Rezas vilja

Norouz – ny dag, nytt år

 

20 mars 2013 =30 esphand 2571 (skottårets sista dag)

 

Jag vaknar av att grannen kör ut sin bil ifrån garaget som vi har under huset. De ska på nyårsresa och åker rätt tidigt för att komma fram till målet innan själva skiftet är.

I vanlig ordning har mamma vaknat först och förberett frukosten. Efter frukosten sätter jag mig vid datorn och rensar bort onödiga filer, även datorn omfattas av nyårsrensningen här i det Alipourska huset.

Pappa vaknar lite senare, äter sin frukost och sen är det dags att handla det sista under det gamla året.

Vi saknar några ingredienser till nyårsdukningen, så det är tur att affärerna är öppna och finns i närheten. Medan pappa handlar plockar mamma och jag fram servisen som det ska dukas i, lägger upp nyårskakorna och diskar rent guldfiskarnas kula så att det är klart när pappa anländer med sakerna och guldfiskarna.

 

Det är ungefär en timme kvar till skiftet när vi har allt på plats. De sju huvudingredienserna Haftsin (sju S), symboliserande de saker och önskningar som ska prägla det nya året, ljusstakar som eldens symbol, spegel för klarhet, den iranska flaggan och guldfiskarna som symbol för liv, samt den stora poeten Ferdosis mästerverk Shahnameh (Kungabrevet), finns alla prydligt dukade på nyårsbordet. Shahnameh som är symbolen för det persiska språkets pånyttfödelse samt det forna Iran före arabernas och islams invasion på 600-talet, har vid nyår ett särskilt kulturellt och historiskt värde. Shahnameh är symbolen för det forna stora riket och utgör bron mellan nutiden och våra rötter.

Till dukningen brukar mamma lägga till kokta oskalade ägg och ris, vilka just i år har en särskild betydelse för familjen Alipour, då bror och hans fru deklarerat viljan att snart bli föräldrar. Ägg är just symbolen för födelse/havandeskap.

Eftersom bror Amir och hans fru Shadi inte finns med oss i år (de är kvar i Sverige i några dagar till), ställer vi fram ett inramat foto på dem.

 

Bland de sju S:en som ingår i Haftsin kan följande exempel nämnas:

Secke =mynt, symbolen för rikedom,

Sir =vitlök, symbolen för friskhet, eller

Sabzeh =grönska, ett odlat grönt sädeslag som utgör symbolen för vår samhörighet med naturen och lyckat jordbruk.

 

När det är några minuter kvar tänder mamma en speciell iransk rökelse (Esphand) som enligt mycket gamla sägner skall göra att det svider i de onda andarnas ögon och får ut dessa ifrån huset. Vi vill nämligen inte ha med oss det ”onda ögat” in på det nya året.

Nu är det bara några få minuter kvar, vi rattar in radion, sätter på TV:ns nyårsprogram och sätter oss till bords. Pappa tänder ljusen och nu är det bara att vänta in nedräkningen. Fiskarna hoppar och skuttar, två riktigt pigga guldfiskar.

Tillsammans önskar vi friheten och välståndet tillbaka till detta sårade land, vi önskar att vi under det kommande året blir en samlad familj på samma ställe igen, vi önskar också landets försvarare i såväl förbanden som regimens fängelser framgång i sitt viktiga arbete för ett fritt, starkt, fredligt och sammanhållet land, och inte minst alla sjuka ett snart tillfrisknande.

 

Nu börjar klockorna slå och det betyder att det är en minut kvar av det gamla. Mammas och pappas blickar är vända mot fiskarna i kulan och de syntolkar. Fiskarna positionerar sig, simmar långsamt mot mitten och stannar av. Nu börjar nedräkningen, såväl de i TV-studion som de på radion börjar räkna ner, tio, nio, åtta osv. Fiskarna ligger helt stilla vända mot varandra strax under vattenytan. Årsskiftet i år äger rum kl. 14.31.20 iransk tid. Fascinerande att fiskarna ligger blixtstilla under själva skiftet och som om de blir pånyttfödda börjar de skutta runt när nyårsyran tar vid.

 

Nyåret utropas i radion genom ljudet av salut, men i den islamiska staten görs detta inte och därför visar inte TV något med salut heller.

Jag reser mig, kramar om mamma och önskar henne gott nytt år, fortsätter sedan till pappa och sedan låter jag herr och fru Alipour önska varandra gott nytt år för 35te gången i ordningen. Vi är alla tårögda och det här är en väldigt speciell känsla som nog inte går att beskriva i ord. Vi konstaterar att bror och hans fru saknas men att de snart ansluter.

Pappa reser sig, lyfter kakfatet och bjuder oss på den allra första ätbara saken år 2572.

På radion går nyårsprogrammet för fullt och i TV-rutan som ju kontrolleras av den islamiska staten tar regimens statsöverhuvud, diktatorn Ali Khamenei plats för sitt nyårstal. Han inleder med verser ifrån Qoranen på arabiska och genast byter vi kanal men eftersom han finns på alla kanaler samtidigt tvingas vi stänga av TV:n helt. Att inleda året på det sätt han gör är ett hån mot folket och en kränkning av var och en av oss. Norouz är nämligen det mest iranska och det mest ickereligiösa som finns, där vi alla oavsett religion, etnisitet eller politisk åskådning samlas kring en enda sak, vår forniranska identitet.

 

Vi dricker te, driver med mamma som fortfarande är tårögd och har det allmänt mysigt en stund, medan vi lyssnar på radions nyårsprogram som knappt hörs längre på grund av regimens störningar. När vi startar TV:n igen är det regimens så kallade president, Mahmoud Ahmadinejad som pratar. Han är nog historiens största lögnare och det finns många roliga vitsar om honom som sprids via sms. Han är således som åtlöje rolig att titta och lyssna på. Vi kan hur som helst skratta högt åt hans tragiska nyårstal.

 

Iran utan shah (kung) är som ett skepp utan kapten och detta märks så tydligt just på nyår. Ingen som anger kursen, ingen som önskar hela nationen framgång, ingen som tröstar med sina vänliga ord, ingen som manar landets beslutsfattare till ökad ansträngning för folkets välfärd och ingen som på ett målande sätt beskriver landets olika delar och uppmuntrar folkslagen till samarbete och solidaritet.

Nyårstalen som shah håller har långa historiska rötter och är därför mycket viktiga för det här folket. I vår kultur och historia är shah och kungahuset den enande kraften, garanten för stabilitet och balans mellan folkslagen, som institution är kungahusets roll att övervaka och skydda konstitutionen och i sin roll som överbefälhavare är monarken drivkraften till skydd för den territoriella integriteten. I barnböckerna och de gamla sagorna är Shah och Shahbaou folkets föräldrar och alla barns beskyddare.

Kraften i ämbetet utgörs av folkets förtroende och genom att stå över dagspolitiken skall kungaämbetet spegla hela folket och därmed inte låta politiker agera för egen vinnings skull. Genom folkviljan som kommer till uttryck i beslut av konstitutionsparlamentet kan ett odugligt kungahus när som helst avsättas och bytas ut, vilket blev fallet när Qajar-dynastin avsattes och ersattes av Pahlavi-familjen.

 

Ansvaret för de viktiga nyårstalen vilar nu på shahbanou (drottning) Farah Pahlavi som i vänta på att tronarvingen svär eden inför ett konstitutionsparlament, är regent samt på shahzadeh (kronprins) Reza Pahlavi som är legal tronarvinge. Mor och son försöker på bästa sätt ifrån sin exil sprida hopp, trösta den sårade nationen och uppmuntra till vidare kamp för frihet och en bättre framtid.

De radiostationer som sänder utifrån och även de hushåll som har satilitmottagare får ta del av dessa tal och sprida dessa vidare så gott man når. I och med Internets kraftfulla ställning som informationskälla har det nu blivit lättare att få del av talen och sprida dem vidare, majoriteten av ungdomarna här har filterkross och rundar därmed regimens hinder.

Vi får ge oss till tåls med de kungliga talen, regimens störningar slår nämligen ut vår lilla kortvågsradio så det är svårt att höra och vi har ingen filterkross ännu.

 

Traditionen säger att man ringer/besöker de äldsta i släkten först och just därför går första telefonsamtalet till farmor, men det är tyvärr många som ringer på en gång och det är överbelastning på telefonnätet. Efter ca en kvart lyckas vi komma ut på linjen och ringa farmor. Hon vet fortfarande inte att jag har kommit hem eftersom vi ville överraska och därför hållit det hemligt. När hon lyfter luren och hör mig är det som om hon inte tror sina öron, hon frågar tre gånger var jag är och om det är kallt i Sverige. När hon äntligen förstår att jag är hemma låter det som vi gett henne hela världen i nyårspresent. Hennes långväga barnbarn är hemma igen efter många år och det samtidigt som det nya året börjat. Efter farmor fortsätter samtalen till fastrar, farbröder, mostrar osv. En lättare lunch hinner vi med och sedan fortsätter det ringa till oss och vi fortsätter att ringa runt om vartannat.

 

Vi tänder årets första pipa och nu har vi satt på TV:n igen för att följa programmet Norouz välkommen, där man får nyårsrapporter ifrån landets alla hörn genom liveintervjuer. TV har aktiverat sina lokala stationer vilket givetvis är roligt för mig som vill veta vad som händer i alla hörn i detta vidsträckta land.

Det är verkligen en rogivande och trevlig stund, alla som intervjuas är glada och Iran är sig som det ska, skiftande, präglad av mångfald och underbart vackert.

 

Hälsningen ifrån ett sommarvarmt Kish mitt i Persiska viken med 30 grader och sol bryts mot Tabriz minusgrader och snö.

Ifrån ett blåsigt Kurdistan och dimmigt Lorestan i väster får vi ta emot lantlig musik och sjungande barn som hälsar våren välkommen och i Khorasan (solens län) i öster ser vi tusentals rosor som precis slagit ut och alla saffransväxter som kommer att ge smak åt maträtter i hela världen. Iran producerar nämligen 90 % av världens saffransförbrukning.

I landskapen och ängarna kring Shiraz, detta vinets stad, har tulpanerna slagit ut och bäckarna börjat flyta. Kaspiska havet i norr är brusande med ett inre lugn och den duggregniga norra kusten förbereder sig för att ta emot nyårsgäster från hela landet.

Med vårvinden blåser det sand över en av världens äldsta städer, ökenstaden Yazd och i en annan ökenstad Kerman har trafiken tilltagit när stadens invånare påbörjat sina nyårsbesök.

I ett soligt Esfahan intervjuas engelsktalande turister som är överrumplade av den iranska gästvänligheten och stortrivs på sin första resa hit.

Omanska havets, Indiska Oceanens och den för evigt Persiska vikens klarblåa vatten i söder låter sig smekas av solens vårvarma strålar och de strategiskt viktiga och för alltid iranska öarna Lilla- och Stora Tomb samt Aboumousa glänser som juveler i ett stort pärlband av bebodda och obebodda iranska öar.

Jämfört med igår visar hela landet en temperaturstegring vilket innebär att Bahar khanom (fröken vår) har kommit.

 

Efter hälsningarna ifrån samtliga 32 län är det dags för intervjuer med kulturutövare och därefter kommer dagens särskilda gäst.

Dagens särskilda gäst är en av södra flottans sjömän som under tjänstgöring tar kontakt för att lämna sin nyårshälsning. Det är 3:e styrman på en av våra u-båtar som just nu tjänstgör vid Indiska oceanens nordvästra mynning. Han berättar om livet ombord och att de självklart firar med traditionell dukning.

Styrmannen får frågan om det är lite av en semesterkänsla på U-båten nu, varpå han svarar att en soldat aldrig tar ledigt. ”För mig och mina kollegor ombord är det en ära och vi sätter våra liv på att garantera säkerheten så att alla våra landsmän överallt i världen ska kunna fira nyåret i lugn och ro.”

Lugn och ro har vi verkligen och dessa djärva soldater behövs såväl på havsytan som under vattenmassorna, i luften och på marken för att vi ska kunna känna det. Vi är nämligen i ett väldigt känsligt geopolitiskt och strategiskt område i världen där det när som helst skulle kunna hända något okontrollerat. Till det ska läggas att vi på grund av vårt läge har herraväldet över ett stort område på marken, i luften och till havs vilket för med sig ett stort ansvarstagande för vår och andras säkerhet.

 

Nyårskvällens maträtt blir den traditionella menyn Sabzipolo med örtriset, grönsakslådan (Koko Sabzi), samt den smörstekta fisken.

Denna gång är det fisken Shorideh (saltin) ifrån Persiska viken. Det är en hel fisk som mamma rensar och skär upp. När hon gör det är hon extra försiktig eftersom det kan finnas hela saltvattenspärlor i Söderhavets fiskar. De gömmer sig i fiskens mage och är man oförsiktig i rensningen kan man gå miste om dessa naturens dyrbarheter.

 

Sent på nyårskvällen lyckas vi få kontakt med Sverige och prata med bror och hans fru. Jag får också en del nyårs-sms ifrån vänner, ”Bollen” och bekanta i Sverige där de önskar gott nytt år.

Även den här kvällen avslutas med te och diskussioner om allt möjligt, samt planerande av nyårsbesöken. I tolv dagar ska vi ha beredskap att när som helst ta emot nyårsbesökande vänner och släktingar samt själva besöka dem.

 

Årsskiftet har ägt rum och vid midnatt byter vi också kalender och lämnar skottåret 71 bakom oss.

 

(Framstående artister sjunger tillsammans lovsång till våren, fosterlandet och Norouz.)

http://www.youtube.com/watch?v=yjzhdJzyeC8

 

 (Den förevigade Stor-sångernskan Hayedehs klassiska låt Nyårsnatt Kärleksnatt.)

http://www.youtube.com/watch?v=R9CAainZOpE

 

(Den framstående sångaren Ebi som i folkmun även kallas för ”Herr röst”, sjunger sin lovsång till Persiska viken. Låten tillägnas tjänstgörande 3:e styrman på södra flottans U-båt i Indiska oceanen.

http://www.youtube.com/watch?v=0iKEo0l8K80

 

Eldfesten och oljans dag

 

19 mars 2013 =29 esphand 2571

 

Sedan tidigt på morgonen har vi hört smällare och raketer. Hade man inte vetat varför och vad det är, hade man med lätthet kunnat tro att det är granatbeskjutning.

 

Det är årets sista tisdag och den här natten blir årets sista natt mot onsdag, alltså det som kallas för chaharshanbeh sori i Iran, översatt till eldfesten på svenska.

Det är en mycket gammal tradition och högttid som firas sista tisdagen på året. I år har det slumpat sig så att det också blir årets sista kväll.

 

Syftet med eldfesten är att det ska smällas och höras att nyåret är nära, man ska med hjälp av elden rena sig skälsligt och fysiskt, samt bränna bort det skräp man samlat på sig under året.

Firandet sker ute på varje gata, man äter en speciell nötblandning och det finns en del seder som man ska utföra. Elfesten är också en social företeelse och ska samtidigt utgöra en välbehövlig paus i nyårsestyren.

Som ni säkert förstått är elden central för den här traditionen och det kommer sig av att elden varit ett heligt element och människans mest användbara verktyg i det gamla Iranska riket. Elden står samtidigt för renlighetens element i den forniranska kulturen.

 

Under dagen går det inte många minuter mellan smällarna och eftersom regimen inte gillar den här festen och gör allt för att få bort den förvandlas smällandet till en del av kampen och intensifieras.

När skymningen kommer öppnas husdörrarna och hela gatorna fylls av firande människor. Kring solnedgången tends det brasor i varje gathörn och då börjar man utföra sederna.

Familjevis eller i sällskap av vänner hoppar man över brasan och ropar ”ta min kyla och mina krämpor, ge mig glöd och håll mig frisk”. Det här gör man flera gånger om, barn liksom vuxna, unga som gamla. De vuxna hjälper barnen så att även de kan hoppa och de riktigt små barnen hålls över elden för att renas och kunna hålla sig friska under det nya året.

Efter eldhoppet är det dags för ungdomarna att som det heter stå ”spåöra” (falgoush). Det innebär att flickor och pojkar jömmer sig runt hörnet på det hus där de har sina tilltänkta partners för att eventuellt kunna höra skvaller/planer innifrån dessa hus. Man tror nämligen att festande föräldrar kan komma att prata om saker som kan vara av intresse för de tilltänkta paren.

 

Samtidigt som ungdomarna står ”spåöra” (falgoush) går barnen runt och ”bankar sked” (ghashoghzani). I stora kläder och med dålda ansikten går de mellan husen, bankar med en sked i en metallskkål till dess att någon öppnar och fyller deras skål med godis och den speciella nötblandningen. När skålen är fylld går de hem och delar med sig av innehållet till resten av familjen.

Folk är ute, stämningen är god, barn och ungdomar uppmuntras att utföra sederna och en och annan försäljare kan räkna med att få sålt lite grillat eller lite soppa om det skulle vara kallt.

 

Nu när regimen utan framgång försöker hindra folk ifrån att fira eldfesten har traditionerna också fått en politisk dimention. Samlingsförbudet som i vanliga fall gäller alla sorters folksamlingar över fem personer upphävs genom praktisk handling, eldningsförbudet lika så, handgjorda smällare som mer eller mindre liknar hemmagjorda bomber sprängs framför säkerhetstjänstens bilar och smuggelspriten säljer rekordartat. På grund av alla brasor och allt folk hindras säkerhetstjänsten ifrån att komma in på vissa gator vilket i sin tur underlättar umgänget mellan killar och tjejer. Skulle det uppstå bråk mellan folk och säkerhetstjänsten blir bråket genast förvandlat till en politisk manifestation, folk samlas och alla börjar ropa slagord mot regimen. Kort sagt är det folk som äger sina kvarter den här kvällen och det är snarare säkerhetstjänsten och regimen som räds. Detta märks inte minst genom att regimen redan två dagar innan eldfesten mobiliserar sina styrkor. Den statligt kontrollerade televissionen visar filmer och pekar på faror med elden, vilket givetvis får motsatt effekt hos publiken.

Vissa kvarter i storstäderna förvandlas verkligen till uppgjorda krigsscener där säkerhetstjänsten tar till tårgas och folk svarar med hemmagjorda brandbomber.

Hos oss går det dock lugnt till, det är fest i dess rätta mening och folks bilsterios står för musiken.

 

Den 29 esphand brukar vara årets sista dag men inte i år eftersom det är skottår, då är esphand 30 dagar istället.

 

29 esphand är nationell helgdag eftersom det är årsdagen för oljans nationalisering.

Enda från det att oljan upptäcktes i det här landet för ca 160 år sedan fram till 1950-talets första år hade engelsmännen självsvåldigt dragit nytta av den och genom att infiltrera statsförvaltningen tagit förtjänsterna av och rättigheterna till att sälja vår olja.

Statskassan fick en mycket liten del av vinsten och engelsmännen livnärde sin flotta i Indiska osianen och Persiska viken på iranska pengar.

När Reza shah den store övertog tronen i Tehran i början av 1900-talet försökte han överta kontrollen av oljan och slänga ut engelsmännen vilket ledde till att Irans relation till Storbritannien blev mycket frostig. När andra

världskriget sedan bröt ut och landet blev okuperat av ryssar och de allierade abdikerade Reza shah till förmån för sin son Mohammad-Reza shah Pahlavi den 2:a, överskuggades oljefrågan av andra problem.

 

När okupationen äntligen tog slut gav den nya och unga shahen Nationella frontens ledare DR. Mohammad Mosadegh i uppdrag att bilda regering och han presenterades som premiärministerkandidat. En självsäker och målmedveten Mosadegh som hade segrat stort i senaste valet till nationalförsamlingen och hade starkt stöd i parlamentets båda kamrar och högt förtroende hos shah presenterade en stark regering och fick hela sitt lag godkännt.

En stark regering med högt förtroende hos folket och shah riggade en mycket kunnig utrikesförvaltning med målet att föra en självsäker och professionell utrikespolitik där nationaliseringen av oljan var en stor del.

 

DR. Mosadegh och hans ministrar utsattes för mycket starka påtryckningar både utifrån och innifrån, fick motta många hot och mågna var de som försökte förstöra nationaliseringsplanerna. Motståndarna hade dock föga framgångar, det här var en vald majoritetsregering med starkt stöd av shah och gatufolket. Mosadegh kunde vara just så progresiv som han ville och många saker utvecklades under hans tid som regeringschef.

Vid ett mycket uppmärksammat möte i FN:s säkerhetsråd till vilket han hade begärt att få komma, höll premiärminister Mosadegh ett brandtal och förklarade att den nya iranska utrikespolitiken var oåterkalleligt och att regeringen tänkte utropa oljan som nationell egendom under året. När han återvände till Tehran mottogs han som hjälte av folket och kungahuset.

 

Storbritannien och dess allierade som såg den här styrkan blev chockade och försökte tona ner konflikten och eftersträva en kompromiss. Regeringens ståndpunkt gick dock inte att ändra på och Mosadegh förklarade att han som regeringschef ”hellre dör än att kompromissa bort folkets egendom”.

Den 29 esphand samma år förklarade premiärminister DR Mosadegh genom ett tal till folket att oljan i såväl norr som söder är nationell egendom och att det är Iran och inga främmande makter som äger rättigheterna, tar emot vinsten, äger och förvalltar all utrustning och i det fall något land vill delta och investera i vår oljeutvinning så ska det ske på iranska villkor. Vidare förklarades det persisk/brittiska oljebolaget som upplöst och ersattes av Irans nationella oljebolag underställd oljeministeriet.

 

Regeringens starka och självsäkra utrikespolitik hyllades av andra stater i regionen och blev början till ökad självsäkerhet också i andra länder. En stat bland många som följde DR. Mosadeghs exempel var Egypten som under president Jamal Abdul Nasers ledning nationaliserade Suezkanalen och återtog kontrollen över sjöfarten där.

 

Här hemma är förberedelserna för nyåret i full rulle och vi jobbar på för att hinna klart. Eftersom det ju är helgdag visar TV roliga serier och bra naturprogram som jag kollar på när jag inte hjälper far med bestyren.

I matlagningen känner jag mig lätt handikappad, kan nämligen inte hantera gazspisen. Här får jag hålla till godo med att hjälpa till med disken.

 

När jag lägger mig på min golvmadrass för att sova i några timmar är det för sista gången det här året. Imorgon byter vi år och det är ca tio timmar kvar till själva skiftet.

Jag försöker minnas och sammanfatta det som varit, positiva liksom mindre positiva händelser. Om några timmar är det dags att se framåt och önska inför det nya som komma skall.

 

Under det här årets sista timmar går mina tankar till mina likasinnade i landets alla fängelser, till alla de som väntar på att bli offer för den här regimens avrättningsapparat, till de hungriga gatubarnen, till de unga flickorna som måste sälja sig för att familjen ska kunna överleva och till de unga killarna vars hopplöshet lett till narkotikamissbruk.

Jag tänker också på alla segrar vi vunnit mot förtrycket, på folks politiska uppvaknande som inger hopp, på våra studenter som överallt i världen anstränger sig för att en dag kunna återvända och bygga upp det raserade hemmet och på alla nyfödda barn som i år för första gången får fira Norouz och ta emot nyårsgåva.

 

På sin sista kväll håller vintern ett stadigt grepp om landet och hela den norra samt västra halvan känner av kraftigt tempraturfall. Azarbayjan är helt vittklätt, vid norra kusten regnar det kraftigare än vad det brukar göra i Göteborg, Kurdistans höjder är blåsiga och i Tehran känner vi av den kalla nordvästliga vinden. En sak vet vi dock, Bahar khanom (fröken vår) är snart framme och om vi lyssnar noga hör vi hennes självsäkra steg. Om några timmar kommer hon för att väcka och förändra världen, sprida kärlek och återge blommorna deras rätta dofter. Shiraz, som är blommornas, vinets och flickornas stad förbereder sig för att ta emot Bahar khanom.

I Pasargad där Koroush den store (Irans grundare) vilar för evigt, har ungdomar samlats för att vid sidan av den stora ledaren och förebilden, kungarnas konung, få hälsa Bahar Khanom välkommen.

Med en positiv tanke om morgondagen låter jag sömnen överta kropp och skäl.

 

(Artisten Sattar sjunger om eldfesten och Norouz)

http://www.youtube.com/watch?v=oLCfTtXDaMQ

 

 

Några dagar i hemmets lugna vrå

 

15-18 mars 2013 =25-28 esphand 2571

 

Dagar och kvällar passerar fort förbi här, ja alldeles för fort. Jag sitter en del vid datorn, kollar på TV-serier och vi pratar mycket i familjen. När man ses efter ett långt tag och när vi på var sin sida av gränsen upplever så olika saker finns det mycket att säga. Det gäller också att informera sig lite om vad som händer folk i släkten och här finns en del att säga eftersom vi är en stor släkt.

 

På kvällarna besöker jag och mamma parken, pratar med den gamle mannen i kuren och passar på att träna i och njuta av naturen.

Vintern har bestämt sig för att komma tillbaka och visa musklerna en sista gång i esphands sista dagar och för första gången sedan jag lämnade Sverige har jag känt ordentlig kyla. Tur att omslaget kommer snart.

 

Mammas goda mat, renligheten hemma och avståndet till vardagsstressen skänker mig en välbehövlig och lugnande känsla. Pappa brukar säga att när man har själsligt lugn så mår man som bäst och det stämmer. Denna känsla av själsligt lugn är det nog bara här jag känner, ja det är lika bra att erkänna.

 

Då och då lyckas jag ladda ner mailen och med jämna mellanrum pratar jag med vänner och bror i Sverige så att jag inte helt tappar kontakten med den verklighet jag ska komma tillbaka till.

 

Hemma står mamma för matlagningen och tvätten medan pappa städar och handlar. Tillsammans med pappa försöker jag se till att vår våning ställs i ordning och förbereds inför nyåret som vi ska fira om några få dagar. Det finns mycket att göra, mycket som behöver repareras och fungera, en del ommöbleringar och annat fixande.

 

Politiken är ständigt närvarande här, dels för att vi i grunden är en väldigt politiskt intresserad familj och dels för att vi ständigt blir påminnda om den i vår kontakt med omvärlden.

Efter att ha försökt tona ner de politiska åsikterna i några år har mamma och pappa återfått den politiska glöden och pratar en hel del. Hela samhället verkar gå emot en stark politisering och det hör man inte minst när man är ute på gatorna och i kvarteren. Jag hälsar den här utvecklingen varmt välkommen, det inger hopp och framtidstro för landet och nationen som helhet.

 

Eftersom vi har hav i både norr och söder finns det många olika sorters fiskar att tillgå. Förutsättningarna skiljer sig för dessa hav vilket i sin tur gör att beståndet i Norr skiljer sig enormt ifrån det man kan fiska i Söderhavet.

I norr (världens verkliga paradis) har vi en stor kustremsa till Kaspiska havet och i söder har vi de underbart vackra, heta och livliga vidsträckta stränderna mot Persiska viken, Omanska havet och Indiska oceanen. Ni kanske har hört talas om den exklusiva iranska kaviaren? Den kommer ifrån den vilda Stören som har sin hemvist i södra delen av Kaspiska havet, alltså den iranska havshalvan.

 

En fisksort ifrån norr var det som en av dessa dagar blev vår lunch. Mammas goda iranska ris, smörstekt Ghezelala från havet i norr och pressad Narenj (den iranska lajmen som växer i norr), samt torsi (inlagda grönsaker i örtrik ättika) gjorde susen och jag som inte hade ätit Ghezelala på många, många år förflyttades snabbt till barndomen med alla minnen ifrån stränderna och sandslotten vid havet i norr.

Om jag hinner ska jag verkligen försöka resa till norra kusten.

 

Här handlar vi på gammalt vis och det gör att det tar lite tid. Det finns självklart stora kedjor där man kan handla allt på ett och samma ställe också, precis som i Sverige, men eftersom dessa oftast har en koppling till regimens företrädare väljer vi medvetet att inte handla på dessa.

Varje dag är pappa ute i kanske två timmar för att handla även om alla affärer ligger bara några kvarter bort.

Två olika sorters bröd (Barbari och Lavash) ska köpas ifrån var sitt bageri. Varje bageri är nämligen specialiserat på sin brödsort. Frukt och grönsaker köps av grönsakshandlaren, fikabrödet av konditorn som också har ett eget kakbageri, rengöringsmedel köps ifrån ytterligare ett annat ställe och ägg samt mejeriprodukter köps av ännu en affär.

Vill man ha kött, kyckling eller fisk får man besöka ett slakteri eller köttboden.

Med alla dessa människor som man träffar pratar man och upprättar kontakter. Priser, kvalitet och tillgång utgör de huvudsakliga av samtalsämnena och ur detta växer den politiska diskussionen fram.

 

Varorna prissätts från dag till dag och det är tillgången just den dagen som avgör. I det sanktionsdrabbade landet är det också valutans värde och den nationella produktionen i förhållande till importen som avgör vad saker kostar. En sak är alltid säkert, priserna går alltid upp och aldrig ner.

Inför nyåret är dessutom efterfrågan större och tillgången mera begränsad vilket också bidrar till prishöjningar som efter årsskiftet inte justeras ner.

Jag som är hitrest med svenska kronor trodde att jag hade mycket pengar med mig och att vi inte skulle behöva tänka på priserna nu när familjen är samlad, men även jag blir chockad av dessa priser och den enorma och dagligt stigande inflationen. Centralbanken trycker sedlar med valören 500 000 rial…

 

Jag har under de här dagarna fått tillgång till internetuppkoppling. Trådlöst 3G-modem i USB-format, smidigt och litet. Problemet är att de slås ut av störningar som är tänkta att slå ut folks TV- och radiomottagare för att på det sättet strypa tillgången till korrekt information. Nästan hela webben är filtrerad vilket gör att bara inhemska sidor kan öppnas om man inte har tillgång till en filterkross, vilket jag inte har ännu.

Mailen fungerar att ladda ner och även msn.

Här pågår en ständig kamp mellan å ena sidan regimen som försöker med alla medel och mycket stora ekonomiska resurser att strypa och filtrera informationen, och å andra sidan frivilliga och smarta tjejer och killar som helt utan ekonomiska resurser programmerar och sprider filterkross för att komma förbi regimens begränsningar.

Gissa vem som segrar? Ja, självklart ungdomen som är på jakt efter korrekt information och fri tillgång till nätet. Filterkrossen programmeras och sprids bara någon timme efter att regimen tror sig ha stängt nätet. Den här kampen är minst sagt imponerande.

 

Ur ett tekniskt perspektiv är Iran ett mycket modernt land, samtidigt som tekniken används just för att stoppa modernismen och folks tillgång till korrekt information. Paradoxerna är enorma.

 

 

Första dagen hemma

 

14 mars 2013 =24 esphand 2571 (fars dag i Iran)

 

Vaknar efter några timmars sömn och tar mig upp för den andra och kanske mer riktiga frukosten. Te, Barbari (det tjocka iranska brödet) och fetaost.

 

Den 24 esphand är fars dag här. Den är samtidigt Reza Shah den stores födelsedag. Eftersom Reza shah den store kallas för nationens fader är också fars dag utnämnd efter honom och på hans födelsedag. Officiellt gäller dock inte detta eftersom den religiösa diktaturen gör allt för att få bort allting som har med monarkin och/eller tiden före 1979, alltså deras eget styre att göra. Å andra sidan och precis som med mycket annat här, spelar regimens påbud ingen praktisk roll och därför firas farsdag i husen i alla fall.

 

Reza shah som var en modig överste med en särskild kärlek till Iran, var under en tid premiärminister till dess att ett enigt konstutitionsparlament i början av 1900-talet utnämnde honom till Shah av Iran och avsatte den odugliga Qajardynastin som i krig efter krig hade förlorat landområden och praktiskt taget bytte iranska städer mot utlänska kvinnor i sina harem.

 

När Reza shah den store, eller Pahlavi den förste som han också kallas övertog kronan var Iran ett underutvecklat, fattigt och sönderslitet land med ett folk som hade förlorat all självkänsla. Det enda som var kvar var en historia att vara stolt över och som folk kunde se tillbaka på.

Qajar hade styrt utan folket och förlusterna i krigen hade knäckt folkets självförtroende.

Den konstutitionella revolutionen som i början av 1900-talet hade gett oss Asiens modernaste grundlagar och gjort Iran till en demokrati med konstitutionell monarki som statsskick, hade minskat kungamaktens inflytande markant men fortfarande var landet inte i säkerhet och utlänska intressen påverkade en väldigt svag statsförvaltning.

Den sista monarken i Qajarsläkten var Ahmad shah som var en väldigt svag regent med hög frånvaro. På grund av hög frånvaro, för långa utlandsvistelser och svagt ledarskap avsattes han av parlamentet, Qajars tid vid makten bröts efter dryga hundra år och en ny och självstärkande era inleddes i vårt lands historia med reza shah den store, Pahlavi den förste på tronen. Med utgångspunkt i landets långa historia påbörjades nu en modernisering och ett återuppbyggande i patriotisk anda av sällan skådat mått.

Reza shah den store lyckades under ett fåtal år göra upp med lokala upprorsmakare, grundlägga industrialiseringen, garantera den inhemska säkerheten, bygga upp ett försvar, tränga undan religionen till förmån för vetenskapen, grundlägga den allmänna högre utbildningen, få igång den nationella produktionen av varor och tjänster, bygga upp infrastrukturen, rensa ut utlänska intressen ifrån statsförvaltningen och ge det iranska folket tilltron och självkänslan tillbaka. Uppbyggnaden och morderniseringen gick så fort att den brittiska ambasadören i Tehran oroligt varnar regeringen i London för en allt starkare Iran som inom en mycket snar framtid, om utvecklingen inte stoppas, kommer att förvandlas till en maktfaktor på internationell nivå.

Det finns alltså anledning att fira fars dag på bästa sätt och det gör vi med mammas goda mat och en gemensam pipa.

Pappas presenter finns i den kartong som väntar i Sverige på att komma hit.

 

Det här blir en lugn dag och mycket av dagen har ju redan hunnit gå. På eftermiddagen/kvällen tar jag och mamma en promenad i den närbelägna parken. Luften är behaglig och ger en försmak av våren som är på väg, barnen leker och föräldrarna står i klungor och pratar med varandra. Parken är snyggt utsmyckad med steniga och upplysta vattenspridare. Mitt i parken finns ett öppet motionsområde, alltså ett utomhusgym. Här motionerar folk, unga som gamla. Utrustningen är bra och jag blir sugen på att prova. Jag är ingen stor vän av gym men att använda utrustningen såhär under bar himmel är något speciellt. Jag sätter igång där en stund och sen forsätter vi vår lilla promenad.

 

Innan vi går hem går vi till parkens vaktkur. Här jobbar en gammal man som håller ordning i parken och sköter blommor och träd. Kuren är ett litet rum, han har en liten säng, spritkök och en liten teutrustning. Mannen som jobbar och bor här större delen av sin tid har sin familj i den närbelägna staden Karaj. Han har en son och två döttrar var av en har flera och svåra funktionsnedsättningar. Samhället hjälper inte till med något och hans lilla parkarvode räcker inte till mycket. Sonen skall gifta sig snart och den andra dottern är student i en stad långt borta i södern. Frun är hemma och tar hand om dottern med funktionsnedsättningar. Den här farbrorn är ett bland många exempel av familjer som inte får tillvaron att gå ihop.

Det här är livets hårda verklighet i den islamiska diktaturen, i ett av världens ekonomiskt, vetenskapligt och personellt rikaste länder med enorma naturresurser. Jag blir bestörtad av bara tanken på hans liv.

 

Enligt tradition skänker folk pengar till behövande under årets sista dagar och vi passar på att överlämna det vi har på fickan till parkmannen. Han blir väldigt rörd och jag kan tydligt märka glädjen i hans fasta och varma handslag när han tar oss i hand och tackar.

 

Väl hemma blir det mat och te innan det är dags att göra kväll. Nu ringer Amir för att höra att allt gått bra. Det känns konstigt att höra bror och hans fru Shadi så långt bort, vi har ju nära till varandra i Sverige och hörs oftast flera gånger om dagen.

 

Den statligt kontrollerade televisionen sänder en del roliga komediserier och rätt så bra underhållningsprogram, men när det blir dags för nyheter eller intervjuer med regimens företrädare då stänger vi av. Pappa och mamma svär över landets situation och vi önskar oss en grundlig förändring mest av allt. För att höra riktiga nyheter är vi hänvisade till pappas gamla kortvågsradiio. Regimen gör allt för att störa och slå ut radion och det är en ständig kamp vi har varje gång det är nyhetsdags. Det gäller att hitta det bästa läget för radion så att den ska kunna ta emot signalerna. Det är nästan komiskt för en utomstående kan jag tänka mig, att se hur vi rör oss från rum till rum för att hitta ett bra läge.

 

Senkvällens te och pratstund får bli avslutningen på den här dagen.

Innan jag somnar blir det några sms med ”Bollen” och jag lyssnar på den musiklista hon gjort i ordning och laddat ner i min telefon.

 

(En låt med anledning av fars dag, handlar om kärleken till far.)

http://www.youtube.com/watch?v=ZwHj3ssu4as

 

(Artisten Moin sjunger folkets situation idag. Samma låt som spelades i Amirs bil innan flygningen och mycket talande för parkvaktens situation.)

http://www.youtube.com/watch?v=6FtZim0faWI 

 

 

Idag åker jag hem!

 

13 mars 2013 = 23 esphand 2571

 

Bloggen har legat nere ett bra tag nu, ja hela 14 månader, skamligt nog. 14 månader av slit, tråkigheter, skälslig trötthet men självklart också ljusa stunder. Sammantaget har det varit en tid av ständig längtan, både efter något nytt och annorlunda men också en stark hemlängtan. Hemlängtan i vidare bemärkelse än till min säng eller soffa i Göteborg som jag har att komma tillbaka till hela tiden.

För mig som fått byta hem och kanske ofrivilligt fått ett nytt hem på grund av omvärldens omständigheter så har ordet "hemma" flera bottnar. Visst är Göteborg och Majorna hemma och min hemvisst som jag trivs i och gillar, men för mig finns också ett hem som ligger längre tillbaka. Det är där jag lekt, där jag sagt mina första ord, där jag ätit första gången och där jag lärt mig att gå. Det är den hemlängtan som nu när jag passerat 30 gör sig påmind på ett mer påtagligt sätt jämfört med tidigare.

 

Jag ska inte göra något försök att sammafatta den tid som varit sedan sista inlägget, kan bara konstatera att det varit en tuff och omvälvande tid. Här kommer hur som helst ett långt inlägg.

Kanske kan jag nu, resande som jag är, finna ett lugn och få en själslig laddning för kommande utmaningar som står för dörren.

 

Mina väskor är packade och nere i bror Amirs bil. Jag går hemma och plockar ihop det allra sista, det ska ju vara ett snyggt hem jag lämnar i Göteborg.

Mina båda pass, lite pengar, biljetterna och telefonen, ja allt finns med. Ponkidonk (min barndomsvän Henrik) kommer upp lagom till jag ska lämna huset och får med sig lite matvaror som inte ska stanna kvar i kylen.

Vi låser och går ner tillsammans. Ponkidonk och Amir hälsar på varandra, vi tar farväl och jag sätter mig i Amirs bil och vi börjar rulla iväg. Nu är det på riktigt! Stereon spelar en låt om Iran och det är artisten Moin som sjunger: "dagens mödor bygger oss till immuna och starka människor, alla blir vi hjältar i solidaritetens tecken". Låten är mycket tänkvärd och ger mig kanske en första glimt om vart jag är på väg. Det var sex år sedan sist och mycket är förändrat.

 

På Landvetter flygplats är det inte mycket folk och incheckningskön går fort framåt. Fram med pass och väskor, jag får mina boardingkort i handen, ber om ledsagning och försäkrar mig om att mitt bagage går hela vägen till Tehran via mellanlandningen i Istanbul.

Tjejen bakom disken väger och skickar iväg min väska och sen är det den medföljande kartongens tur. Nio kilo övervikt, betala för det eller lämna är då frågan. Efter lite diskuterande med flygbolaget får jag lämna lådan, vill inte betala dryga 1 400 kr. Bror kommer ju efter nästa vecka med sin fru och de kan ta lådan med sig. Den måste dock öppnas så att jag kan ta lite mediciner som ligger där.

 

Ledsagaren kommer, jag tar farväl av Amir och hans fru Shadi, försäkrar mig om att jag har med allt jag behöver förutom lådan och beger mig mot säkerhetskontrollen. Det går smidigt, jag kommer igenom och går vidare till passkontrollen. Här visar jag mina resehandlingar och eftersom det är väldigt lugnt och vi har tid hinner jag växla några ord med tjänstemannen bakom luckan. Alltid kul att vara lite vetgirig och passa på att lära sig när det finns tillfälle.

Vi går vidare till planet och jag får hjälp med att hitta min plats. Ledsagaren önskar trevlig resa och går av. Jag sätter mig till rätta och ringer upp Amir för att säga att allt gått bra och att jag är på min plats nu. Hälsa hem till fosterlandet och familjen så ses vi om tio dagar säger han.

Nästa samtal går till Ponkidonk och vi avhandlar ett par snabba grejer. Det tredje och sista går till min flickvän "Bollen" och nu blir jag tillsagd att stänga av. När jag stänger av telefonen kommer en gullig turkisk flygvärdinna fram och instruerar mig lite. Två herrar tar plats i sätena bredvid mig och snart är vi i luften. Det känns lite vemodigt att lämna allt i Sverige.

 

Servicen ombord är god, maten de serverar helt okej och eftersom det finns vin kan jag ju inte klaga.

Jag läser mest i mina medtagna tidningar som jag packat ner i handbagaget och sedan låter jag dem ligga kvar i stolsfickan, Turkish Airlines mår säkert bra av att se och bekanta sig lite med punktskriften.

Efter ett tag mörknar det utanför rutan och efter ytterligare någon timme landar vi på Ata Turks internationella flygplats i Istanbul, Turkiet. Liv och rörelse, avgaser och ljud. Jag får instruktion om att sitta kvar och vänta på ledsagning som är på väg. Bäst att göra som den gulliga värdinnan säger och efter ett litet tag kommer så en lång kille för att ledsaga mig. Han tar mitt handbagage och vi gör sällskap. Det är trappa ner och jag har absolut inget emot det. För mig är flygplanstrappa en stor del av barndomen som jag gärna erfar om och om igen.

 

Nu blir det buss och sedan en lång bit att gå, först till en mötesplats och sedan vidare en bra bit till för att komma till rätt utgång där anslutningsplanet till Tehran väntar. Ledsagaren och jag hinner under den här tiden avhandla allt ifrån flickor till politik. Det är en kul kille och det trivs jag med, det enda är att jag inte får bära min egen väska utan det envisas han med att göra hela vägen fram. När jag väl sitter ner i en stol för att vänta på boarding säger han adjö och tar av sig min ryggsäck. Nästa ledsagare som kommer för att följa med mig ut, tar också väskan först, skumt folk alltså…

Åter blir det buss och sedan trappa, precis som det ska vara.

 

Under den här korta vistelsen på land har jag hunnit ringa "Bollen" och när jag sätter mig i nästa flygplansstol ringer jag hem till far för att meddela att jag gått på andra planet och beräknas komma fram i tid. Planet är fullsatt och här pratar de flesta farsi (persiska). Jag stänger av min telefon igen, denna gång utan att bli tillsagd, sätter mig till rätta och hälsar på mina stolsgrannar. Det är en ung studenttjej till vardags bosatt i Berlin och en snokig tant som bor i Köpenhamn. Tanten sitter i mitten och där hon sitter mellan oss kan hon lätt snoka i allt vi gör.

Studenttjejen är trött och jag full av tankar, så ingen av oss är så sugen på att prata med tanten men det hindrar inte henne. Hon tjötar på där och vi lyssnar tålmodigt. När planet lyfter kommer personalen med menyer och nu kommer tanten till användning. Menyn är inte på punktskrift och eftersom den gulliga tjejen från förra planet inte finns med får jag använda tanten som syntolk. Hon berättar och jag lyckas beställa. Hon har sina synpunkter på det jag beställer och när jag väl får maten och inser att hon haft lite rätt får hon vatten på sin kvarn. Jag får minsann höra att jag borde tagit den andra maten, men gjort är ju gjort. Jag beställer läsk vilket inte känns bra för tanten, hon tror nämligen att jag ska spilla dricka på henne. Kaptenen meddelar att vi väntas få turbulens och nu blir tanten ännu mer orolig för min dricka. Hennes fokus är på mig och det gör att studenttjejen kan sova lite. Jag äter och dricker som inget hänt och inte en enda droppe spiller jag. Tanten spiller dock mer, både mat och dricka. Jag vill skratta men kan inte, hon är ju trots allt äldre och jag ska visa åldersrespekt. Efter en stund säger hon förvånad: "du spillde inget men jag gjorde det, inte lite heller". Jag ler och säger att det säkert berodde på att hon var så koncentrerad på att hjälpa mig och sen tackar jag för all hennes uppmärksamhet. Hon byter ämne och nu vill hon sova lite. Haha tänker jag, kärringen är knäckt och jag har haft en kul stund medan studenten fick sig en liten men säkert välbehövlig sömn.

 

Nu börjar planet hoppa och jag kollar på min klocka, jodå helt rätt. Vi har två timmar kvar till landning vilket brukar innebära att vi precis passerat gränsen och äntrat iranskt luftrum.

När man flyger med utländska bolag sägs detta aldrig, men ombord på Iran Airs plan var passerandet av gränsen början på festen. En särskild musikslinga gick på, kaptenen talade om var planet befann sig, hälsade välkomna hem och kabinpersonalen bjöd på fika. Passagerarna brukade applådera och en stämning av förväntan infann sig under resten av resan.

 

Här är som sagt inte så men en viss förväntan går ändå att känna. Folk börjar spekulera i var vi kan vara nu och vilken stad som möjligen syns därnere. Logiskt är det så att vi kommer in ifrån nordväst och passerar det kalla och snörika länet Azarbayjan.

Därnere finns fortfarande barn som fryser, föräldrar som sover hungriga för att barnen ska kunna äta sig mätta och tusentals familjer som bor i provisoriska tält efter den senaste jordbävningen för sju månader sedan. Azarbayjan kallas för eldens och lågans län, här är alltid liv och rörelse och folk härifrån har en enastående beslutsamhet i blodet. Även här uppe i luften gör sig eldens och lågans län påmind tänker jag och drar lite åt mitt bälte.

 

Kärringen bredvid har tystnat och tiden fortsätter att gå. Luftgroparna blir mindre efter ett tag och även klockan vittnar om att vi bytt län, nu är det nog lite plattare och mjukare Zanjan som finns under oss. Tiden flyter vidare, jag känner av en liten nedstigning och kollar klockan, jodå mindre än en timme kvar till landning. Kanske är vi nu över länet Ghazvin med sitt extra nyfikna folk. Minuterna passerar och nu vaknar tanten till liv igen. Hon ska försöka syntolka och nu har kabinpersonalen släckt ljusen. Vi tappar höjd och ju mer vi gör det desto mer nyfikna blir folk.

 

Nu hänger praktiskt taget alla över rutorna för att se något. Vi sjunker ännu längre ner och äntligen verkar folk se. Ett hav av ljus som aldrig vill ta slut, det bara fortsätter och fortsätter. Ja det är riktigt och jag är överens med klockan också om att det måste vara Tehran. Hela stan är upplyst och uppifrån är det en enastående vacker syn. Här är staden som aldrig sover, där nere utspelar sig allt, ja här är faktiskt min hemstad. Spänningen stiger och ju närmare marken vi kommer desto fler blir de som börjar prata om sin längtan till det som finns därnere.

Planet skär igenom hela Tehran för att nå flygplatsen. På den här nya flygplatsen har jag inte landat innan, så det ska bli spännande. Det ligger tydligen långt utanför stan och det märks också när vi behöver åka lite till för att kunna landa.

Innan har jag alltid landat på Mehrabads internationella flygplats som numera är hopväxt med Tehran.

 

Nu åker vi söder ut mot staden Qom och på vägen passerar vi Tehrans stora kyrkogård. Mina tankar finns nu hos mina nära och kära som vilar i frid därnere men också hos alla de krigets hjältar som satt livet till för att jag ska kunna ha ett hem att återvända till. Neda, Sohrab, Arash, Taraneh och tusentals andra ungdomar som för fyra år sedan skrek ut sin vrede mot diktaturen för min och andras frihet och som fick kulor i bröstet som svar vilar också därnere. Det ger respekt må ni tro. Alla de är stjärnor på 75 miljoner iraniers himmel och dessa stjärnor tillägnar jag det bästa vi alla vet, nationalsången som nu är frihetens melodi.

 

Vi närmar oss marken och mitt hjärta slår snabbare. När hjulen äntligen tar i marken kan jag inte kontrolera tårarna längre, nu sprutar de ut. I vanlig ordning kommer tårarna fortare än något annat, ja hemmets yra övertar hela mitt inre väsen känns det som. Tanten blir förvånad och undrar varför jag gråter. Jag lyckas få fram två ord på farsi, mame mihan (fosterlandet).

Hon säger att hon förstår och sen är hon tyst en stund.

Mellan tårarna lyckas jag få fram en hälsning till demokratins förkämpar som offrat sina liv inom och utanför gränserna, önska frid för alla de hjältar vi förlorat i det åttaåriga kriget och även lyckönska alla de hjältar som en kväll som denna sitter i fängelse för att garantera mina och andras rättigheter.

Vi är många som fäller tårar, som är förväntansfulla och som snabbt vill ut. Min stolsgranne studenten gråter också, det hör jag av att näsdukarna kommer fram.

 

Kvinnorna reser sig först för att byta om, jodå nu ska slöja och annat fram, vi har landat i den islamiska diktaturen. Förtrycket gör sig påmind och vi vet alla vad som väntar här. De unga tjejerna hjälper varandra med att få på slöja och annat rätt och männen börjar svära över den här regimen som inkräktar på våra liv.

Tanten och studenten säger hejdå och rör sig utåt medan jag sitter kvar och väntar på ledsagaren.

Jag sätter på telefonen och ringer "Bollen" igen som jag lovat att ringa. Till henne skriker jag ut min glädje och lycka över att ha landat hemma, undra om hon förstår vad jag känner…

 

Klockan har passerat fyra på morgonen. Ledsagningen har kommit och kabinpersonalen följer mig ut så att ledsagaren kan ta över. Nu får jag dessutom bära väskan själv. Killen hälsar på god engelska och jag svarar på farsi, jodå jag är iranier och hemma. Här ska vi prata det språk vi är födda med. Han blir glad av att jag svarar på farsi, hälsar välkommen och jag får åka “minibil” till passkontrollen. Den nya flygplatsen verkar stor och avstånden är långa.

 

En gammal man i rullstol är före oss i kön och verkar ha tappat bort sina handlingar. Det tar lång tid innan han med hjälp av personalen hittar dem och kommer igenom. Jag noterar hur såväl folk i kön som personalen hjälper den gamle herren så att han kommer igenom på ett tryggt och respektfullt sätt.

Nu blir det min tur att stämplas in.

Polismannen bläddrar, trycker på sin dator och sedan får jag en inträdesstämpel. Han hälsar välkommen, ger mig passet och öppnar grinden så att jag kommer in. Bra, in kom jag i alla fall tänker jag och går vidare med ledsagaren för att hitta mitt bagage.

Det verkar dröja och eftersom jag vet att flera ledsagningar väntar skickar jag iväg min ledsagare och ber honom komma tillbaka när väskbandet börjat rulla. Det landar och lyfter plan hela tiden och då kan han göra bättre nytta än att vänta med mig.

 

Medan jag står och väntar på bagaget kommer minst tio personer fram inom loppet av 20 minuter och undrar om jag ska någonstans och ifall de får hjälpa till. Värmen, solidariteten och artigheten som vi lärt oss att inta med modersmjölken visar sig här. Ett mycket artigt och respektfullt bemötande ifrån alla, såväl unga som gamla, kvinnor liksom män.

 

Ute i ankomsthallen väntar pappa på mig. Vi hälsar, kramas, tackar ledsagaren med lite dricks och går ut till pappas bil. Det är en iransk Peykan pickup, med två säten fram och öppet lastutrymme bak. På väg till bilen stöter vi på några herrar som direkt börjar prata politik på ett mycket ironiskt vis. De lindar inte in orden utan låter kritiken och vreden hagla över förtrycket på ett mycket avslappnat och komiskt vis. Här får jag kvitto på det jag tänkt länge.

För det första måste iranier vara det mest politiska folket och för det andra kan inget hindra oss ifrån att tala om vad vi betraktar. Det gäller bara att förstå koderna.

 

Böneutropet sätter igång och kallar till morgonbön och på direkten sätter folk på sina bilstereos och mobiler för att överrösta den. Folk fortsätter prata och här finns ingen som tänker på morgonbönen.

Dubbelheten är enorm medan folks respekt för systemet är obefintlig konstaterar jag, mycket mer påtagligt än sist.

 

Vi har en bra stund i bilen tillsammans och pappa har köpt torkade fikon som vi mumsar på. Mamma som är hemma och väntar ringer och hälsar sin äldsta son välkommen. Trafiken är enorm och det är verkligen bilar överallt även om klockan är fem på morgonen. Vi åker i knappa två timmar innan vi är hemma och på den tiden hinner det ljusna. Jag har längtat efter att se det ljusna och åter få se världens mest blåa himmel. En solklar dag börjar och jag njuter där jag sitter och åker hemåt.

Väl hemma väntar mamma i porten och när jag går ur bilen kommer tårarna igen. Jag är hemma, det luktar mamma, tet är klart på vår gamla gasspis, doften av renlighet och klorin gör sig påmind, solen håller precis på att gå upp och ur pappas gamla kortvågsradio strömmar musiken ut. Just det, i hissen är knapparna punktmärkta och talsyntesen talar om vilken våning man kommer till.

 

Nu är det alltså ny dag, torsdag den 14 mars lika med 24 esphand.

En liten frukost bestående av te och iranska munkar (piraski) blir det sista vi intar innan vi lägger oss för lite sömn. Vi har ju varit vakna hela natten och behöver sova.

Jag ber om att få sova på en madrass på golvet. I mitt rum har jag morgonsol och det känns underbart att lägga sig där. Hem älskade hem tänker jag och somnar in. Det sista jag hör är en duva som kurrar och verkar vara glad.

 

(Artisten Noushafarin sjunger låten Mor jag är på väg.)

http://www.youtube.com/watch?v=nmGPFV-psIo 

 

(Sångerskan Shakila sjunger klassikern Stjärnornas rus, som är den slinga som går på när Iran Airs plan brukade passera gränsen på väg in. Beskriver mycket väl känslan man har i kroppen innan landning.)

http://www.youtube.com/watch?v=d8DLgHwmJ8o 

 

(Den Stockhomsbaserade unga artisten Hajirs hälsningslåt, passade bra under inflygningen.)

http://www.youtube.com/watch?v=EdCAJz4-F20 

 

(Nationalsången är ett måste när man beträder marken, frihetens melodi.)

http://www.youtube.com/watch?v=tsBKYMSr3YI