ställa upp när världsorganisationen behöver oss. Detta är dessutom en lång och uppskattad svensk

utrikespolitisk inställning.

Vad vi ska ställa upp med är upp till FN att begära och oss att besvara efter bästa förmåga. Kan knappast fungera på något annat vis.

Om vi behövs i Libyen för att upprätthålla flygförbudszonen så den galne Kaddafi inte kan bomba sitt eget folk, kan vi ju inte komma dragandes med andra

saker och avbryta det vi håller på med när insatsen behöver fortsätta. Så jag förstår verkligen inte varför vi ska sluta på ett givet datum bara för att

och lämpa över ansvaret på andra. Känns som att S nu inte längre "vill leka med flygplan utan båtar" och då ska vi avbryta det som mest efterfrågas.

Först vill man inte alls och nu vill man men inte det som krävs utan något annat. Varför? 

Det libyska folkets liv och död är viktigare än billiga politiska poänger i Sveriges riksdag, så låt den inställningen bestämma och inte datum eller sort

av insats. 

Mitt förtroende för utrikesminister Carl Bildt är inte så högt, även om jag gillar hans tydliga sätt att vara på. Idag måste jag dock gå ett steg längre

och säga att han har så förbannat rätt när han säger "vi ska ställa upp med det som FN behöver för att hjälpa det libyska folket."

Solidaritetskravet i FN-stadgan förpliktigar och vi är det libyska folket skyldiga denna solidaritet. Nu hoppas jag att förhandlingarna över blockgränsen

leder till ett klokt och övervägt beslut med största möjliga nytta för Libyens folk.  

Telefonen och msn har tystnat och det tänker även jag göra nu :).

Dagen har varit ganska lugn och stilla. En del skrivjobb, lite telefongöra och självklart massa mail. Inga ovanligt förekommande saker under dagtid. Varvad

med trevligt sällskap på msn blir det här betraktad som en trevlig dag. Eftermiddagen innebar utgång och livemöte för att planera en kommande aktivitet

i oktober :). Jodå, nu ska det njutas kultur, läras historia och semestras. En grym arbetsgrupp åstadkommer en grym aktivitet, ha tålamod så får ni se!

Av någon anledning går tisdagarna fort och vips så är det dags för den veckovisa kompisfikan i stan :). Extra mycket tjöt och fart idag må jag säga...

Även här ett möte, om än inte så effektiv men ändå med världens bästa lägergrupp. Det seglarläger som jag är med och planerar närmar sig med stormsteg och

nu kommer detaljplaneringsfasen. Allt måste klaffa felfritt och vi måste ha full kontroll minut för minut samtidigt som instruktörerna planerar aktiviteterna

på sitt håll utifrån att det blir sol alla dagar :). En kul och spännande utmaning för oss som grupp och ett grymt kul och späckad läger väntar deltagarna.

Nytt möte bestämt och vi kunde lämna fiket färdigfikade och glada.  

Det har varit kallt, stormat lite lätt och solen har visat sig från sin mesigaste sida när det äntligen slutade regna. När vinden tilltar på kvällskvisten

blir man som båtägare lite extra orolig. Håller förtöjningen? Ligger hon rakt? Finns det marginal ifall det blir högvatten? Jag har ju bara sommarförtöjning...

Ja, allt det här snurrar i huvudet och då finns det två sätt att hantera det på. Antingen åker man dit och får svar på frågorna eller så har man is i magen

och försöker slappna av. Jag föredrar det första och kan då lillebror köra ner till hamnen så jag kan bli säker tar jag självklart chansen :). Då blir

nattens sömn lugnare, båten tryggare och jag nöjdare.

Den här känslan får avsluta dagens inlägg för nu är det dags för lite disk och sedan sömn för en tidig onsdag.

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev jag vet, förbättring fordras :). Jag ska försöka bättra mig.  

Idag är det dagen efter, och då menar jag VM-finalen i Hockey och omvalet i Västra Götaland så tro nu inget annat. :)

Vad gäller det förstnämnda så är silver verkligen inte dåligt och Trekronor har all anledning att vara stolta. I en match finns det alltid förlorare och

vinnare och nu var det tydligen Finlands tur att vinna och jag kan faktiskt unna dem det. De spelade verkligen bra. Vinsten ska vara ett mål och inte ett

självändamål, då förlorar det nämligen sitt syfte och leder till en trist utveckling.  

Jag har hunnit sova på resultatet från omvalet och visst känner jag en viss glädje över att vi i det rödgröna laget lyckades bli största block. Det tyder

på att det vi står för har stöd hos befolkningen och att det vi vill är till många delar rätt saker. Ett katastrofalt och historiskt lågt valdeltagande

känns trist och ger oss en klar signal om att det inte får bli fel i röstsammanräkningar, och när man också denna gång hör att det blivit fel blir man

verkligen oroad. Något måste göras och det snarast!

När Konstutitionsutskot

tets ordförande Peter Eriksson lyfter frågan om att se över vallagen och införa ett säkrare röstesystem blir jag hoppfull. Äntligen

kanske också vi med synnedsättning får rösta på jämlika villkor om man nu ser över vallagen. Ett tillgängligt röstesystem är väl inte för mycket begärt

i Sverige 2011, eller? 

Vi i rödgröna laget ska fira framgången men komma ihåg att vi inte fick egen majoritet. Detta måste vi vara ödmjuka inför. Vi är bra men inte tillräckligt

bra än för att få grönt ljus tolkar jag väljarnas dom som. Alltså har vi en läxa att göra också fram till valet 2014.

Tråkigt med fortsatt oklarhet kring hur regionen ska styras och nu tar förhandlingar vid vet jag. Önskar alla rödgröna vänner lycka till och hoppas verkligen

på att MP inte sviker i sista sekund! 

Jag är samtidigt förundrad, besviken och sorgsen. När SD får nästan 6% och nio mandat blir man inget annat än ledsen. Missnöje, proteströster och annorlunda

brukar det här förklaras med och till stor del stämmer det också. Men visst beror det också på något annat och mer farligt! Människor som känner hopplöshet

och ängslan blir lätt mottagliga för enkla lösningar på svåra frågeställningar. En människa som känner sig nedslagen av omgivningen och ser sig som misslyckad

söker sig till en förklaring och är den då enkel blir den också en sanning. Om man dessutom inte är insatt och inte har en känsla för samhällsfrågor hamnar

man lätt i en destruktiv spiral av negativa tankar. ett hårdnande samhällsklimat, hopplöshet som många känner och brist på folkbildning är således anledningar

som måste läggas till för att förklara SD:s valframgångar.

Lösningen är då att folkbilda, utjämna klyftorna och ge människor framtidstro! Och just därför har vi inte tid att passivt sörja utan behöver organisera

oss!

Att SD är tungan på vågen i vår region nu är ett faktum och jag sätter mitt hopp till att partiföreträdarna räknar ut dem från början nu när förhandlingar

börjar. Blir väldigt orolig över att Jonny Magnusson (gruppledare M) på valkvällen "inte ville stänga några dörrar". Hoppas att statsministern tar honom i örat och ställer

honom i skamvrån en stund! 

Att ha små fötter är bra, iaf om jag får säga det. Men att köpa skor till dessa små fötter är lättare sagt än gjort... Herrskor börjar på 40 och då stor

40, och vad ska då jag göra som råkar ha liten 39? Efter att ha gått igenom fem skoaffärer fick jag ge upp också för den här dagen, och det var inte första

dagen den här våren... Jakten lär fortsätta imorgon med nya butiker. Envisheten är min bästa vän i sådana lägen och jag ska minsann hitta två par skor.

Både seglarskor till säsongen och vanliga skor anpassade till regniga sommardagar i Göteborg. :)

Men jag måste bara få säga det, vad fula de sk trend- och modeskorna är i år. Dålig kvalitet, för skrikiga, föga funktionella och lite sådär lagom äckligt

plastiga. Skärpning, för sån skit vill folk väl inte ha eller?  

Zooaffären nästa och här köptes lite växter och en snigel till att äta alger i akvariet. Med mina monster till fiskar är jag lite tveksam ifall dessa får

överleva, men ett försök är ju det värt. :) 

Idag har jag känt en otrolig "hemlängtan". Vissa dagar är sådana och sen går det över men idag var det riktigt mycket. Vill till min barndomsstrand i Ramsar

vid Kaspiska havet, till den lokala bagerikön i Teheran, till vinets fäste Shiraz, till kakornas Esfahan och till festernas ö Kish mitt i Persiska viken.

Inget av det är tyvärr möjligt just nu så det gäller att stilla längtan på ett annat vis. Tur då att det finns en affär där jag kan köpa iransk gotta och

"längta av mig" lite. Så det blev handlat där och nu finns både "sockerbröd" och "honungsmjölk" här, således är frukosten räddad. Må mullornas regim falla

snart! En protestvåg inom oljeindustrin är under uppseglande och om det blommar ut är islamisternas dagar räknade i Teheran. :) 

Medan jag avverkade två telefonmöten fick jag hjälp av lillebror och hans tjej att göra ett vattenbyte i akvariet så att snigeln och de nyköpta växterna

kunde få sin plats. Tackar ödmjukast! :) 

Det ska mycket lite till för att man ska känna glädje och lust med saker och ting ibland. Ett MSN-meddelande eller ett sms exempelvis och lycklig är jag

som även den här dagen fått rikligt mycket av den här varan. :) Avsändaren är självklart viktig, så det duger inte med reklambolagen :).

Den från gårdagen fortfarande ickefärdiga redovisningen behövde verkligen komma in idag så det var bara att gå direkt från sängen till datorn och fortsätta.

Hade inte ens stängt av datorn sedan gårdagen, allt för att spara tid och ha koll på var i texten jag slutade. Inget te, ingen frukost, bara fokus på att

skriva och räkna. Ett par korta pauser blev det när telefonen ringde och när det kom ett sms som jag inte kunde låta bli att svara på, annars inga pauser

heller. 13.40 var det hela klart och jag kunde andas ut. :) Nu kunde livet återgå till det normala igen med te, en försenad frukost och hemmaplock. Men

vips var det dags för nästa möte igen och därefter ytterligare ett. Men då var det iaf okej. trevliga människor i telefonen och mellan varven trevligt

samtal på msn :).  

Så var det då äntligen dags, tisdagsfikan som jag skrivit om här tidigare. Och den här gången var jag inte sist in :). Som alltid trevligt, intressant och

givande med fart och skratt! 

Sista ärendet på stan innan kvällens hemkomst blev på apoteket för att hämta nya ögondroppar och tabletter. Då visar det sig att tabletterna inte finns

inne och behöver beställas. Jag ber personalen kolla om det finns på några andra apotek var på jag får svaret:

"Vi kan bara se de apotek som tillhör vår egen kedja." Två apotek är då aktuella och på inget av dessa finns mina piller. Jag frågar efter ett fjärde apotek

som jag hittar till men då visar det sig att tjejen i kassan inte kan se det eftersom det tillhör ett annat bolag. Alltså, bara att gå dit när de öppnar

och chansa eller beställa varan. Beställa den tar lång tid och jag behöver tabletterna inom ett dygn.

I det borgliga Sverige där apoteken sålts ut och där världens mest effektiva apotekssystem slagits sönder kallas detta för tillgänglighet och valfrihet.

Vilken tillgänglighet när man inte kan se andras lager? Och vilken valfrihet när jag om jag inte beställer blir hänvisad till chansning och ovishet?

Något måste vara fel är min slutsats. Och dyrt är det också, så konkurrensutsättningen har inte hjälpt för priserna heller.  

Nu tvingas jag gå till mitt gamla barndomsapotek och chansa. Något krångligt måste jag säga och vad händer om inte heller de har? Trevligt att träffa personalen där iaf men en klen tröst eftersom jag behöver tabletterna snarast.

Jag vill ha mina tabletter och inte den av ideologiska skäl påtvingade valfriheten, där jag inte får välja utan storbolagen får välja mig.  

Omvalet den 15 närmar sig och nu handlar det bl.a om ifall vi ska sälja sjukhusen precis som högerregeringen gjort med apoteken eller får behålla dem. Din röst har en

stor betydelse så använd den! :) 

Rösta för jämlikhet och rättvisa där det finns möjlighet till bra vård på alla våra sjukhus och inte bara där det gynnar bolagsmännen.

Det känns verkligen som igår, men hela hundra dagar har hunnit passera. Kl17.05 den 11 februari 2011, precis efter att Riksstyrelsesammanträdet återupptagits efter en kort fruktpaus nås vi av nyheten via twitter. Egyptens diktator Mubarak, har äntligen lämnat ifrån sig makten och det egyptiska folket firar sin seger efter 18 dagars revolution. Världen

skriver historia och vi har förmånen att vara med! Alla ögon och öron är riktade mot Tahrirtorget i Kairo.

Den andra revolutionen på mindre än två månader! Tunisien blev först.

Jag noterar datum och klockslag, hela världen noterar det. Unga Synskadades Riksstyrelse som för stunden diskuterar internationellt samarbete noterar

historieskrivningen i protokollet och delar det egyptiska folkets glädje.

Den 11 februari får för mig ett helt nytt ansikte och jag kan

börja hoppas på något stort.

Annars har just detta datum för mig alltid varit en sorgens dag, ja till och med så sorgligt att jag oftast klätt mig svart.  

11 februari är nämligen det datum som för den överväldigande majoriteten av iranierna är början till mardrömmen som än idag efter 32 år fortsätter pågå.

Den 11 februari 1979 lyckades Khomeini ta makten i Teheran och grundlade den Islamiska Republiken, början till en omfattande förstörelse, krig, fattigdom,

flykt och förnedring av mått som världen sällan skådat men i det tysta allt jämt tigit igen för sina kortsiktiga ekonomiska intressen. Världens första och enda teokratiska styre i modern tid bildades, en återgång till medeltiden.

En regim som kom till med blod och som spillt blod i nu 32 år. En ödesdag 79, men kan vi kanske nu hoppas på en mer positiv ödesdag 2011 frågar jag mig

själv.

I solidaritet med Egyptens folk är också jag glad den här dagen, konstig känsla då jag aldrig känt en gnutta glädje just det datumet. Men världen är ju

sig inte lik och nu när stormakten i regionen Egypten, fallit för demokrativågen finns det hopp. För naiv är den som tror att en islossning håller sig

till ett begränsat område tänker jag den kvällen och somnar i min hotellsäng.  

Nu är det hundra dagar sedan och mycket har hunnit hända. I Egypten har man hunnit ha folkomröstning, yttrandefrihet råder, det bildas nya partier varje

dag, en ung demokrati växer sakta fram och det styrande militärrådet försöker hålla lugnet och sköta övergången fram till höstens planerade val. Visst

finns det saker att ha synpunkter på, men jag tror ändå att man ska vara realistisk och se saker och ting i sitt sammanhang. En revolution kostar, fel

begås och visst kan saker alltid göras på ett annat och bättre sätt men någonstans är det ändå slutresultatet som räknas. Detta har vi inte sett än, så

det gäller att ha tålamod och inte döma för fort. 

Demokrativågen fortsätter i regionen och det tar sig olika uttryck i olika länder, dock med en gemensam frihetssträvan. Sällan har så mycket hänt på så

kort tid och mer är att vänta.

Hoppet är det sista som överger en sägs det och än har inte hoppet om att demokrativågen också åter ska nå gatorna i Teheran övergett mig. I Syrien där människor

får sätta livet till varje dag sitter Asads regim löst och den dag han faller och Damaskus ropar ut sin frihet, skakar också marken under fötterna på mullorna

i Iran. Unga, kvinnor, män, barn och äldre har redan för två år sedan genom en stor styrkedemonstration visat att de kan, bara världen slutar hålla regimen

under armarna och slutar köpa olja av dem. För mig gäller det att vara beredd för att när som helst åka in, hjälpa till och fira segern i Teheran. Om det sedan är

om hundra dagar eller längre återstår att se, men klart är iaf att världen inte är sig lik längre. För varje dag som går kommer vi en dag närmare. Tunisien blev det första landet men Egypten blir inte

det sista i regionen. Nyckeln för stabilitet och säkerhet i hela regionen ligger nämligen i Teheran och den nyckeln behövs nu mer än någonsin.

Måndagen har utöver hundradagarsminnet präglats av en redovisning som tagit sin tid att författa, ett positivt besök hos ögonläkaren, trevliga pratstunder

på msn, ett längre samtal med mamma och slutligen några goa kalla öl i stan med en go kompis. :) Och det mesta av detta ska göras om och det snarast!

Förresten så kom bror på besök en kortis och extra bra med det var att han hade mat med sig. Välkommet och uppskattat när jag precis skulle till ögonläkaren.

:)

Fyra dagar utan att ses är faktiskt lång tid och man hinner sakna lillebror en hel del!

Fyra dagars resa först ti

ll Sthlm och sedan till Umeå är nu slut och åter andas jag Göteborgsk luft :).
När man tänker tre år så känns det så långt. Vem kan idag säga vad som händer den om tre år och vem kunde tänka sig allt det som hänt idag, för tre år sedan?
Men om man har funnits i ett sammanhang och inte tänkt så mycket på tiden utan varit fokuserad på uppgiften man haft att göra så går tre år väldigt fort.
Just en sådan treårsperiod fick sitt slut i och med att ett föreningsprojekt avslutades. Jag som varit med från början till slut och många med mig hade
ganska svårt att ta till oss det och än är det svårt att inse att den måndag som nu kommer inte blir andra måndagar lik. Nu ska vi inte längre prata utveckling
utan avslut och redovisning. Nu ska vi inte längre bestämma nästa projektmöte utan ett avslutningsmöte, och nu är vi inte längre tre utan bara två som
ska samla ihop allt och sedan tacka för oss. Vår tredje kollega har nämligen redan slutat och tackat för sig. I torsdags var det alltså ett "sista" projektmöte,
mat och avtackning. Vemodigt och trist men samtidigt en del i utvecklingen. Varje slut är ju en ny början och det börjar redan imorgon. :) Tur är att vi
blivit så nära i den gamla gruppen att vi fortsätter hålla kontakten och vem vet, vi kanske till och med har ett projektmöte då och då, dock utan dagordning
:). 
Att i från att ha avslutat ett projekt flytta sig i både rum och sammanhang för att sätta igång något nytt kändes iaf helt rätt och kunde dämpa en del av
tomhetskänslan. Det har nämligen hållits styrelseutbildning i Umeå för en grupp med helt skilda bakgrunder, erfarenheter och kunskapsnivå. Massa prat om
allt mellan himmel och gjord, varvad med allvarliga ansvarsfrågor och sedan praktiskt arbete hoppas jag skapade den känsla av samhörighet och målmedvetenhet
som behövs och måste utvecklas för att en styrelse ska kunna fungera bra. Ett biobesök och samvaron på kvällarna var också delar som man inte kan vara
utan. :)
Att komma upp till Norrland är alltid kul och spännande. Det är ett annat lugn och som Göteborgare blir man faktiskt väl mottagen. :) Att sammanhanget som
man kommer till också är familjärt gör det bara extra trevligt. Jag hoppas iaf att jag kunnat lära ut något som någon har nytta av i styrelsearbetet. :) 
Mat är viktigt och viktig är också medvetenheten om vad man stoppar i sig. Allt för få av oss som äter ute uppmärksammar allt för sällan ansvarig kökspersonal
på bristerna och felaktigheterna, vi är helt enkelt för nöjda i onödan! I förlängningen bidrar vår nöjdhet till sänkt kvalitet och ännu sämre service.

Går man ut och äter har man rätten på sin sida som kund och då måste man kunna ställa krav. Jag drar mig inte för det och nu fick jag tyvärr anledning att
utöva min kundstatus. Står det biff så ska det vara biff och inget annat! Då duger det inte med halvfabrikat köttfärs. Så kom ihåg att kräva biff när det
står det och har du ändå fått fel får du allt kompenseras med en annan och bättre mat. Fick anledning att praktisera det i Umeå och styrelsen jag utbildat
fick sig en underhållning till lunchen. :) 
Det är inte ofta man är ute och springer på start- och landningsfält för att hitta till sitt plan när man ser dåligt, men idag var en sådan dag. Är det
då meningen att bli överkörd någon gång i livet, varför då inte bli det av ett flygplan lika gärna... Även det har tillhört helgens lite mer äventyrliga
innehåll :).  
Men visst var det ändå skönt att komma hem till stan och känna att lugnet lägger sig. Och även ikväll blev det rolig och underhållande protokolljustering.
:) Tack sekreteraren! :)

Vissa dagar bara rusar förbi och ibland undrar man var alla timmarna tog vägen. Idag var en sådan dag tills jag nu samlat ihop trådarna för att producera

detta inlägg. Då inser jag att jag faktiskt gjort lite nytta idag med. Det var t.o.m. så mycket så jag avstyrde ett möte också och det händer verkligen

inte ofta.

Nåja, ekonomirapporter och mail verkar vara stående inslag på schemat den här veckan och så även idag med andra ord. Ytterligare ett steg har nu tagits

i dragkampen mellan mig och inkorgen.

 Att hjälpa en föreningsmedlem med tips, råd och instruktioner per telefon så att hon kan fortsätta planera sin första aktivitet påminner mig om mig själv

för drygt 18 år sedan. Då var jag i hennes kläder, nyfiken men osäker. Jag ville försöka själv och envisheten var min bästa vän. Jag ser mig mycket själv

i tjejen jag hjälpt idag och jag hoppas att hon har nytta av det jag säger, precis som jag hade när jag ringde min ”gamling” till förebild med alla möjliga

och omöjliga frågor.

 Disk, tvätt, matlagning och annat hemmaplock är nyttiga inslag och om inte annat så tvingar dem en från att lämna datorn och använda hjärnans båda halvor.

När radion dessutom ständigt finns i bakgrunden så är det svårt att undgå nyhetsrapporteringen. Det började med Socialstyrelsens mycket skarpa kritik mot

hur kommunerna hanterar LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), och fortsatte med om möjligt ännu hårdare kritik mot sjukvården.

Alltså ingen lätt dag för landets kommuner och landsting. Och i de båda fallen kan jag inte låta bli att förvånas över hur chockade alla verkar bli. Är

det jag som är synisk eller är det verkligen så främmande för folk att omsorgen och sjukvården har stora brister? Har inte detta sagts många gånger förr?

Eller är det skillnad på ifall Socialstyrelsen säger det jämfört med andra? Konstigt är det iaf. Och nu har vi kritiken här också från Socialstyrelsen

så nu borde alla veta och tro på verkligheten. Vad ska vi göra åt det då? Skärpa lagen och utfärda ännu fler riktlinjer? Jo absolut, för det behövs! Men

räcker det verkligen? Blir stressen mindre på akutmottagningarna eller kommer kommunerna att snabbare plocka fram ledsagare/assistenter för att riksdagen

skärpt lagen? Kanske blir det så på några ställen i landet för att man väljer att prioritera om, men det är naivt att tro att hela lösningen serveras genom

lagstiftning.

Kan det möjligen vara så att vi ska avstå ett femte jobbskatteavdrag och skicka de pengarna till kommuner och landsting så att vi får vård och LSS? Kan

vi tänka oss att begränsa aktieuttagen till omsorgsföretagens män så att pengarna kan stanna kvar och göra nytta i verksamheterna? Lika klart som rinnande

vatten alltså, utan resurser ingen vård eller omsorg. Och så vill vi ju inte ha det eller hur?

 Det var tack och lov längesen jag hade med A-kassan att göra och fyllde i kassakort. Redan då tyckte jag det var krångligt och onödigt mycket administration.

Det var under den tiden som försäkringen fungerade och under en begränsad tid hade jag nytta av den. Även om jag fick engagera vänner och bekanta för att

fylla i de där korten så var det värt det, jag kände iaf att jag fick något för det. Idag var det jag som skulle hjälpa bror att deltidsanmäla sig och

jag måste säga att det här var det värsta jag varit med om. Krångligt språk, ologiska beräkningsgrunder och dessutom mycket detaljerade frågor. Hade inte

blivit förvånad om de hade frågat efter skostorleken för att också den skulle ligga till grund för beräkning. Och allt detta varannan vecka för att kanske

få 90 kr per dag… Tror inte jag behöver säga så mycket mer… Hur har vi kunnat hamna här? Var tar välfärden vägen och hur blev det med principen om att

vi alla ska ställa upp för varandra i svåra tider? Var det inte så vi lärde oss på samhällskunskapen i skolan att Sverige fungerade? Jag är en nitisk vän

av välfärden och våra gemensamma försäkringar. Men när bror undrar varför han ska betala ca 650 kr varje månad för att kanske få tillbaka mindre än 90

kr brutto om dagen och dessutom hålla på med den här administrationen kan jag bara säga en sak till honom. ”Senast i september 2014 ska vi ändra på det

här.” Tror ni han köper det som tröst/förklaring/argument?

 Stadgar, dagordningar och protokoll låter säkert görtrist för många, men för mig med ett hjärta i föreningslivet är det som kvällsgodis. :) Jag är uppvuxen

med det här och föreningsengagemanget är en del av min identitet som jag är stolt över. Ikväll var det hur som helst dags för protokolljustering och jag

föredrar att justera live eller per telefon med sekreteraren direkt. Många har försökt få mig att mailjustera men ingen har iaf hittills lyckats och jag

hoppas att ingen gör det heller. Halva justeringsglädjen är ju att prata, ventilera formuleringar, slå in på ett stickspår då och då för att sedan lägga

korrekt formulerade beslut till handlingarna. Och som tur är så är min gamla styrelsekollega och till lika sekreterare i en av mina föreningar alltid på

hugget när det blir dags för justering. Alltid lika kul att höras live med henne och åter tur att ingen av oss sitter i sin grop och bara mailar. :)

Att det skulle snöa i maj efter att det precis varit försommar var lite väl svårsmält faktiskt. Mycket kan man lita på här men absolut inte vädret. Och ännu mer skrattretande blev det när solen först visade sig och sedan följdes av hagel. Den planerade utedagen på bryggan där det skulle tvättas bom på segelbåten fick bytas mot en innedag med ekonomiska rapporter och en mailskörd till att duga. Även sådana dagar behövs så man får känna att man kan halvera inkorgen. Glädjekänslan är enorm när det väl är gjort.

Tisdagarnas höjdpunkt infaller efter klockan 18. Då är det dags för den veckovisa kompisfikan i stan och här händer alltid grejer, stora som små. Skolkar man ifrån det här blir man nästan ”hängd” och är man sen blir man nerringd, så bäst att infinna sig snarast.

Ännu mer ekonomirapport fick avsluta den här dagen som nu i skrivande stund redan hunnit bytas mot onsdag.

Jag noterar att Försäkringskassan åter blev uthängd och denna gång av statens inspektion för socialförsäkringarna. Ansvarig minister hejar på inspektionen och ger kassan en överhetens klapp på huvudet. Men är det verkligen de anställda på kassan som gör fel? Eller är det kanske uppdragsgivarens konstiga människosyn uttryckt i regelverk som får dem att agera på ett visst sätt? Ulf Christersson kan ta sig en funderare över den frågan.

Från Teheran kommer åter rapporter om gripanden och konstiga domar. Den här gången gäller det den förra informationsministerns son som gripits för deltagande i en protestdemonstration för tre månader sedan. Under sin tid som minister såg den gubben till att gripa många och nu är hans egen son i samma grop. Undrar hur kaxig han känner sig nu?

Jag brukar sova med radion på på nätterna, det stör mig inte och är snarare en avkoppling. Men att i tillståndet mellan sömn och vakenhet höra att bin Laden var död kändes lite osannolikt. Det var de persiska nyheterna från Voice Of America som först levererade nyheten till mig i det minst sagt grumliga tillståndet. Jag vände på kudden och glatt sov vidare ett par timmar till. Väl vaken skruvade jag över till P1-morgon och konstaterade att jag inte hade drömt eller hört fel. Jodå, han var död och jag hörde den stora glädjen och lättnaden i President Obamas röst när han levererade beskedet. Tio års kamp för att jaga denna mystiska och hemska person är nu över och USA har anledning att fira. Men efter glädjeyran kommer en vardag och jag är övertygad om att också Obama och hans folk vet att så sker. Men frågan är bara vad som ska mötas och vad man ska förhålla sig till. Bara för att gubben är borta är ju inte all terror borta med honom, snarare kanske man ska vara beredd på att någon galning vill hämnas.

Många inkl president Obama påstår nu att världen utan Osama blir en säkrare plats, men är det verkligen så? Nja, jag tror ju inte på enkla lösningar och således heller inte på denna väldigt enkla lösning. Terror och våld övertar efter att hopplöshet, misstänksamhet och frustration fått råda och slå rot. Tyvärr är detta fortfarande aktuellt även efter att bin Laden skjutits och blåser liv i våldspiralen. Så om man verkligen vill vinna kriget mot terrorn och hindra framväxten av nya Osamas, ja då måste man starta kriget mot fattigdomen. Kommer världens ledare att göra det? På något annat sätt går det inte.

Under de tio år som USA lagt ner massa ekonomiska och militära resurser på att jaga Osama och hans nätverk har fattigdomen fått växa, hundratusentals människor dödats och skadats, och miljontalet fått fly. Alltså de bästa förutsättningarna för terrornätverken att rekrytera unga och frustrerade människor har skapats. Har då inte kriget mot terrorn så som det bedrivits motverkat sig självt?

Idag är det 2 maj och alltså den 12 ordibehest i Iran. Denna dag kallas för lärarens dag och har sin historiska förklaring i ett läraruppror i Iran på 60-talet. Dagen firas nu genom att elever lämnar gåvor till sina lärare och uppvaktar de lärare man har i släkten.

Eftersom jag själv är barn till en lärare (mamma) så har jag alltid fått uppleva det där dubbelt. Visst var den här traditionen fin när man gick i skolan där, och om man tänker på dagens historiska sida så blir också denna dag en stolthetens dag. Ett läraruppror fick så stora konsekvenser att ansvarig minister avsattes av en enig iransk nationalförsamling, statsministern byttes ut av Shahen (den iranska kungen) och en helt ny regering tillträde med de upproriska lärarnas ledare som utbildningsminister. Läraryrket lyftes i status och såväl löner som andra arbetsrättsliga frågor reglerades vilket gjorde denna dag till en glädjens dag och en symbol för kunskap och lärande. Det lönade sig att höja rösten och kräva sina rättigheter.

I islamist-diktaturens Iran är denna dag åter en protestdag för vanligt folk samtidigt som överheten predikar lojalitet och ägnar sig åt massgripanden.

Jag har ingen kontakt med mina gamla lärare från lågstadiet längre, de lär ju ha gått i pension nu. Så nu för tiden blir det bara mamma som gratuleras på denna dag. :)

En grym eftermiddag och kväll med mat och fika ute tillsammans med en underbar vän fick avsluta denna historierika dag. Ibland behöver man bara gå runt, kolla på grejer och prata, alltså precis det vi gjorde.

Jag hann förresten med en förhandling på AF och även en kortvisit på jobbet med. Kvittoredovisning låter säkert trist i mångas öron, men kan vara kul om man gör det ihop med någon som man samtidigt kan skratta med. Så det rekommenderas varmt :).

Idag är det första maj, eller andra julafton som jag kallar det. Extra stolt över att denna blogg startar på Arbetarrörelsens högtidsdag! Det finns få dagar som denna och självklart Norouz (det iranska nyåret), som förpliktigar så mycket. :)

Till Norouz finns det anledning att återkomma, men vad gäller första maj är min känsla just nu ungefär som vädret. Inställningen är lika klar som solens strålar samtidigt som medvetenheten om orättvisorna gör sig påminda och känns som den kalla vinden denna dag.

Miljontals människor över hela världen manifesterade idag mot orättvisor och för jämlikhet, mot utslagning och för solidaritet. Manifestationerna tar sig olika uttryck; i demokratier som Sverige i form av fria gatudemonstrationer och i diktaturer som Iran som ibland blodiga sammandrabbningar och ibland som politiska/fackliga fångars hungerstrejker i fängelserna. Kraven skiljer sig också åt men en minsta gemensamma nämnare finns som sammanfaller och det är det som gör den här dagen så fin och förpliktigande; nämligen kampen för människovärdet.

Protesterna mot den vedervärdiga utförsäkringspolitiken här i Sverige handlar om samma människovärde som kampen för att en sjuk facklig ledare i Teheran ska kunna lämna fängelset och få vård för sina skador som diktaturen har åsamkat. Just detta gestaltades klart och tydligt när vi idag i tågen över landet, enigt och med hög stämma gång på gång slog fast:

”Internationell solidaritet Arbetarklassens kampenhet.”

En patetisk högerregering bakom tomma löften om arbete och välstånd river vår gemensamma välfärd, förser de redan rika och förnedrar cancersjuka i Sverige 2011. En brutal diktatur kränker 75 miljoner personers människovärde minut för minut, skjuter folk på öppen gata och fängslar allt vad åsikter heter med religion och säkerhet som förevändning i Iran år 2570.

Det går självklart inte att jämföra det demokratiska Sverige med diktaturstaten Iran, men visst är mekanismen om att föra folkmassorna bakom ljuset densamma.

Första maj är över för denna gång och som vanligt gjorde Ida Gabrielsson (Ung Vänsters förbundsordförande) och Lars Ohly (Vänsterpartiets partiledare) strålande, inspirerande och beundransvärda insatser på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Även den nya S-ledaren Håkan Juholts tal i Falun var ett av dem bättre jag hört från just en S-ledare. Så även denna första maj kan vi konstatera att det finns hopp och en annan väg för Sverige, Iran och resten av världen.  Denna inspiration och energikick skall självklart firas med ett glas vin så som de senaste årens tradition bjudit. Och självklart ett glas i kärlekens och socialismens vackra röda färg.

Och för den som kanske undrar kan jag säga: Nej, det är ingen återställare! På första maj behövs ingen sådan, på denna dag finns inget utrymme för bakfylla och trötthet, utan endast kamplust! :)

Förresten, Lasse Ohly var åter den enda talaren som idag tog upp den usla tillgängligheten och det utanförskap som personer med funktionsnedsättningar upplever i Sverige idag. Det finns anledning att vara stolt!

Årets första maj och även detta inlägg avslutas till tonerna av Internationalen högt utkommandes från mina högtalare (grannen har inte kommit upp än), med en påminnelse om att vi har ett omval framför oss i Västra Götaland. Den 15 maj går vi åter till val i denna region och innan dess bedrivs en stenhård politisk kamp. Högern med sina unkna idéer ska pressas tillbaka, vi ska söka mandat för ett stabilt rödgrönt styre med en stark vänster i regionen, och SD (rasisterna) skall ut ur regionfullmäktige. Så kom igen kamrater!