Rezas vilja

Idag den 6 september har det gått exakt 20 år - helt obegripligt!

 

Den 6 september 1991 dumpades ett så kallat ensamåkande elvaåring på centralstationen i Göteborg. Killen som till växten var ganska liten och hade med sig en relativt stor packning, kunde inte språket och såg tämligen vilsen ut. Men i det vilsna fanns det ändå ett lugn, att resa var han van vid och om bara en kort stund skulle han efter tre dagars resande få träffa några som han kände igen och några som absolut kände igen honom. Den som hade dumpat honom hade redan försvunnit bort. Den stora bruna resväskan, kassettfristylen i sin väska runt halsen och påsen med det lilla kassaskrinet i, var det som fanns kvar.

Kallt var det också denna tidiga morgon, i alla fall för den som hade kommit ifrån ett sommarvarmt land.

Jodå helt rätt gissat, killen ifråga var faktiskt jag själv...

 

I två dagar hade jag rest ifrån Teheran, via något annat land som jag senare förstod var Tyskland, för att sedan hamna i Göteborg. Först med en familj och sedan med en äldre man, först flyg och sedan tåg. Nu stod jag alltså där och hade kommit fram till målet som var förutbestämt. Planen hade lyckats och antagligen var farmor, farfar och resten av släkten på båda sidor nöjda och glada över att det gått bra tänkte jag, frågan är dock om de hade fått bekräftelsen än.

 

Min väntan blev inte så lång som tur var för det var som sagt kallt. Hämtades av en kusin och hennes gubbe och nu var det på riktigt. Jag hade flyttat och det för alltid...

 

Ett bekräftande samtal till farmor var första prioritet och det gick så tydligt att höra lugnet i hennes röst när hon förvissat sig om att allt hade gått bra, nu var dramat över för hennes del. Några uppmuntrande ord och ett sedan nöjt avslut från allas sida fick sätta punkt för första steget i det nya i mitt liv.

 

Efter några dagar med ganska lite mat var det skönt att kunna äta en riktig frukost utan att slippa tänka på vad det var i brödet, om man vågade dricka tet eller om det verkligen var okej att be om lite socker. Rostat bröd har eller hade aldrig smakat så gott som den morgonen.

Kusinen och hennes man kände jag igen även om jag knappt var fem år när de flyttade till Sverige. Deras dotter var dock okänd för mig eftersom hon är född här. När hon kom fram och hälsade och jag såg att hon hade ett välkomnande sätt blev också det snabbt naturligt.

Frukosten blev lång med mycket prat och sedan bar det av till min fasters hem där jag skulle komma att bo. Ett rum som skulle bli mitt var redan tömt.

 

Första dagen var full av intryck, solen sken och jag passade på att köpa min första glass och åka spårvagn i det nya landet. På eftermiddagen när faster och hennes man hade kommit hem från jobbet, fler kusiner hade anslutit och vi hade ätit den första gemensamma middagen kom så plötsligt hemlängtan och tårarna. I timme efter timme grät jag och ville tillbaka. Men vad ville jag tillbaka till?

 

Mina föräldrar hade sedan några månader tillbaka gripits av den iranska islamistregimens säkerhetstjänst och satt nu i fängelse för politisk aktivitet och så kallad omstörtande verksamhet. Detta var andra gången och ingen kunde veta om och i så fall när de skulle släppas fria. Pappa hämtades ifrån firman och mamma ifrån jobbet mitt under den lektion hon höll för sina högstadieelever i persisk litteraturhistoria.

Min lillebror skulle om ca 20 dagar börja första klass.

Mina mor och farföräldrar hade sålt en hel del av sitt innehav för att kunna skicka iväg mig och det största motivet var mina ögon och de behandlingar som jag ändå behövde och inte kunde få tillgång till så lätt. Det går inte att kräva hur mycket som helst av sina gamla mor och farföräldrar som plötsligt får två barn att ta hand om i ett land som styrs av mafiagrupper. Men detta perspektiv var inget jag hade när jag satt där vid fasters köksbord och grät i timmar. Hela kvällen och hela natten grät jag tills jag somnade. Ett samtal till farmor och några utbytta meningar med lillebror lugnade mig för en stund men sedan var jag igång igen. Första natten i det nya landet somnade jag med uppsvullna och värkande ögon efter allt gråtande och med ett par snäckor i handen. Snäckorna från Kaspiska havet och Persiska vikens stränder var det enda som jag kunde känna ett lugn med och som symboliserade det som nu för alltid kom att bli "det gamla hemma".

 

Sedan den 6 september 1991 har nu 20 år hunnit passera.

Mina föräldrar blev frisläppta efter två år men förlades med reseförbud i ytterligare tre år.

Min farfar hann jag aldrig träffa igen, han gick bort innan jag fick möjlighet att åka till Iran och träffa honom.

Mormor som hade väntat så länge hann jag heller inte träffa, hon gick bort dagen innan jag kom tillbaka första gången.

Morfar hann jag dock träffa tre gånger till innan han lämnade oss här på jorden.

Min bror hann gå klart skolan och i april 2006 flyttade han hit och vi kunde åter förenas som syskon.

Mina föräldrar och vi barn har nu möjlighet att åka till varandra och träffas både här och i Iran. Inom kort väntas förresten mina föräldrar hit.

 

I maj år 2000 fick jag möjlighet att för första gången återvända till det "gamla hemmet" då jag i sällskap av faster åkte till Iran för att träffa alla. Mina föräldrar hade då väntat i nio år för att få träffa mig igen, min bror var en kaxig tonåring som jag inte kände igen och alla i släkten hade blivit så stora.

Det var med blandade och mest motvilliga känslor jag klev på IranAirs plan på Landvetter för att efter fem timmar landa i Teheran. Att då efter nio år behöva möta det gamla igen var inte enkelt och under flygresan gick jag flera gånger mellan känslan av förväntan och förnekelse. Det var inte förrän kaptenen meddelade att vi nu hade äntrat iranskt luftrum och alla applåderade och värdinnorna kom med fika som jag fattade att min första hemresa var ett faktum och att vi om dryga 90 minuter skulle landa på samma flygplats som jag hade lämnat för alltid, då för nio år sedan.

 

Landningen på flygplatsen i Teheran och när man ser hur man närmar sig kilometer efter kilometer och hur samhörigheten av att komma hem sprider sig mellan passagerarna är och har alltid varit speciell, fylld med tårar och glädjetjut med applåder för flygplanspersonalen. Jag som då trodde att jag hade lämnat allt det gamla bakom mig anade inte att också jag skulle känna denna glädje, nej jag levde i förnekelsen och blev hela tiden motbevisad. Motbevisad blev jag också när jag hade förväntat mig ett dåligt mottagande i passkontrollen. Den äldre herren bakom disken tog emot mitt pass, bläddrade, kom runt och gav mig en kram och sedan stämplade han ankomst och hälsade mig välkommen hem. Hans vänliga röst och lugna välkomnande sätt är inget jag glömmer i första taget.

 

Jag har under dessa 20 år gjort en resa som nog inte går att sammanfatta i ett enda inlägg. Intrycken, lärdomarna och erfarenheterna har varit otaliga. Skillnaderna i levnadssätt har ibland känts väldigt stora och ibland varit obefintliga. De första två åren av förnekelse av mitt förflutna som troligen var en motreaktion och en försvarsmekanism för att hålla hemlängtan borta var en svår tid men troligen nödvändig. När jag nu ser på den tiden och kan analysera det konstaterar jag att jag inte lyckades förneka och glömma och det var tur det. Historielös och rotlös vill jag ju inte bli så mitt misslyckande var nog ändå lyckat. Jag slutade aldrig reagera på den iranska nationalsången, jag stannade alltid till och lyssnade extra när någon pratade persiska, jag reagerade alltid på historiska dagar och det iranska nyåret var alltid något som påminnde mig om mig själv. Idag  kan jag med stolthet förklara iransk kultur, historia och traditioner för mina utomiranska vänner och bekanta, samtidigt som jag med lika mycket glädje kan förklara svenska motsvarigheter för mina iranska vänner och bekanta.

 

Det jag idag saknar och som jag inte får chansen till längre är ett sista hejdå till farfar och mormor. Deras och min väntan på att åter få träffas blev tyvärr evig och det är något av ödets oåterkallerliga och tråkiga beslut.

 

Nu när det händer så mycket i världen har hoppet för befrielse också vuxit hos det iranska folket och jag är övertygad om att det snart också blir segervisa rop på gatorna i Teheran, Shiraz, Tabriz och Esfahan.

Kanske kommer det också en dag då vi slipper se elvaåriga iranska pojkar ensamma på Göteborgs central en kall septembermorgon stå där med sina resväskor, inte för att de vill utan för att de måste.

 

Om bloggen finns om 5, 10, 15 eller 20 år lovar jag att blogga då med samma tema men kanske med lite tillägg :).

 

Att inte ha ett uppehåll gick tydligen inte att leva up till igen och snart är det åter ca 50 dagar sen. Återigen tvingas jag konstatera att jag måste skärpa mig och det är bra att det finns somliga som med alla möjliga medel tjötar hål i huvudet på mig om att jag ska blogga. Skäms lite och säger tack grannen, sms-tjejen, tilltryckaren, sekreteraren, delegationsledaren, den tjötige, arbetsbiträdet med flera som påminner mig om vad jag borde göra.

 

Utvecklingen går både framåt och bakåt globalt, nationellt, regionalt och lokalt här hemma hos mig.

 

Låt oss reflektera lite och konstatera några saker sedan sist.

En reflektion är alltid bra att göra över det som hänt, om en kort:

 

1. Om den 11 september var anledningen till splittring i världen och vissa förespråkade hat och hämd kom den 22 juli att bli symbolen för enighet, kärlek och mer öppenhet. Den norska statsministern Jens Stoltenbergs ord om att vi möter hat och våld med mer kärlek och öppenhet fick äntligen kontrastera hämndbegäret efter tio år. Juli månads hjältar blir således Stoltenberg och det norska folket.

 

2. Riksorganisationen Unga Synskadade (US) har hållit Medlemsforum med många bra beslut, genomfört val av funktionärer och gett oss medlemmar välbehövlig lust, glädje och energi inför hösten. Denna Sveriges häftigaste ungdomsorganisation är nu rustad för att ta sig an tidens nya utmaningar framöver och jag som i många år haft förmånen att vara i ledande funktion men nu efter forumet inte längre är det, vill lyckönska alla. Min tid i funktionärskåren är slut men mitt medlemskap håller i några månader till. Vid årsskiftet kommer en reflektion av mina 18 US-år som varit oerhört betydelsefulla för mig. Men nu gäller det att så långt det går njuta av medlemskapet ett litet tag till.

 

3. Den 22 augusti skrevs det åter historia när Tripoli föll och det libyska folket kunde börja fira sin seger över tyrannen Ghaddafi efter 42 år. Jag vet att kriget inte är slut och att det kan hända mycket men jag har respekt för den känsla av frihet folket där känner, ingen kan ta den känslan ifrån dem!

 

4. I Syrien har folk nu kämpat för att befria sig och sitt land i över sex månader. Varje dag blir världen vittne till en massa oskyldiga människors död men vi fortsätter att tiga. Var är de stora solidaritetsdemonstrationerna för det syriska folket? Kan vi verkligen inte göra mer? Kina och Ryssland har bestämt sig för att motsätta sig varje försök till ett ingripande ifrån FN:s säkerhetsråd genom veto. Hur gör vi nu med ett förlamat FN och vem tar nu hand om de barn vars föräldrar kanske blir dödade av Assad-regimens stridsvagnar i Syrien? Ska det verkligen vara såhär?

 

5. Min gamla chef, föreningskamrat och inspiratör Marie Häglerud skulle den 27 augusti fyllt 50 år om hon varit kvar i livet. Cancern tog tyvärr hennes liv och hon togs hastigt ifrån oss alla, vilket fortfarande känns svårt att greppa. Även om hon själv inte nu finns bland oss, firades hennes 50-årsdag med ett skivsläpp i hennes ära och ett tillfälle för alla som ville att samlas, umgås, minnas och ha det trevligt. en mycket trevlig kväll som verkligen blev minnesvärd och fick med allt skratt symbolisera en del av Maries livsglädje och lust.

 

6. Den borgliga regeringen har snart styrt i ett år efter valet 2010 och budgetförhandlar just nu. Det verkar bli sänkt krogmoms, lite småpengar till skolan för att tysta Björklund och sen tar nog fantasin slut tror jag. Ingen sänkt skatt för pensionärerna, nejdå de får snällt vänta på sin tur för nu är det tydligen viktigt att räkmackan blir billigare först, har statsminister Fredrik bestämt. Men välfärden, tågen och arbetsmarknaden då? Nä inget till dem heller vad det verkar. KD-Göran fick ju heller inget, så besviken han är oj, oj. Men huvudvärken och det lite smådeppiga kanske han kan fixa till på ett av sina privata apotek, eller vad tror ni?

 

Ibland är det bra att reflektera så här och dra lite slutsatser för sig själv. Nu blir slutsatsen här att detta inlägg kan bli mycket längre men att jag kan avrunda här och återkomma i n

ästa, så det gör jag helt enkelt. Ett lite speciellt inlägg utlovas senare idag/ikväll för det här är en lite speciell dag.