Rezas vilja

Jag brukar sova med radion på på nätterna, det stör mig inte och är snarare en avkoppling. Men att i tillståndet mellan sömn och vakenhet höra att bin Laden var död kändes lite osannolikt. Det var de persiska nyheterna från Voice Of America som först levererade nyheten till mig i det minst sagt grumliga tillståndet. Jag vände på kudden och glatt sov vidare ett par timmar till. Väl vaken skruvade jag över till P1-morgon och konstaterade att jag inte hade drömt eller hört fel. Jodå, han var död och jag hörde den stora glädjen och lättnaden i President Obamas röst när han levererade beskedet. Tio års kamp för att jaga denna mystiska och hemska person är nu över och USA har anledning att fira. Men efter glädjeyran kommer en vardag och jag är övertygad om att också Obama och hans folk vet att så sker. Men frågan är bara vad som ska mötas och vad man ska förhålla sig till. Bara för att gubben är borta är ju inte all terror borta med honom, snarare kanske man ska vara beredd på att någon galning vill hämnas.

Många inkl president Obama påstår nu att världen utan Osama blir en säkrare plats, men är det verkligen så? Nja, jag tror ju inte på enkla lösningar och således heller inte på denna väldigt enkla lösning. Terror och våld övertar efter att hopplöshet, misstänksamhet och frustration fått råda och slå rot. Tyvärr är detta fortfarande aktuellt även efter att bin Laden skjutits och blåser liv i våldspiralen. Så om man verkligen vill vinna kriget mot terrorn och hindra framväxten av nya Osamas, ja då måste man starta kriget mot fattigdomen. Kommer världens ledare att göra det? På något annat sätt går det inte.

Under de tio år som USA lagt ner massa ekonomiska och militära resurser på att jaga Osama och hans nätverk har fattigdomen fått växa, hundratusentals människor dödats och skadats, och miljontalet fått fly. Alltså de bästa förutsättningarna för terrornätverken att rekrytera unga och frustrerade människor har skapats. Har då inte kriget mot terrorn så som det bedrivits motverkat sig självt?

Idag är det 2 maj och alltså den 12 ordibehest i Iran. Denna dag kallas för lärarens dag och har sin historiska förklaring i ett läraruppror i Iran på 60-talet. Dagen firas nu genom att elever lämnar gåvor till sina lärare och uppvaktar de lärare man har i släkten.

Eftersom jag själv är barn till en lärare (mamma) så har jag alltid fått uppleva det där dubbelt. Visst var den här traditionen fin när man gick i skolan där, och om man tänker på dagens historiska sida så blir också denna dag en stolthetens dag. Ett läraruppror fick så stora konsekvenser att ansvarig minister avsattes av en enig iransk nationalförsamling, statsministern byttes ut av Shahen (den iranska kungen) och en helt ny regering tillträde med de upproriska lärarnas ledare som utbildningsminister. Läraryrket lyftes i status och såväl löner som andra arbetsrättsliga frågor reglerades vilket gjorde denna dag till en glädjens dag och en symbol för kunskap och lärande. Det lönade sig att höja rösten och kräva sina rättigheter.

I islamist-diktaturens Iran är denna dag åter en protestdag för vanligt folk samtidigt som överheten predikar lojalitet och ägnar sig åt massgripanden.

Jag har ingen kontakt med mina gamla lärare från lågstadiet längre, de lär ju ha gått i pension nu. Så nu för tiden blir det bara mamma som gratuleras på denna dag. :)

En grym eftermiddag och kväll med mat och fika ute tillsammans med en underbar vän fick avsluta denna historierika dag. Ibland behöver man bara gå runt, kolla på grejer och prata, alltså precis det vi gjorde.

Jag hann förresten med en förhandling på AF och även en kortvisit på jobbet med. Kvittoredovisning låter säkert trist i mångas öron, men kan vara kul om man gör det ihop med någon som man samtidigt kan skratta med. Så det rekommenderas varmt :).