Rezas vilja

Idag är det första maj, eller andra julafton som jag kallar det. Extra stolt över att denna blogg startar på Arbetarrörelsens högtidsdag! Det finns få dagar som denna och självklart Norouz (det iranska nyåret), som förpliktigar så mycket. :)

Till Norouz finns det anledning att återkomma, men vad gäller första maj är min känsla just nu ungefär som vädret. Inställningen är lika klar som solens strålar samtidigt som medvetenheten om orättvisorna gör sig påminda och känns som den kalla vinden denna dag.

Miljontals människor över hela världen manifesterade idag mot orättvisor och för jämlikhet, mot utslagning och för solidaritet. Manifestationerna tar sig olika uttryck; i demokratier som Sverige i form av fria gatudemonstrationer och i diktaturer som Iran som ibland blodiga sammandrabbningar och ibland som politiska/fackliga fångars hungerstrejker i fängelserna. Kraven skiljer sig också åt men en minsta gemensamma nämnare finns som sammanfaller och det är det som gör den här dagen så fin och förpliktigande; nämligen kampen för människovärdet.

Protesterna mot den vedervärdiga utförsäkringspolitiken här i Sverige handlar om samma människovärde som kampen för att en sjuk facklig ledare i Teheran ska kunna lämna fängelset och få vård för sina skador som diktaturen har åsamkat. Just detta gestaltades klart och tydligt när vi idag i tågen över landet, enigt och med hög stämma gång på gång slog fast:

”Internationell solidaritet Arbetarklassens kampenhet.”

En patetisk högerregering bakom tomma löften om arbete och välstånd river vår gemensamma välfärd, förser de redan rika och förnedrar cancersjuka i Sverige 2011. En brutal diktatur kränker 75 miljoner personers människovärde minut för minut, skjuter folk på öppen gata och fängslar allt vad åsikter heter med religion och säkerhet som förevändning i Iran år 2570.

Det går självklart inte att jämföra det demokratiska Sverige med diktaturstaten Iran, men visst är mekanismen om att föra folkmassorna bakom ljuset densamma.

Första maj är över för denna gång och som vanligt gjorde Ida Gabrielsson (Ung Vänsters förbundsordförande) och Lars Ohly (Vänsterpartiets partiledare) strålande, inspirerande och beundransvärda insatser på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Även den nya S-ledaren Håkan Juholts tal i Falun var ett av dem bättre jag hört från just en S-ledare. Så även denna första maj kan vi konstatera att det finns hopp och en annan väg för Sverige, Iran och resten av världen.  Denna inspiration och energikick skall självklart firas med ett glas vin så som de senaste årens tradition bjudit. Och självklart ett glas i kärlekens och socialismens vackra röda färg.

Och för den som kanske undrar kan jag säga: Nej, det är ingen återställare! På första maj behövs ingen sådan, på denna dag finns inget utrymme för bakfylla och trötthet, utan endast kamplust! :)

Förresten, Lasse Ohly var åter den enda talaren som idag tog upp den usla tillgängligheten och det utanförskap som personer med funktionsnedsättningar upplever i Sverige idag. Det finns anledning att vara stolt!

Årets första maj och även detta inlägg avslutas till tonerna av Internationalen högt utkommandes från mina högtalare (grannen har inte kommit upp än), med en påminnelse om att vi har ett omval framför oss i Västra Götaland. Den 15 maj går vi åter till val i denna region och innan dess bedrivs en stenhård politisk kamp. Högern med sina unkna idéer ska pressas tillbaka, vi ska söka mandat för ett stabilt rödgrönt styre med en stark vänster i regionen, och SD (rasisterna) skall ut ur regionfullmäktige. Så kom igen kamrater!