Rezas vilja

Det känns verkligen som igår, men hela hundra dagar har hunnit passera. Kl17.05 den 11 februari 2011, precis efter att Riksstyrelsesammanträdet återupptagits efter en kort fruktpaus nås vi av nyheten via twitter. Egyptens diktator Mubarak, har äntligen lämnat ifrån sig makten och det egyptiska folket firar sin seger efter 18 dagars revolution. Världen

skriver historia och vi har förmånen att vara med! Alla ögon och öron är riktade mot Tahrirtorget i Kairo.

Den andra revolutionen på mindre än två månader! Tunisien blev först.

Jag noterar datum och klockslag, hela världen noterar det. Unga Synskadades Riksstyrelse som för stunden diskuterar internationellt samarbete noterar

historieskrivningen i protokollet och delar det egyptiska folkets glädje.

Den 11 februari får för mig ett helt nytt ansikte och jag kan

börja hoppas på något stort.

Annars har just detta datum för mig alltid varit en sorgens dag, ja till och med så sorgligt att jag oftast klätt mig svart.  

 

11 februari är nämligen det datum som för den överväldigande majoriteten av iranierna är början till mardrömmen som än idag efter 32 år fortsätter pågå.

Den 11 februari 1979 lyckades Khomeini ta makten i Teheran och grundlade den Islamiska Republiken, början till en omfattande förstörelse, krig, fattigdom,

flykt och förnedring av mått som världen sällan skådat men i det tysta allt jämt tigit igen för sina kortsiktiga ekonomiska intressen. Världens första och enda teokratiska styre i modern tid bildades, en återgång till medeltiden.

En regim som kom till med blod och som spillt blod i nu 32 år. En ödesdag 79, men kan vi kanske nu hoppas på en mer positiv ödesdag 2011 frågar jag mig

själv.

 

I solidaritet med Egyptens folk är också jag glad den här dagen, konstig känsla då jag aldrig känt en gnutta glädje just det datumet. Men världen är ju

sig inte lik och nu när stormakten i regionen Egypten, fallit för demokrativågen finns det hopp. För naiv är den som tror att en islossning håller sig

till ett begränsat område tänker jag den kvällen och somnar i min hotellsäng.  

 

Nu är det hundra dagar sedan och mycket har hunnit hända. I Egypten har man hunnit ha folkomröstning, yttrandefrihet råder, det bildas nya partier varje

dag, en ung demokrati växer sakta fram och det styrande militärrådet försöker hålla lugnet och sköta övergången fram till höstens planerade val. Visst

finns det saker att ha synpunkter på, men jag tror ändå att man ska vara realistisk och se saker och ting i sitt sammanhang. En revolution kostar, fel

begås och visst kan saker alltid göras på ett annat och bättre sätt men någonstans är det ändå slutresultatet som räknas. Detta har vi inte sett än, så

det gäller att ha tålamod och inte döma för fort. 

 

Demokrativågen fortsätter i regionen och det tar sig olika uttryck i olika länder, dock med en gemensam frihetssträvan. Sällan har så mycket hänt på så

kort tid och mer är att vänta.

Hoppet är det sista som överger en sägs det och än har inte hoppet om att demokrativågen också åter ska nå gatorna i Teheran övergett mig. I Syrien där människor

får sätta livet till varje dag sitter Asads regim löst och den dag han faller och Damaskus ropar ut sin frihet, skakar också marken under fötterna på mullorna

i Iran. Unga, kvinnor, män, barn och äldre har redan för två år sedan genom en stor styrkedemonstration visat att de kan, bara världen slutar hålla regimen

under armarna och slutar köpa olja av dem. För mig gäller det att vara beredd för att när som helst åka in, hjälpa till och fira segern i Teheran. Om det sedan är

om hundra dagar eller längre återstår att se, men klart är iaf att världen inte är sig lik längre. För varje dag som går kommer vi en dag närmare. Tunisien blev det första landet men Egypten blir inte

det sista i regionen. Nyckeln för stabilitet och säkerhet i hela regionen ligger nämligen i Teheran och den nyckeln behövs nu mer än någonsin.

 

Måndagen har utöver hundradagarsminnet präglats av en redovisning som tagit sin tid att författa, ett positivt besök hos ögonläkaren, trevliga pratstunder

på msn, ett längre samtal med mamma och slutligen några goa kalla öl i stan med en go kompis. :) Och det mesta av detta ska göras om och det snarast!

 

Förresten så kom bror på besök en kortis och extra bra med det var att han hade mat med sig. Välkommet och uppskattat när jag precis skulle till ögonläkaren.

:)

Fyra dagar utan att ses är faktiskt lång tid och man hinner sakna lillebror en hel del!