Rezas vilja

Norouz – ny dag, nytt år

20 mars 2013 =30 esphand 2571 (skottårets sista dag)

Jag vaknar av att grannen kör ut sin bil ifrån garaget som vi har under huset. De ska på nyårsresa och åker rätt tidigt för att komma fram till målet innan själva skiftet är.

I vanlig ordning har mamma vaknat först och förberett frukosten. Efter frukosten sätter jag mig vid datorn och rensar bort onödiga filer, även datorn omfattas av nyårsrensningen här i det Alipourska huset.

Pappa vaknar lite senare, äter sin frukost och sen är det dags att handla det sista under det gamla året.

Vi saknar några ingredienser till nyårsdukningen, så det är tur att affärerna är öppna och finns i närheten. Medan pappa handlar plockar mamma och jag fram servisen som det ska dukas i, lägger upp nyårskakorna och diskar rent guldfiskarnas kula så att det är klart när pappa anländer med sakerna och guldfiskarna.

Det är ungefär en timme kvar till skiftet när vi har allt på plats. De sju huvudingredienserna Haftsin (sju S), symboliserande de saker och önskningar som ska prägla det nya året, ljusstakar som eldens symbol, spegel för klarhet, den iranska flaggan och guldfiskarna som symbol för liv, samt den stora poeten Ferdosis mästerverk Shahnameh (Kungabrevet), finns alla prydligt dukade på nyårsbordet. Shahnameh som är symbolen för det persiska språkets pånyttfödelse samt det forna Iran före arabernas och islams invasion på 600-talet, har vid nyår ett särskilt kulturellt och historiskt värde. Shahnameh är symbolen för det forna stora riket och utgör bron mellan nutiden och våra rötter.

Till dukningen brukar mamma lägga till kokta oskalade ägg och ris, vilka just i år har en särskild betydelse för familjen Alipour, då bror och hans fru deklarerat viljan att snart bli föräldrar. Ägg är just symbolen för födelse/havandeskap.

Eftersom bror Amir och hans fru Shadi inte finns med oss i år (de är kvar i Sverige i några dagar till), ställer vi fram ett inramat foto på dem.

Bland de sju S:en som ingår i Haftsin kan följande exempel nämnas:

Secke =mynt, symbolen för rikedom,

Sir =vitlök, symbolen för friskhet, eller

Sabzeh =grönska, ett odlat grönt sädeslag som utgör symbolen för vår samhörighet med naturen och lyckat jordbruk.

När det är några minuter kvar tänder mamma en speciell iransk rökelse (Esphand) som enligt mycket gamla sägner skall göra att det svider i de onda andarnas ögon och får ut dessa ifrån huset. Vi vill nämligen inte ha med oss det ”onda ögat” in på det nya året.

Nu är det bara några få minuter kvar, vi rattar in radion, sätter på TV:ns nyårsprogram och sätter oss till bords. Pappa tänder ljusen och nu är det bara att vänta in nedräkningen. Fiskarna hoppar och skuttar, två riktigt pigga guldfiskar.

Tillsammans önskar vi friheten och välståndet tillbaka till detta sårade land, vi önskar att vi under det kommande året blir en samlad familj på samma ställe igen, vi önskar också landets försvarare i såväl förbanden som regimens fängelser framgång i sitt viktiga arbete för ett fritt, starkt, fredligt och sammanhållet land, och inte minst alla sjuka ett snart tillfrisknande.

Nu börjar klockorna slå och det betyder att det är en minut kvar av det gamla. Mammas och pappas blickar är vända mot fiskarna i kulan och de syntolkar. Fiskarna positionerar sig, simmar långsamt mot mitten och stannar av. Nu börjar nedräkningen, såväl de i TV-studion som de på radion börjar räkna ner, tio, nio, åtta osv. Fiskarna ligger helt stilla vända mot varandra strax under vattenytan. Årsskiftet i år äger rum kl. 14.31.20 iransk tid. Fascinerande att fiskarna ligger blixtstilla under själva skiftet och som om de blir pånyttfödda börjar de skutta runt när nyårsyran tar vid.

Nyåret utropas i radion genom ljudet av salut, men i den islamiska staten görs detta inte och därför visar inte TV något med salut heller.

Jag reser mig, kramar om mamma och önskar henne gott nytt år, fortsätter sedan till pappa och sedan låter jag herr och fru Alipour önska varandra gott nytt år för 35te gången i ordningen. Vi är alla tårögda och det här är en väldigt speciell känsla som nog inte går att beskriva i ord. Vi konstaterar att bror och hans fru saknas men att de snart ansluter.

Pappa reser sig, lyfter kakfatet och bjuder oss på den allra första ätbara saken år 2572.

På radion går nyårsprogrammet för fullt och i TV-rutan som ju kontrolleras av den islamiska staten tar regimens statsöverhuvud, diktatorn Ali Khamenei plats för sitt nyårstal. Han inleder med verser ifrån Qoranen på arabiska och genast byter vi kanal men eftersom han finns på alla kanaler samtidigt tvingas vi stänga av TV:n helt. Att inleda året på det sätt han gör är ett hån mot folket och en kränkning av var och en av oss. Norouz är nämligen det mest iranska och det mest ickereligiösa som finns, där vi alla oavsett religion, etnisitet eller politisk åskådning samlas kring en enda sak, vår forniranska identitet.

Vi dricker te, driver med mamma som fortfarande är tårögd och har det allmänt mysigt en stund, medan vi lyssnar på radions nyårsprogram som knappt hörs längre på grund av regimens störningar. När vi startar TV:n igen är det regimens så kallade president, Mahmoud Ahmadinejad som pratar. Han är nog historiens största lögnare och det finns många roliga vitsar om honom som sprids via sms. Han är således som åtlöje rolig att titta och lyssna på. Vi kan hur som helst skratta högt åt hans tragiska nyårstal.

Iran utan shah (kung) är som ett skepp utan kapten och detta märks så tydligt just på nyår. Ingen som anger kursen, ingen som önskar hela nationen framgång, ingen som tröstar med sina vänliga ord, ingen som manar landets beslutsfattare till ökad ansträngning för folkets välfärd och ingen som på ett målande sätt beskriver landets olika delar och uppmuntrar folkslagen till samarbete och solidaritet.

Nyårstalen som shah håller har långa historiska rötter och är därför mycket viktiga för det här folket. I vår kultur och historia är shah och kungahuset den enande kraften, garanten för stabilitet och balans mellan folkslagen, som institution är kungahusets roll att övervaka och skydda konstitutionen och i sin roll som överbefälhavare är monarken drivkraften till skydd för den territoriella integriteten. I barnböckerna och de gamla sagorna är Shah och Shahbaou folkets föräldrar och alla barns beskyddare.

Kraften i ämbetet utgörs av folkets förtroende och genom att stå över dagspolitiken skall kungaämbetet spegla hela folket och därmed inte låta politiker agera för egen vinnings skull. Genom folkviljan som kommer till uttryck i beslut av konstitutionsparlamentet kan ett odugligt kungahus när som helst avsättas och bytas ut, vilket blev fallet när Qajar-dynastin avsattes och ersattes av Pahlavi-familjen.

Ansvaret för de viktiga nyårstalen vilar nu på shahbanou (drottning) Farah Pahlavi som i vänta på att tronarvingen svär eden inför ett konstitutionsparlament, är regent samt på shahzadeh (kronprins) Reza Pahlavi som är legal tronarvinge. Mor och son försöker på bästa sätt ifrån sin exil sprida hopp, trösta den sårade nationen och uppmuntra till vidare kamp för frihet och en bättre framtid.

De radiostationer som sänder utifrån och även de hushåll som har satilitmottagare får ta del av dessa tal och sprida dessa vidare så gott man når. I och med Internets kraftfulla ställning som informationskälla har det nu blivit lättare att få del av talen och sprida dem vidare, majoriteten av ungdomarna här har filterkross och rundar därmed regimens hinder.

Vi får ge oss till tåls med de kungliga talen, regimens störningar slår nämligen ut vår lilla kortvågsradio så det är svårt att höra och vi har ingen filterkross ännu.

Traditionen säger att man ringer/besöker de äldsta i släkten först och just därför går första telefonsamtalet till farmor, men det är tyvärr många som ringer på en gång och det är överbelastning på telefonnätet. Efter ca en kvart lyckas vi komma ut på linjen och ringa farmor. Hon vet fortfarande inte att jag har kommit hem eftersom vi ville överraska och därför hållit det hemligt. När hon lyfter luren och hör mig är det som om hon inte tror sina öron, hon frågar tre gånger var jag är och om det är kallt i Sverige. När hon äntligen förstår att jag är hemma låter det som vi gett henne hela världen i nyårspresent. Hennes långväga barnbarn är hemma igen efter många år och det samtidigt som det nya året börjat. Efter farmor fortsätter samtalen till fastrar, farbröder, mostrar osv. En lättare lunch hinner vi med och sedan fortsätter det ringa till oss och vi fortsätter att ringa runt om vartannat.

Vi tänder årets första pipa och nu har vi satt på TV:n igen för att följa programmet Norouz välkommen, där man får nyårsrapporter ifrån landets alla hörn genom liveintervjuer. TV har aktiverat sina lokala stationer vilket givetvis är roligt för mig som vill veta vad som händer i alla hörn i detta vidsträckta land.

Det är verkligen en rogivande och trevlig stund, alla som intervjuas är glada och Iran är sig som det ska, skiftande, präglad av mångfald och underbart vackert.

Hälsningen ifrån ett sommarvarmt Kish mitt i Persiska viken med 30 grader och sol bryts mot Tabriz minusgrader och snö.

Ifrån ett blåsigt Kurdistan och dimmigt Lorestan i väster får vi ta emot lantlig musik och sjungande barn som hälsar våren välkommen och i Khorasan (solens län) i öster ser vi tusentals rosor som precis slagit ut och alla saffransväxter som kommer att ge smak åt maträtter i hela världen. Iran producerar nämligen 90 % av världens saffransförbrukning.

I landskapen och ängarna kring Shiraz, detta vinets stad, har tulpanerna slagit ut och bäckarna börjat flyta. Kaspiska havet i norr är brusande med ett inre lugn och den duggregniga norra kusten förbereder sig för att ta emot nyårsgäster från hela landet.

Med vårvinden blåser det sand över en av världens äldsta städer, ökenstaden Yazd och i en annan ökenstad Kerman har trafiken tilltagit när stadens invånare påbörjat sina nyårsbesök.

I ett soligt Esfahan intervjuas engelsktalande turister som är överrumplade av den iranska gästvänligheten och stortrivs på sin första resa hit.

Omanska havets, Indiska Oceanens och den för evigt Persiska vikens klarblåa vatten i söder låter sig smekas av solens vårvarma strålar och de strategiskt viktiga och för alltid iranska öarna Lilla- och Stora Tomb samt Aboumousa glänser som juveler i ett stort pärlband av bebodda och obebodda iranska öar.

Jämfört med igår visar hela landet en temperaturstegring vilket innebär att Bahar khanom (fröken vår) har kommit.

Efter hälsningarna ifrån samtliga 32 län är det dags för intervjuer med kulturutövare och därefter kommer dagens särskilda gäst.

Dagens särskilda gäst är en av södra flottans sjömän som under tjänstgöring tar kontakt för att lämna sin nyårshälsning. Det är 3:e styrman på en av våra u-båtar som just nu tjänstgör vid Indiska oceanens nordvästra mynning. Han berättar om livet ombord och att de självklart firar med traditionell dukning.

Styrmannen får frågan om det är lite av en semesterkänsla på U-båten nu, varpå han svarar att en soldat aldrig tar ledigt. ”För mig och mina kollegor ombord är det en ära och vi sätter våra liv på att garantera säkerheten så att alla våra landsmän överallt i världen ska kunna fira nyåret i lugn och ro.”

Lugn och ro har vi verkligen och dessa djärva soldater behövs såväl på havsytan som under vattenmassorna, i luften och på marken för att vi ska kunna känna det. Vi är nämligen i ett väldigt känsligt geopolitiskt och strategiskt område i världen där det när som helst skulle kunna hända något okontrollerat. Till det ska läggas att vi på grund av vårt läge har herraväldet över ett stort område på marken, i luften och till havs vilket för med sig ett stort ansvarstagande för vår och andras säkerhet.

Nyårskvällens maträtt blir den traditionella menyn Sabzipolo med örtriset, grönsakslådan (Koko Sabzi), samt den smörstekta fisken.

Denna gång är det fisken Shorideh (saltin) ifrån Persiska viken. Det är en hel fisk som mamma rensar och skär upp. När hon gör det är hon extra försiktig eftersom det kan finnas hela saltvattenspärlor i Söderhavets fiskar. De gömmer sig i fiskens mage och är man oförsiktig i rensningen kan man gå miste om dessa naturens dyrbarheter.

Sent på nyårskvällen lyckas vi få kontakt med Sverige och prata med bror och hans fru. Jag får också en del nyårs-sms ifrån vänner, ”Bollen” och bekanta i Sverige där de önskar gott nytt år.

Även den här kvällen avslutas med te och diskussioner om allt möjligt, samt planerande av nyårsbesöken. I tolv dagar ska vi ha beredskap att när som helst ta emot nyårsbesökande vänner och släktingar samt själva besöka dem.

Årsskiftet har ägt rum och vid midnatt byter vi också kalender och lämnar skottåret 71 bakom oss.

(Framstående artister sjunger tillsammans lovsång till våren, fosterlandet och Norouz.)

http://www.youtube.com/watch?v=yjzhdJzyeC8

 (Den förevigade Stor-sångernskan Hayedehs klassiska låt Nyårsnatt Kärleksnatt.)

http://www.youtube.com/watch?v=R9CAainZOpE

(Den framstående sångaren Ebi som i folkmun även kallas för ”Herr röst”, sjunger sin lovsång till Persiska viken. Låten tillägnas tjänstgörande 3:e styrman på södra flottans U-båt i Indiska oceanen.

http://www.youtube.com/watch?v=0iKEo0l8K80

Eldfesten och oljans dag

19 mars 2013 =29 esphand 2571

Sedan tidigt på morgonen har vi hört smällare och raketer. Hade man inte vetat varför och vad det är, hade man med lätthet kunnat tro att det är granatbeskjutning.

Det är årets sista tisdag och den här natten blir årets sista natt mot onsdag, alltså det som kallas för chaharshanbeh sori i Iran, översatt till eldfesten på svenska.

Det är en mycket gammal tradition och högttid som firas sista tisdagen på året. I år har det slumpat sig så att det också blir årets sista kväll.

Syftet med eldfesten är att det ska smällas och höras att nyåret är nära, man ska med hjälp av elden rena sig skälsligt och fysiskt, samt bränna bort det skräp man samlat på sig under året.

Firandet sker ute på varje gata, man äter en speciell nötblandning och det finns en del seder som man ska utföra. Elfesten är också en social företeelse och ska samtidigt utgöra en välbehövlig paus i nyårsestyren.

Som ni säkert förstått är elden central för den här traditionen och det kommer sig av att elden varit ett heligt element och människans mest användbara verktyg i det gamla Iranska riket. Elden står samtidigt för renlighetens element i den forniranska kulturen.

Under dagen går det inte många minuter mellan smällarna och eftersom regimen inte gillar den här festen och gör allt för att få bort den förvandlas smällandet till en del av kampen och intensifieras.

När skymningen kommer öppnas husdörrarna och hela gatorna fylls av firande människor. Kring solnedgången tends det brasor i varje gathörn och då börjar man utföra sederna.

Familjevis eller i sällskap av vänner hoppar man över brasan och ropar ”ta min kyla och mina krämpor, ge mig glöd och håll mig frisk”. Det här gör man flera gånger om, barn liksom vuxna, unga som gamla. De vuxna hjälper barnen så att även de kan hoppa och de riktigt små barnen hålls över elden för att renas och kunna hålla sig friska under det nya året.

Efter eldhoppet är det dags för ungdomarna att som det heter stå ”spåöra” (falgoush). Det innebär att flickor och pojkar jömmer sig runt hörnet på det hus där de har sina tilltänkta partners för att eventuellt kunna höra skvaller/planer innifrån dessa hus. Man tror nämligen att festande föräldrar kan komma att prata om saker som kan vara av intresse för de tilltänkta paren.

Samtidigt som ungdomarna står ”spåöra” (falgoush) går barnen runt och ”bankar sked” (ghashoghzani). I stora kläder och med dålda ansikten går de mellan husen, bankar med en sked i en metallskkål till dess att någon öppnar och fyller deras skål med godis och den speciella nötblandningen. När skålen är fylld går de hem och delar med sig av innehållet till resten av familjen.

Folk är ute, stämningen är god, barn och ungdomar uppmuntras att utföra sederna och en och annan försäljare kan räkna med att få sålt lite grillat eller lite soppa om det skulle vara kallt.

Nu när regimen utan framgång försöker hindra folk ifrån att fira eldfesten har traditionerna också fått en politisk dimention. Samlingsförbudet som i vanliga fall gäller alla sorters folksamlingar över fem personer upphävs genom praktisk handling, eldningsförbudet lika så, handgjorda smällare som mer eller mindre liknar hemmagjorda bomber sprängs framför säkerhetstjänstens bilar och smuggelspriten säljer rekordartat. På grund av alla brasor och allt folk hindras säkerhetstjänsten ifrån att komma in på vissa gator vilket i sin tur underlättar umgänget mellan killar och tjejer. Skulle det uppstå bråk mellan folk och säkerhetstjänsten blir bråket genast förvandlat till en politisk manifestation, folk samlas och alla börjar ropa slagord mot regimen. Kort sagt är det folk som äger sina kvarter den här kvällen och det är snarare säkerhetstjänsten och regimen som räds. Detta märks inte minst genom att regimen redan två dagar innan eldfesten mobiliserar sina styrkor. Den statligt kontrollerade televissionen visar filmer och pekar på faror med elden, vilket givetvis får motsatt effekt hos publiken.

Vissa kvarter i storstäderna förvandlas verkligen till uppgjorda krigsscener där säkerhetstjänsten tar till tårgas och folk svarar med hemmagjorda brandbomber.

Hos oss går det dock lugnt till, det är fest i dess rätta mening och folks bilsterios står för musiken.

Den 29 esphand brukar vara årets sista dag men inte i år eftersom det är skottår, då är esphand 30 dagar istället.

29 esphand är nationell helgdag eftersom det är årsdagen för oljans nationalisering.

Enda från det att oljan upptäcktes i det här landet för ca 160 år sedan fram till 1950-talets första år hade engelsmännen självsvåldigt dragit nytta av den och genom att infiltrera statsförvaltningen tagit förtjänsterna av och rättigheterna till att sälja vår olja.

Statskassan fick en mycket liten del av vinsten och engelsmännen livnärde sin flotta i Indiska osianen och Persiska viken på iranska pengar.

När Reza shah den store övertog tronen i Tehran i början av 1900-talet försökte han överta kontrollen av oljan och slänga ut engelsmännen vilket ledde till att Irans relation till Storbritannien blev mycket frostig. När andra

världskriget sedan bröt ut och landet blev okuperat av ryssar och de allierade abdikerade Reza shah till förmån för sin son Mohammad-Reza shah Pahlavi den 2:a, överskuggades oljefrågan av andra problem.

När okupationen äntligen tog slut gav den nya och unga shahen Nationella frontens ledare DR. Mohammad Mosadegh i uppdrag att bilda regering och han presenterades som premiärministerkandidat. En självsäker och målmedveten Mosadegh som hade segrat stort i senaste valet till nationalförsamlingen och hade starkt stöd i parlamentets båda kamrar och högt förtroende hos shah presenterade en stark regering och fick hela sitt lag godkännt.

En stark regering med högt förtroende hos folket och shah riggade en mycket kunnig utrikesförvaltning med målet att föra en självsäker och professionell utrikespolitik där nationaliseringen av oljan var en stor del.

DR. Mosadegh och hans ministrar utsattes för mycket starka påtryckningar både utifrån och innifrån, fick motta många hot och mågna var de som försökte förstöra nationaliseringsplanerna. Motståndarna hade dock föga framgångar, det här var en vald majoritetsregering med starkt stöd av shah och gatufolket. Mosadegh kunde vara just så progresiv som han ville och många saker utvecklades under hans tid som regeringschef.

Vid ett mycket uppmärksammat möte i FN:s säkerhetsråd till vilket han hade begärt att få komma, höll premiärminister Mosadegh ett brandtal och förklarade att den nya iranska utrikespolitiken var oåterkalleligt och att regeringen tänkte utropa oljan som nationell egendom under året. När han återvände till Tehran mottogs han som hjälte av folket och kungahuset.

Storbritannien och dess allierade som såg den här styrkan blev chockade och försökte tona ner konflikten och eftersträva en kompromiss. Regeringens ståndpunkt gick dock inte att ändra på och Mosadegh förklarade att han som regeringschef ”hellre dör än att kompromissa bort folkets egendom”.

Den 29 esphand samma år förklarade premiärminister DR Mosadegh genom ett tal till folket att oljan i såväl norr som söder är nationell egendom och att det är Iran och inga främmande makter som äger rättigheterna, tar emot vinsten, äger och förvalltar all utrustning och i det fall något land vill delta och investera i vår oljeutvinning så ska det ske på iranska villkor. Vidare förklarades det persisk/brittiska oljebolaget som upplöst och ersattes av Irans nationella oljebolag underställd oljeministeriet.

Regeringens starka och självsäkra utrikespolitik hyllades av andra stater i regionen och blev början till ökad självsäkerhet också i andra länder. En stat bland många som följde DR. Mosadeghs exempel var Egypten som under president Jamal Abdul Nasers ledning nationaliserade Suezkanalen och återtog kontrollen över sjöfarten där.

Här hemma är förberedelserna för nyåret i full rulle och vi jobbar på för att hinna klart. Eftersom det ju är helgdag visar TV roliga serier och bra naturprogram som jag kollar på när jag inte hjälper far med bestyren.

I matlagningen känner jag mig lätt handikappad, kan nämligen inte hantera gazspisen. Här får jag hålla till godo med att hjälpa till med disken.

När jag lägger mig på min golvmadrass för att sova i några timmar är det för sista gången det här året. Imorgon byter vi år och det är ca tio timmar kvar till själva skiftet.

Jag försöker minnas och sammanfatta det som varit, positiva liksom mindre positiva händelser. Om några timmar är det dags att se framåt och önska inför det nya som komma skall.

Under det här årets sista timmar går mina tankar till mina likasinnade i landets alla fängelser, till alla de som väntar på att bli offer för den här regimens avrättningsapparat, till de hungriga gatubarnen, till de unga flickorna som måste sälja sig för att familjen ska kunna överleva och till de unga killarna vars hopplöshet lett till narkotikamissbruk.

Jag tänker också på alla segrar vi vunnit mot förtrycket, på folks politiska uppvaknande som inger hopp, på våra studenter som överallt i världen anstränger sig för att en dag kunna återvända och bygga upp det raserade hemmet och på alla nyfödda barn som i år för första gången får fira Norouz och ta emot nyårsgåva.

På sin sista kväll håller vintern ett stadigt grepp om landet och hela den norra samt västra halvan känner av kraftigt tempraturfall. Azarbayjan är helt vittklätt, vid norra kusten regnar det kraftigare än vad det brukar göra i Göteborg, Kurdistans höjder är blåsiga och i Tehran känner vi av den kalla nordvästliga vinden. En sak vet vi dock, Bahar khanom (fröken vår) är snart framme och om vi lyssnar noga hör vi hennes självsäkra steg. Om några timmar kommer hon för att väcka och förändra världen, sprida kärlek och återge blommorna deras rätta dofter. Shiraz, som är blommornas, vinets och flickornas stad förbereder sig för att ta emot Bahar khanom.

I Pasargad där Koroush den store (Irans grundare) vilar för evigt, har ungdomar samlats för att vid sidan av den stora ledaren och förebilden, kungarnas konung, få hälsa Bahar Khanom välkommen.

Med en positiv tanke om morgondagen låter jag sömnen överta kropp och skäl.

(Artisten Sattar sjunger om eldfesten och Norouz)

http://www.youtube.com/watch?v=oLCfTtXDaMQ

Några dagar i hemmets lugna vrå

15-18 mars 2013 =25-28 esphand 2571

Dagar och kvällar passerar fort förbi här, ja alldeles för fort. Jag sitter en del vid datorn, kollar på TV-serier och vi pratar mycket i familjen. När man ses efter ett långt tag och när vi på var sin sida av gränsen upplever så olika saker finns det mycket att säga. Det gäller också att informera sig lite om vad som händer folk i släkten och här finns en del att säga eftersom vi är en stor släkt.

På kvällarna besöker jag och mamma parken, pratar med den gamle mannen i kuren och passar på att träna i och njuta av naturen.

Vintern har bestämt sig för att komma tillbaka och visa musklerna en sista gång i esphands sista dagar och för första gången sedan jag lämnade Sverige har jag känt ordentlig kyla. Tur att omslaget kommer snart.

Mammas goda mat, renligheten hemma och avståndet till vardagsstressen skänker mig en välbehövlig och lugnande känsla. Pappa brukar säga att när man har själsligt lugn så mår man som bäst och det stämmer. Denna känsla av själsligt lugn är det nog bara här jag känner, ja det är lika bra att erkänna.

Då och då lyckas jag ladda ner mailen och med jämna mellanrum pratar jag med vänner och bror i Sverige så att jag inte helt tappar kontakten med den verklighet jag ska komma tillbaka till.

Hemma står mamma för matlagningen och tvätten medan pappa städar och handlar. Tillsammans med pappa försöker jag se till att vår våning ställs i ordning och förbereds inför nyåret som vi ska fira om några få dagar. Det finns mycket att göra, mycket som behöver repareras och fungera, en del ommöbleringar och annat fixande.

Politiken är ständigt närvarande här, dels för att vi i grunden är en väldigt politiskt intresserad familj och dels för att vi ständigt blir påminnda om den i vår kontakt med omvärlden.

Efter att ha försökt tona ner de politiska åsikterna i några år har mamma och pappa återfått den politiska glöden och pratar en hel del. Hela samhället verkar gå emot en stark politisering och det hör man inte minst när man är ute på gatorna och i kvarteren. Jag hälsar den här utvecklingen varmt välkommen, det inger hopp och framtidstro för landet och nationen som helhet.

Eftersom vi har hav i både norr och söder finns det många olika sorters fiskar att tillgå. Förutsättningarna skiljer sig för dessa hav vilket i sin tur gör att beståndet i Norr skiljer sig enormt ifrån det man kan fiska i Söderhavet.

I norr (världens verkliga paradis) har vi en stor kustremsa till Kaspiska havet och i söder har vi de underbart vackra, heta och livliga vidsträckta stränderna mot Persiska viken, Omanska havet och Indiska oceanen. Ni kanske har hört talas om den exklusiva iranska kaviaren? Den kommer ifrån den vilda Stören som har sin hemvist i södra delen av Kaspiska havet, alltså den iranska havshalvan.

En fisksort ifrån norr var det som en av dessa dagar blev vår lunch. Mammas goda iranska ris, smörstekt Ghezelala från havet i norr och pressad Narenj (den iranska lajmen som växer i norr), samt torsi (inlagda grönsaker i örtrik ättika) gjorde susen och jag som inte hade ätit Ghezelala på många, många år förflyttades snabbt till barndomen med alla minnen ifrån stränderna och sandslotten vid havet i norr.

Om jag hinner ska jag verkligen försöka resa till norra kusten.

Här handlar vi på gammalt vis och det gör att det tar lite tid. Det finns självklart stora kedjor där man kan handla allt på ett och samma ställe också, precis som i Sverige, men eftersom dessa oftast har en koppling till regimens företrädare väljer vi medvetet att inte handla på dessa.

Varje dag är pappa ute i kanske två timmar för att handla även om alla affärer ligger bara några kvarter bort.

Två olika sorters bröd (Barbari och Lavash) ska köpas ifrån var sitt bageri. Varje bageri är nämligen specialiserat på sin brödsort. Frukt och grönsaker köps av grönsakshandlaren, fikabrödet av konditorn som också har ett eget kakbageri, rengöringsmedel köps ifrån ytterligare ett annat ställe och ägg samt mejeriprodukter köps av ännu en affär.

Vill man ha kött, kyckling eller fisk får man besöka ett slakteri eller köttboden.

Med alla dessa människor som man träffar pratar man och upprättar kontakter. Priser, kvalitet och tillgång utgör de huvudsakliga av samtalsämnena och ur detta växer den politiska diskussionen fram.

Varorna prissätts från dag till dag och det är tillgången just den dagen som avgör. I det sanktionsdrabbade landet är det också valutans värde och den nationella produktionen i förhållande till importen som avgör vad saker kostar. En sak är alltid säkert, priserna går alltid upp och aldrig ner.

Inför nyåret är dessutom efterfrågan större och tillgången mera begränsad vilket också bidrar till prishöjningar som efter årsskiftet inte justeras ner.

Jag som är hitrest med svenska kronor trodde att jag hade mycket pengar med mig och att vi inte skulle behöva tänka på priserna nu när familjen är samlad, men även jag blir chockad av dessa priser och den enorma och dagligt stigande inflationen. Centralbanken trycker sedlar med valören 500 000 rial…

Jag har under de här dagarna fått tillgång till internetuppkoppling. Trådlöst 3G-modem i USB-format, smidigt och litet. Problemet är att de slås ut av störningar som är tänkta att slå ut folks TV- och radiomottagare för att på det sättet strypa tillgången till korrekt information. Nästan hela webben är filtrerad vilket gör att bara inhemska sidor kan öppnas om man inte har tillgång till en filterkross, vilket jag inte har ännu.

Mailen fungerar att ladda ner och även msn.

Här pågår en ständig kamp mellan å ena sidan regimen som försöker med alla medel och mycket stora ekonomiska resurser att strypa och filtrera informationen, och å andra sidan frivilliga och smarta tjejer och killar som helt utan ekonomiska resurser programmerar och sprider filterkross för att komma förbi regimens begränsningar.

Gissa vem som segrar? Ja, självklart ungdomen som är på jakt efter korrekt information och fri tillgång till nätet. Filterkrossen programmeras och sprids bara någon timme efter att regimen tror sig ha stängt nätet. Den här kampen är minst sagt imponerande.

Ur ett tekniskt perspektiv är Iran ett mycket modernt land, samtidigt som tekniken används just för att stoppa modernismen och folks tillgång till korrekt information. Paradoxerna är enorma.

Första dagen hemma

14 mars 2013 =24 esphand 2571 (fars dag i Iran)

Vaknar efter några timmars sömn och tar mig upp för den andra och kanske mer riktiga frukosten. Te, Barbari (det tjocka iranska brödet) och fetaost.

Den 24 esphand är fars dag här. Den är samtidigt Reza Shah den stores födelsedag. Eftersom Reza shah den store kallas för nationens fader är också fars dag utnämnd efter honom och på hans födelsedag. Officiellt gäller dock inte detta eftersom den religiösa diktaturen gör allt för att få bort allting som har med monarkin och/eller tiden före 1979, alltså deras eget styre att göra. Å andra sidan och precis som med mycket annat här, spelar regimens påbud ingen praktisk roll och därför firas farsdag i husen i alla fall.

Reza shah som var en modig överste med en särskild kärlek till Iran, var under en tid premiärminister till dess att ett enigt konstutitionsparlament i början av 1900-talet utnämnde honom till Shah av Iran och avsatte den odugliga Qajardynastin som i krig efter krig hade förlorat landområden och praktiskt taget bytte iranska städer mot utlänska kvinnor i sina harem.

När Reza shah den store, eller Pahlavi den förste som han också kallas övertog kronan var Iran ett underutvecklat, fattigt och sönderslitet land med ett folk som hade förlorat all självkänsla. Det enda som var kvar var en historia att vara stolt över och som folk kunde se tillbaka på.

Qajar hade styrt utan folket och förlusterna i krigen hade knäckt folkets självförtroende.

Den konstutitionella revolutionen som i början av 1900-talet hade gett oss Asiens modernaste grundlagar och gjort Iran till en demokrati med konstitutionell monarki som statsskick, hade minskat kungamaktens inflytande markant men fortfarande var landet inte i säkerhet och utlänska intressen påverkade en väldigt svag statsförvaltning.

Den sista monarken i Qajarsläkten var Ahmad shah som var en väldigt svag regent med hög frånvaro. På grund av hög frånvaro, för långa utlandsvistelser och svagt ledarskap avsattes han av parlamentet, Qajars tid vid makten bröts efter dryga hundra år och en ny och självstärkande era inleddes i vårt lands historia med reza shah den store, Pahlavi den förste på tronen. Med utgångspunkt i landets långa historia påbörjades nu en modernisering och ett återuppbyggande i patriotisk anda av sällan skådat mått.

Reza shah den store lyckades under ett fåtal år göra upp med lokala upprorsmakare, grundlägga industrialiseringen, garantera den inhemska säkerheten, bygga upp ett försvar, tränga undan religionen till förmån för vetenskapen, grundlägga den allmänna högre utbildningen, få igång den nationella produktionen av varor och tjänster, bygga upp infrastrukturen, rensa ut utlänska intressen ifrån statsförvaltningen och ge det iranska folket tilltron och självkänslan tillbaka. Uppbyggnaden och morderniseringen gick så fort att den brittiska ambasadören i Tehran oroligt varnar regeringen i London för en allt starkare Iran som inom en mycket snar framtid, om utvecklingen inte stoppas, kommer att förvandlas till en maktfaktor på internationell nivå.

Det finns alltså anledning att fira fars dag på bästa sätt och det gör vi med mammas goda mat och en gemensam pipa.

Pappas presenter finns i den kartong som väntar i Sverige på att komma hit.

Det här blir en lugn dag och mycket av dagen har ju redan hunnit gå. På eftermiddagen/kvällen tar jag och mamma en promenad i den närbelägna parken. Luften är behaglig och ger en försmak av våren som är på väg, barnen leker och föräldrarna står i klungor och pratar med varandra. Parken är snyggt utsmyckad med steniga och upplysta vattenspridare. Mitt i parken finns ett öppet motionsområde, alltså ett utomhusgym. Här motionerar folk, unga som gamla. Utrustningen är bra och jag blir sugen på att prova. Jag är ingen stor vän av gym men att använda utrustningen såhär under bar himmel är något speciellt. Jag sätter igång där en stund och sen forsätter vi vår lilla promenad.

Innan vi går hem går vi till parkens vaktkur. Här jobbar en gammal man som håller ordning i parken och sköter blommor och träd. Kuren är ett litet rum, han har en liten säng, spritkök och en liten teutrustning. Mannen som jobbar och bor här större delen av sin tid har sin familj i den närbelägna staden Karaj. Han har en son och två döttrar var av en har flera och svåra funktionsnedsättningar. Samhället hjälper inte till med något och hans lilla parkarvode räcker inte till mycket. Sonen skall gifta sig snart och den andra dottern är student i en stad långt borta i södern. Frun är hemma och tar hand om dottern med funktionsnedsättningar. Den här farbrorn är ett bland många exempel av familjer som inte får tillvaron att gå ihop.

Det här är livets hårda verklighet i den islamiska diktaturen, i ett av världens ekonomiskt, vetenskapligt och personellt rikaste länder med enorma naturresurser. Jag blir bestörtad av bara tanken på hans liv.

Enligt tradition skänker folk pengar till behövande under årets sista dagar och vi passar på att överlämna det vi har på fickan till parkmannen. Han blir väldigt rörd och jag kan tydligt märka glädjen i hans fasta och varma handslag när han tar oss i hand och tackar.

Väl hemma blir det mat och te innan det är dags att göra kväll. Nu ringer Amir för att höra att allt gått bra. Det känns konstigt att höra bror och hans fru Shadi så långt bort, vi har ju nära till varandra i Sverige och hörs oftast flera gånger om dagen.

Den statligt kontrollerade televisionen sänder en del roliga komediserier och rätt så bra underhållningsprogram, men när det blir dags för nyheter eller intervjuer med regimens företrädare då stänger vi av. Pappa och mamma svär över landets situation och vi önskar oss en grundlig förändring mest av allt. För att höra riktiga nyheter är vi hänvisade till pappas gamla kortvågsradiio. Regimen gör allt för att störa och slå ut radion och det är en ständig kamp vi har varje gång det är nyhetsdags. Det gäller att hitta det bästa läget för radion så att den ska kunna ta emot signalerna. Det är nästan komiskt för en utomstående kan jag tänka mig, att se hur vi rör oss från rum till rum för att hitta ett bra läge.

Senkvällens te och pratstund får bli avslutningen på den här dagen.

Innan jag somnar blir det några sms med ”Bollen” och jag lyssnar på den musiklista hon gjort i ordning och laddat ner i min telefon.

(En låt med anledning av fars dag, handlar om kärleken till far.)

http://www.youtube.com/watch?v=ZwHj3ssu4as

(Artisten Moin sjunger folkets situation idag. Samma låt som spelades i Amirs bil innan flygningen och mycket talande för parkvaktens situation.)

http://www.youtube.com/watch?v=6FtZim0faWI 

Idag åker jag hem!

13 mars 2013 = 23 esphand 2571

Bloggen har legat nere ett bra tag nu, ja hela 14 månader, skamligt nog. 14 månader av slit, tråkigheter, skälslig trötthet men självklart också ljusa stunder. Sammantaget har det varit en tid av ständig längtan, både efter något nytt och annorlunda men också en stark hemlängtan. Hemlängtan i vidare bemärkelse än till min säng eller soffa i Göteborg som jag har att komma tillbaka till hela tiden.

För mig som fått byta hem och kanske ofrivilligt fått ett nytt hem på grund av omvärldens omständigheter så har ordet "hemma" flera bottnar. Visst är Göteborg och Majorna hemma och min hemvisst som jag trivs i och gillar, men för mig finns också ett hem som ligger längre tillbaka. Det är där jag lekt, där jag sagt mina första ord, där jag ätit första gången och där jag lärt mig att gå. Det är den hemlängtan som nu när jag passerat 30 gör sig påmind på ett mer påtagligt sätt jämfört med tidigare.

Jag ska inte göra något försök att sammafatta den tid som varit sedan sista inlägget, kan bara konstatera att det varit en tuff och omvälvande tid. Här kommer hur som helst ett långt inlägg.

Kanske kan jag nu, resande som jag är, finna ett lugn och få en själslig laddning för kommande utmaningar som står för dörren.

Mina väskor är packade och nere i bror Amirs bil. Jag går hemma och plockar ihop det allra sista, det ska ju vara ett snyggt hem jag lämnar i Göteborg.

Mina båda pass, lite pengar, biljetterna och telefonen, ja allt finns med. Ponkidonk (min barndomsvän Henrik) kommer upp lagom till jag ska lämna huset och får med sig lite matvaror som inte ska stanna kvar i kylen.

Vi låser och går ner tillsammans. Ponkidonk och Amir hälsar på varandra, vi tar farväl och jag sätter mig i Amirs bil och vi börjar rulla iväg. Nu är det på riktigt! Stereon spelar en låt om Iran och det är artisten Moin som sjunger: "dagens mödor bygger oss till immuna och starka människor, alla blir vi hjältar i solidaritetens tecken". Låten är mycket tänkvärd och ger mig kanske en första glimt om vart jag är på väg. Det var sex år sedan sist och mycket är förändrat.

På Landvetter flygplats är det inte mycket folk och incheckningskön går fort framåt. Fram med pass och väskor, jag får mina boardingkort i handen, ber om ledsagning och försäkrar mig om att mitt bagage går hela vägen till Tehran via mellanlandningen i Istanbul.

Tjejen bakom disken väger och skickar iväg min väska och sen är det den medföljande kartongens tur. Nio kilo övervikt, betala för det eller lämna är då frågan. Efter lite diskuterande med flygbolaget får jag lämna lådan, vill inte betala dryga 1 400 kr. Bror kommer ju efter nästa vecka med sin fru och de kan ta lådan med sig. Den måste dock öppnas så att jag kan ta lite mediciner som ligger där.

Ledsagaren kommer, jag tar farväl av Amir och hans fru Shadi, försäkrar mig om att jag har med allt jag behöver förutom lådan och beger mig mot säkerhetskontrollen. Det går smidigt, jag kommer igenom och går vidare till passkontrollen. Här visar jag mina resehandlingar och eftersom det är väldigt lugnt och vi har tid hinner jag växla några ord med tjänstemannen bakom luckan. Alltid kul att vara lite vetgirig och passa på att lära sig när det finns tillfälle.

Vi går vidare till planet och jag får hjälp med att hitta min plats. Ledsagaren önskar trevlig resa och går av. Jag sätter mig till rätta och ringer upp Amir för att säga att allt gått bra och att jag är på min plats nu. Hälsa hem till fosterlandet och familjen så ses vi om tio dagar säger han.

Nästa samtal går till Ponkidonk och vi avhandlar ett par snabba grejer. Det tredje och sista går till min flickvän "Bollen" och nu blir jag tillsagd att stänga av. När jag stänger av telefonen kommer en gullig turkisk flygvärdinna fram och instruerar mig lite. Två herrar tar plats i sätena bredvid mig och snart är vi i luften. Det känns lite vemodigt att lämna allt i Sverige.

Servicen ombord är god, maten de serverar helt okej och eftersom det finns vin kan jag ju inte klaga.

Jag läser mest i mina medtagna tidningar som jag packat ner i handbagaget och sedan låter jag dem ligga kvar i stolsfickan, Turkish Airlines mår säkert bra av att se och bekanta sig lite med punktskriften.

Efter ett tag mörknar det utanför rutan och efter ytterligare någon timme landar vi på Ata Turks internationella flygplats i Istanbul, Turkiet. Liv och rörelse, avgaser och ljud. Jag får instruktion om att sitta kvar och vänta på ledsagning som är på väg. Bäst att göra som den gulliga värdinnan säger och efter ett litet tag kommer så en lång kille för att ledsaga mig. Han tar mitt handbagage och vi gör sällskap. Det är trappa ner och jag har absolut inget emot det. För mig är flygplanstrappa en stor del av barndomen som jag gärna erfar om och om igen.

Nu blir det buss och sedan en lång bit att gå, först till en mötesplats och sedan vidare en bra bit till för att komma till rätt utgång där anslutningsplanet till Tehran väntar. Ledsagaren och jag hinner under den här tiden avhandla allt ifrån flickor till politik. Det är en kul kille och det trivs jag med, det enda är att jag inte får bära min egen väska utan det envisas han med att göra hela vägen fram. När jag väl sitter ner i en stol för att vänta på boarding säger han adjö och tar av sig min ryggsäck. Nästa ledsagare som kommer för att följa med mig ut, tar också väskan först, skumt folk alltså…

Åter blir det buss och sedan trappa, precis som det ska vara.

Under den här korta vistelsen på land har jag hunnit ringa "Bollen" och när jag sätter mig i nästa flygplansstol ringer jag hem till far för att meddela att jag gått på andra planet och beräknas komma fram i tid. Planet är fullsatt och här pratar de flesta farsi (persiska). Jag stänger av min telefon igen, denna gång utan att bli tillsagd, sätter mig till rätta och hälsar på mina stolsgrannar. Det är en ung studenttjej till vardags bosatt i Berlin och en snokig tant som bor i Köpenhamn. Tanten sitter i mitten och där hon sitter mellan oss kan hon lätt snoka i allt vi gör.

Studenttjejen är trött och jag full av tankar, så ingen av oss är så sugen på att prata med tanten men det hindrar inte henne. Hon tjötar på där och vi lyssnar tålmodigt. När planet lyfter kommer personalen med menyer och nu kommer tanten till användning. Menyn är inte på punktskrift och eftersom den gulliga tjejen från förra planet inte finns med får jag använda tanten som syntolk. Hon berättar och jag lyckas beställa. Hon har sina synpunkter på det jag beställer och när jag väl får maten och inser att hon haft lite rätt får hon vatten på sin kvarn. Jag får minsann höra att jag borde tagit den andra maten, men gjort är ju gjort. Jag beställer läsk vilket inte känns bra för tanten, hon tror nämligen att jag ska spilla dricka på henne. Kaptenen meddelar att vi väntas få turbulens och nu blir tanten ännu mer orolig för min dricka. Hennes fokus är på mig och det gör att studenttjejen kan sova lite. Jag äter och dricker som inget hänt och inte en enda droppe spiller jag. Tanten spiller dock mer, både mat och dricka. Jag vill skratta men kan inte, hon är ju trots allt äldre och jag ska visa åldersrespekt. Efter en stund säger hon förvånad: "du spillde inget men jag gjorde det, inte lite heller". Jag ler och säger att det säkert berodde på att hon var så koncentrerad på att hjälpa mig och sen tackar jag för all hennes uppmärksamhet. Hon byter ämne och nu vill hon sova lite. Haha tänker jag, kärringen är knäckt och jag har haft en kul stund medan studenten fick sig en liten men säkert välbehövlig sömn.

Nu börjar planet hoppa och jag kollar på min klocka, jodå helt rätt. Vi har två timmar kvar till landning vilket brukar innebära att vi precis passerat gränsen och äntrat iranskt luftrum.

När man flyger med utländska bolag sägs detta aldrig, men ombord på Iran Airs plan var passerandet av gränsen början på festen. En särskild musikslinga gick på, kaptenen talade om var planet befann sig, hälsade välkomna hem och kabinpersonalen bjöd på fika. Passagerarna brukade applådera och en stämning av förväntan infann sig under resten av resan.

Här är som sagt inte så men en viss förväntan går ändå att känna. Folk börjar spekulera i var vi kan vara nu och vilken stad som möjligen syns därnere. Logiskt är det så att vi kommer in ifrån nordväst och passerar det kalla och snörika länet Azarbayjan.

Därnere finns fortfarande barn som fryser, föräldrar som sover hungriga för att barnen ska kunna äta sig mätta och tusentals familjer som bor i provisoriska tält efter den senaste jordbävningen för sju månader sedan. Azarbayjan kallas för eldens och lågans län, här är alltid liv och rörelse och folk härifrån har en enastående beslutsamhet i blodet. Även här uppe i luften gör sig eldens och lågans län påmind tänker jag och drar lite åt mitt bälte.

Kärringen bredvid har tystnat och tiden fortsätter att gå. Luftgroparna blir mindre efter ett tag och även klockan vittnar om att vi bytt län, nu är det nog lite plattare och mjukare Zanjan som finns under oss. Tiden flyter vidare, jag känner av en liten nedstigning och kollar klockan, jodå mindre än en timme kvar till landning. Kanske är vi nu över länet Ghazvin med sitt extra nyfikna folk. Minuterna passerar och nu vaknar tanten till liv igen. Hon ska försöka syntolka och nu har kabinpersonalen släckt ljusen. Vi tappar höjd och ju mer vi gör det desto mer nyfikna blir folk.

Nu hänger praktiskt taget alla över rutorna för att se något. Vi sjunker ännu längre ner och äntligen verkar folk se. Ett hav av ljus som aldrig vill ta slut, det bara fortsätter och fortsätter. Ja det är riktigt och jag är överens med klockan också om att det måste vara Tehran. Hela stan är upplyst och uppifrån är det en enastående vacker syn. Här är staden som aldrig sover, där nere utspelar sig allt, ja här är faktiskt min hemstad. Spänningen stiger och ju närmare marken vi kommer desto fler blir de som börjar prata om sin längtan till det som finns därnere.

Planet skär igenom hela Tehran för att nå flygplatsen. På den här nya flygplatsen har jag inte landat innan, så det ska bli spännande. Det ligger tydligen långt utanför stan och det märks också när vi behöver åka lite till för att kunna landa.

Innan har jag alltid landat på Mehrabads internationella flygplats som numera är hopväxt med Tehran.

Nu åker vi söder ut mot staden Qom och på vägen passerar vi Tehrans stora kyrkogård. Mina tankar finns nu hos mina nära och kära som vilar i frid därnere men också hos alla de krigets hjältar som satt livet till för att jag ska kunna ha ett hem att återvända till. Neda, Sohrab, Arash, Taraneh och tusentals andra ungdomar som för fyra år sedan skrek ut sin vrede mot diktaturen för min och andras frihet och som fick kulor i bröstet som svar vilar också därnere. Det ger respekt må ni tro. Alla de är stjärnor på 75 miljoner iraniers himmel och dessa stjärnor tillägnar jag det bästa vi alla vet, nationalsången som nu är frihetens melodi.

Vi närmar oss marken och mitt hjärta slår snabbare. När hjulen äntligen tar i marken kan jag inte kontrolera tårarna längre, nu sprutar de ut. I vanlig ordning kommer tårarna fortare än något annat, ja hemmets yra övertar hela mitt inre väsen känns det som. Tanten blir förvånad och undrar varför jag gråter. Jag lyckas få fram två ord på farsi, mame mihan (fosterlandet).

Hon säger att hon förstår och sen är hon tyst en stund.

Mellan tårarna lyckas jag få fram en hälsning till demokratins förkämpar som offrat sina liv inom och utanför gränserna, önska frid för alla de hjältar vi förlorat i det åttaåriga kriget och även lyckönska alla de hjältar som en kväll som denna sitter i fängelse för att garantera mina och andras rättigheter.

Vi är många som fäller tårar, som är förväntansfulla och som snabbt vill ut. Min stolsgranne studenten gråter också, det hör jag av att näsdukarna kommer fram.

Kvinnorna reser sig först för att byta om, jodå nu ska slöja och annat fram, vi har landat i den islamiska diktaturen. Förtrycket gör sig påmind och vi vet alla vad som väntar här. De unga tjejerna hjälper varandra med att få på slöja och annat rätt och männen börjar svära över den här regimen som inkräktar på våra liv.

Tanten och studenten säger hejdå och rör sig utåt medan jag sitter kvar och väntar på ledsagaren.

Jag sätter på telefonen och ringer "Bollen" igen som jag lovat att ringa. Till henne skriker jag ut min glädje och lycka över att ha landat hemma, undra om hon förstår vad jag känner…

Klockan har passerat fyra på morgonen. Ledsagningen har kommit och kabinpersonalen följer mig ut så att ledsagaren kan ta över. Nu får jag dessutom bära väskan själv. Killen hälsar på god engelska och jag svarar på farsi, jodå jag är iranier och hemma. Här ska vi prata det språk vi är födda med. Han blir glad av att jag svarar på farsi, hälsar välkommen och jag får åka “minibil” till passkontrollen. Den nya flygplatsen verkar stor och avstånden är långa.

En gammal man i rullstol är före oss i kön och verkar ha tappat bort sina handlingar. Det tar lång tid innan han med hjälp av personalen hittar dem och kommer igenom. Jag noterar hur såväl folk i kön som personalen hjälper den gamle herren så att han kommer igenom på ett tryggt och respektfullt sätt.

Nu blir det min tur att stämplas in.

Polismannen bläddrar, trycker på sin dator och sedan får jag en inträdesstämpel. Han hälsar välkommen, ger mig passet och öppnar grinden så att jag kommer in. Bra, in kom jag i alla fall tänker jag och går vidare med ledsagaren för att hitta mitt bagage.

Det verkar dröja och eftersom jag vet att flera ledsagningar väntar skickar jag iväg min ledsagare och ber honom komma tillbaka när väskbandet börjat rulla. Det landar och lyfter plan hela tiden och då kan han göra bättre nytta än att vänta med mig.

Medan jag står och väntar på bagaget kommer minst tio personer fram inom loppet av 20 minuter och undrar om jag ska någonstans och ifall de får hjälpa till. Värmen, solidariteten och artigheten som vi lärt oss att inta med modersmjölken visar sig här. Ett mycket artigt och respektfullt bemötande ifrån alla, såväl unga som gamla, kvinnor liksom män.

Ute i ankomsthallen väntar pappa på mig. Vi hälsar, kramas, tackar ledsagaren med lite dricks och går ut till pappas bil. Det är en iransk Peykan pickup, med två säten fram och öppet lastutrymme bak. På väg till bilen stöter vi på några herrar som direkt börjar prata politik på ett mycket ironiskt vis. De lindar inte in orden utan låter kritiken och vreden hagla över förtrycket på ett mycket avslappnat och komiskt vis. Här får jag kvitto på det jag tänkt länge.

För det första måste iranier vara det mest politiska folket och för det andra kan inget hindra oss ifrån att tala om vad vi betraktar. Det gäller bara att förstå koderna.

Böneutropet sätter igång och kallar till morgonbön och på direkten sätter folk på sina bilstereos och mobiler för att överrösta den. Folk fortsätter prata och här finns ingen som tänker på morgonbönen.

Dubbelheten är enorm medan folks respekt för systemet är obefintlig konstaterar jag, mycket mer påtagligt än sist.

Vi har en bra stund i bilen tillsammans och pappa har köpt torkade fikon som vi mumsar på. Mamma som är hemma och väntar ringer och hälsar sin äldsta son välkommen. Trafiken är enorm och det är verkligen bilar överallt även om klockan är fem på morgonen. Vi åker i knappa två timmar innan vi är hemma och på den tiden hinner det ljusna. Jag har längtat efter att se det ljusna och åter få se världens mest blåa himmel. En solklar dag börjar och jag njuter där jag sitter och åker hemåt.

Väl hemma väntar mamma i porten och när jag går ur bilen kommer tårarna igen. Jag är hemma, det luktar mamma, tet är klart på vår gamla gasspis, doften av renlighet och klorin gör sig påmind, solen håller precis på att gå upp och ur pappas gamla kortvågsradio strömmar musiken ut. Just det, i hissen är knapparna punktmärkta och talsyntesen talar om vilken våning man kommer till.

Nu är det alltså ny dag, torsdag den 14 mars lika med 24 esphand.

En liten frukost bestående av te och iranska munkar (piraski) blir det sista vi intar innan vi lägger oss för lite sömn. Vi har ju varit vakna hela natten och behöver sova.

Jag ber om att få sova på en madrass på golvet. I mitt rum har jag morgonsol och det känns underbart att lägga sig där. Hem älskade hem tänker jag och somnar in. Det sista jag hör är en duva som kurrar och verkar vara glad.

(Artisten Noushafarin sjunger låten Mor jag är på väg.)

http://www.youtube.com/watch?v=nmGPFV-psIo 

(Sångerskan Shakila sjunger klassikern Stjärnornas rus, som är den slinga som går på när Iran Airs plan brukade passera gränsen på väg in. Beskriver mycket väl känslan man har i kroppen innan landning.)

http://www.youtube.com/watch?v=d8DLgHwmJ8o 

(Den Stockhomsbaserade unga artisten Hajirs hälsningslåt, passade bra under inflygningen.)

http://www.youtube.com/watch?v=EdCAJz4-F20 

(Nationalsången är ett måste när man beträder marken, frihetens melodi.)

http://www.youtube.com/watch?v=tsBKYMSr3YI

Hej kära läsare!

Det har nu gått två veckor på det nya året och här kommer ett nytt inlägg. Ibland behöver man landa för att kunna skriva, oavsett om det handlar om att sammanfatta det som varit eller skissa på det som komma skall. Jag har läst en del spännande sammanfattningar och också planeringar såhär i anslutning till årsskiftet. Det är svårt att låta bli att inspireras.
År 2011 var utan tvekan ett händelserikt år. Det hände mycket i världen, det hände mycket i Sverige, det hände saker i Iran och det var många händelser även för mig på det personliga planet.

Årets tre första månader överskuggades av förändringarna i Arabvärlden som för mig innebar lite hopp och tro. Kanske kunde effekterna sprida sig längre bort och förändringens vind också börja blåsa över Iran. Här har det gått många turer men jag har hoppet kvar och det är starkare än någonsin. Hur resultatet av dessa förändringar blir är svårt att säga men omvärlden har en fortsatt viktig roll i att försvara demokratin och ge demokratiska initiativ förutsättningar att växa.

I mars lämnade jag ett av mina mest omtyckta förtroendeuppdrag, rollen som styrelseledamot i Unga Synskadades västra distrikt. Denna mars-dag Var kanske en av de svåraste dagarna under senare år men också en av de bästa. Det var svårt att lämna med insikten att jag nu var för gammal för att kunna vara med och leda verksamheten i det coolaste distriktet i landets häftigaste ungdomsorganisation. Å andra sidan kände jag mig nöjd över att det fanns så många duktiga och engagerade som ville och kunde ta över!

April kom att bli de personliga förändringarnas månad. Att göra om en relation som varat i över tio år utan att förlora innehållet, att hantera det varsamt men ändå inte falla tillbaka, är inte lätt. Det fick ta den tid det behövde och nu hoppas jag att det landar i något bra utan förlust av det goda.
När april tog sin början hade också lillebror flyttat härifrån och jag blev ensam igen efter fem år. Tänk, han är vuxen nu och har skaffat sig eget, tänkte jag många gånger och tyckte synd om mig själv som fick bo ensam igen, jag som inte gillar ensamheten alls. Som tur är umgås vi dagligen i alla fall.
April var en konstig månad med många koppar te, popcornpåsar och tjöt sent in på nätterna och morgonkvisten. En del relationer ersattes, andra utvecklades och vissa förblev som de alltid varit.

Maj är alltid en månad jag gillat och den här gången fick den bli månaden då Håkan Juholt trädde in i den svenska debatten och gjorde politiken roligare igen. En tilltufsad svensk opposition såg ut att kunna vakna till liv. Maj blev också månaden innehållandes en massa fikor.
Maj var också en mycket tuff föreningsmånad. Kongressförberedelser i Synskadades Riksförbund och förberedelser inför Medlemsforum i Unga Synskadade. Ingår man i båda styrelserna som jag gjorde vid den tiden lovar jag att man inte har många lediga vardagskvällar eller helger till sitt förfogande.
Jag hade hoppats på en del segling här men lyckades inte då någon tjuv bestämde sig för att förstöra båten och ta med sig motorn på köpet. Detta blev tungt och sviterna sitter i fortfarande. Det är helt sjukt att jag inte ens en gång fick segla min egen båt någon längre sträcka på hela året.

Juni blev en klassisk sommarmånad men här i stan regnade det mesta bort. En och annan fest och lite grillat blev det i alla fall. Allt för lite segling också den här månaden.

Juli var en månad då en konstig förkylning slog till och slog ut en del av lungkapaciteten för min del. Juli var också månaden då de ofattbara och tragiska händelserna ägde rum i Norge. Politiskt mord på ungdomar, ett stort slag mot demokratin och angripande av det öppna samhället. Norge valde att hantera våldet med kärlek och en stolt statsminister Stoltenberg blev kärlekens budbärare. Det var ofta svårt att förena känslorna av beundran och frustration när man följde rapporteringen.

I augusti var det dags att åter lämna uppdrag i Unga Synskadade, den här gången gällde det att lämna organisationens Riksstyrelse. Även här var det svårt men på något sätt tror jag att insikten hade hunnit ikapp mig. Också här var jag glad över att andra fanns och tog över med bästa förmåga.
Sommaren 2011 präglades av många sms-konversationer om högt och lågt och jag fattar inte hur jag kunde skicka bitvis 60 sms om dagen. Denna typ av kontakt ger en bra koll på motparten men är väldigt begränsad till sin natur överhuvudtaget tror jag och det har jag fått bekräftat nu. Det finns ingenting som slår riktiga träffar hur mycket man än kommunicerar på andra sätt. Sms, msn och telefon kan kanske fungera som kompletteringar men kärnan för att skapa en mångsidig och bred relation finns i det fysiska mötet. Med det är det inte sagt att de relationer som skapats på skriftlig väg inte kan utvecklas när man ses eller att sådana relationer inte är bestående.

I september kom livet utan kontinuerliga US-uppdrag och början på något nytt. Mamma kom på besök och nya bekantskaper kom till för att utvecklas. Nu började kryssningarnas era. Det sägs att om man vill lära känna en person ska man resa med denne och det tror jag stämmer rätt bra. Kära Tilltryckaren kom till och bit för bit har vi fortsatt att närma oss en mycket utvecklad relation. Ibland går både tiden och utvecklingen fort även om ambitionen från början varit att ta det lugnt:)

I oktober var det dags för Synskadades Riksförbund att hålla kongress. Kongressen var i det stora hela bra men jag kan inte påstå att jag är nöjd när jämställdheten så drastiskt går bakåt. Bara att kavla upp ärmarna och återerövra jämställdheten som en viktig del av demokratin. En avslappnande resa till värmen i Turkiet var också en del av oktobers innehåll.

November var grå och trist men kunde genomlevas tack vare omvärlden, engagemang och spännande träffar.

December har verkligen varit skiftande. Det kan sammanfattas med tankarnas, känslornas och även svårigheternas månad. Här kom också två kryssningar att äga rum, vilka bidrog till en ännu djupare relation med käraste Tilltryckaren :D
Många upplevelser, en massa glädje och även en del oro för vad som kommer att hända i Iran var annat som tog upp tankar och tid. Det skramlas vapen och pratas krig och jag som upplevt det vet vad det innebär. Gangsterstyret i Teheran har precis som förra gången inget emot ett krig, så jag sätter mitt hopp till resten av världen om att de ska använda hjärnan och inte äventyra något. Alla vet vi att världen blir säkrare utan den högljudda diktaturen i Teheran men vägen att bli av med den går verkligen inte över ett krig. Ett utländskt angrepp på landet är en garanti för regimens fortsatta styre i många decennier till, så snälla världen handla med förnuft och stöd folket så att vi själva kan göra oss av med detta förödande styre.

Så som 2011 avslutades och 2012 började finns det alla förutsättningar att vara nöjd och glad. I gott sällskap, med god mat, underbara upplevelser, viktiga samtal och kanske något fint som växer fram i hjärtat finns det verkligen anledning att vara optimistisk och positiv.
Tack min käresta för dagarna på Åland, det underbara årsskiftet, övernattningen i Upplands-väsby, det fantastiska överraskningsdygnet på underbara Yasuragi (japanskt SPA i Stockholm) och dagarna här hemma med allt bus och alla mysiga stunder. Tillsammans är vi bäst! :D

År 2012 börjar också med att en lyckad Vänsterkongress väljer ny partiledning och pekar ut färdriktningen för att kunna byta politik och regering i Sverige i och med valet 2014. Nu är jag säker på att jag inte vill byta parti längre, får erkänna att jag funderat på det ibland... Nu får det vara nog med utförsäkringar av cancersjuka, fattiga barn, fler i tiggeri och multinationella storbolag som gör sig rika på våra skattepengar. Det får vara nog med en utrikespolitik som sätter vapen före människors liv och det får vara slut på jamsande om tillgänglighetsfrågorna. "Jämlikheten ska nu bli lag" lyder några ord i Internationalen och jag tycker verkligen att det är hög tid för det nu. Sverige kan bättre och vi förtjänar en annan regering!

Här nedan kommer en del önskningar som jag och världen borde leva upp till:
Jag borde uppdatera denna blogg oftare. Ni kära vänner är bra på att påminna mig och det uppskattas! :)
Jag borde använda mitt införskaffade simkort bättre än tidigare. Mamma tjötar och jag lär lyssna.
Jag borde bli bättre på tidsplanering. Mamma och ytterligare ett par personer i den nära kretsen hjälper till rätt så bra här.
Kampen mot den farliga diktaturen i Teheran ska intensifieras och prioriteras med målet att nå en demokratisk förändring utan våld! Så verkar det bli och jag ska vara en mer aktiv del i det arbetet!
Företaget ska utvecklas och växa. Med mina underbara medarbetare kommer detta att ske på bästa sätt.
Det politiska arbetet ska återupptas med målet att ersätta den borgliga svenska regeringen efter valet 2014.
Studierna i statsvetenskap ska återupptas i lämplig grad.
Min lillebror förtjänar att få ett fast jobb.
Tydlighet och ömsesidig värdighet ska prägla mina relationer med andra.
Det ska seglas minst 100 timmar.
Nu får ni ta hand om er själva och varandra! På återhörande!
/Reza

Kära läsare! God jul och en god fortsättning på helgen! 

Det har nu gått knappa två veckor sedan jag bloggade sist. Under vissa perioder känner man att två veckor kan vara en lång och händelselös tid, medan ibland

går veckorna väldigt fort och mycket hinner hända. Det senare kan man verkligen säga om de två veckorna som gått.

Av någon anledning ökas farten när vi passerar den 15 december för att sedan sakta in när den 23 kommer och tur är väl det att 24 får vara i fred då :).

Eller håller ni inte med?

Precis sådär har det varit för mig sista tiden. Möten och jobb har avlöst varandra, alltså är allt i sin ordning antar jag.  

Enda sedan förbundskongressen i oktober har jag varit bekymrad över jämställdhetsläget som snabbt går bakåt i Synskadades Riksförbund. Som tur var diskuterades

frågan och lägets allvar blev uppenbart på kongressen. Tillträdande förbundsstyrelse gav mig tillsammans med en annan ledamot och kansliet i uppdrag att

presentera en framkomlig väg för att åtgärda situationen och den 15 december var det så dags. En början till en plan är satt och den kommer att diskuteras

och föreslås för det fortsatta arbetet redan i januari. Det gäller att agera snabbt i ett allvarligt läge. När jämställdheten försämras hotas också demokratin.

Kvinnors och mäns jämlika förutsättningar och lika rätt till delaktighet, makt och inflytande i den egna organisationen och i samhället är en demokratifråga

och kan på intet sätt marginaliseras och förpassas till att vara en fråga för enbart förbundets kvinnor. Männen måste bjudas upp till dans om vi ska komma

framåt! 

Jag är engagerad i något som kallas för Punktskriftsnämnden som har till uppgift att värna och främja punktskriften i Sverige. Även här var det ett möte

som skulle klaras av före julen, denna gång den 16 december. Är man då i Stockholm den 15 för ett möte åker man ju inte hem för att återvända den 16 igen,

nej då stannar man kvar.

Att vara i huvudstaden och ha tid är numera också förknippad med att träffa och ha kul med kära Tilltryckaren, så även denna gång :D.

Grekiskt mat och andra trevligheter säger man ju inte nej till och allra minst när man har trevligt sällskap. Så det blev att boka en frinatt och stanna

till lördag för att sedan åka hem igen. Tack käresta tilltryckaren! ;D 

Fredag den 16 december sammanfaller med den 25 Azar i den iranska almanackan och är således Mors dag i Iran. För mig som har mamma här innebar det i år

lite mer än ett telefonsamtal, mamma skulle självklart få en present som jag hann fixa på vägen hem. Tack SJ för att vi kom fram i tid och tack Nordstan

för att ni hade öppet längre så jag hann handla ;).

25 Azar var dagen då mammorna i landet fick ett stort högspecialiserad och forskningsinriktad kvinnosjukhus med tillhörande BB. Det här kan låta väldigt

Simpelt idag men när detta skedde för mer än 50 år sedan var det ett stort projekt och detta då högtstående forskningsinstitut var unikt i sitt slag i Mellanöstern

och västra Asien.

Denna vårdinrättning byggdes i de södra och mer fattiga delarna av Teheran och det var en klar symbolhandling. Det modernaste skulle byggas där utsattheten

var som mest och syftade till att bygga bort fattigdom och ojämlikhet i samhället.

Vid den tiden fanns en ovilja bland landets religiösa för allt som kunde gynna kvinnor och ge dem en starkare ställning i samhället. Ett forskningscenter

var därför inte populärt. Kvinnor skulle bara ha det mest nödvändigaste och inte mer, en inställning som kungen (Shah) var stark motståndare till. Detta

ledde därför till en rad beslut som hovet fattade på egen hand utan att ta hänsyn till religiösa krafter och ibland också parlamentet som ville skynda

långsammare. 

Kvinnoinstitutet hade en sådan nationell och ideologisk betydelse  att byggordern och finansieringen kom direkt ifrån kungaparet. Drottning (shahbanou)

Farah Pahlavi blev personligen projektets beskyddare och när allt var klart för drift invigdes institutet av kungen (Shah) och därmed utnämndes den 25

Azar till Mors dag.

Kronprins (Shahzadeh) Reza Pahlavi föddes också på samma sjukhus, även det en symbolhandling. Kungaparet valde låta kronprinsen födas på folkets sjukhus

och inte bakom stängda dörrar på hovets privata vårdinrättning. Också detta väckte ont blod hos vissa konservativt religiösa grupper.

Under  islamistregimen har man bytt datum för Mors dag och firar profeten Mohameds dotters födelsedag... 

Mamma blev glad för sin present och hon lyckades också göra mig glad med en god nyhet.  

Den 16, när jag ovetandes satt och hade möte med Punktskriftsnämnden hade kronprins (shahzadeh) Reza Pahlavi kallat till presskonferens och framträtt med

en grupp av jurister och människorättskännare. tillsammans hade dessa tillkännagett att de lämnat in en begäran om internationell arresteringsorder mot

islamistregimens ledare Ali Khamenei. Regimen har gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten genom avrättningar, tortyr och andra repressalier i över

30 år och nu kräver denna kår av jurister tillsammans med kronprins Reza Pahlavi att FN:s säkerhetsråd ska agera och skicka ärendet vidare till Internationella

Brottmålsdomstolen. Om detta sker utfärdas en internationell arresteringsorder vilket gör att det diplomatiska trycket ökar på regimen avsevärt, fokus

flyttas ifrån rädslan för massförstörelsevapen till mänskliga rättigheter som i sin tur kan juta mod och kraft i folket innanför gränserna. Om folk då känner

att det internationella samfundet står bakom kravet om mänskliga rättigheter blir en folkresning och regimens störtande möjlig och friheten kommer närmare! 

Bara några dagar efter att denna begäran lämnades in fördömdes regimens brått mot mänskliga rättigheter av Förenta Nationernas generalförsamling, ett bakslag

för regimen och framgång för demokratirörelsen :D.  

En god och en ond ledare har hunnit lämna världen under föregående vecka.

Tjeckiens fd president Vaclav Havel går till historien som en god försvarare av mänskliga rättigheter. Presidenten som på bara några veckor vandrade från

kommunisternas fängelsehåla till presidentpalatset i Prag, lyckades leda sitt folk till frihet och demokrati utan en enda blodsdroppe. Han fick uppleva

en delning av sin nation och även detta lyckades han leda utan blod och oro. President Havel var en sann demokrat, fredsälskare och en väldigt intelligent

ledare.

President Havel var en av få europeiska ledare som kraftigt protesterade mot

regimen i Teheran medans andra teg i rädsla för att deras handelsavtal skulle äventyras. Precis som kronprins (Shahzadeh) Reza Pahlavi uttrycker det i

sin kondoleans känner vi ödmjukhet och minns Havel som en vän av mänskligheten.  

Om Vaclav Havels död gjorde mig ledsen så fick den känslan en vändning när nyheten om Kim Jon Ils död kom. Nordkoreas diktator dog och lämnade ett folk

och ett land i misär efter sig. Hans död är värt att fira och jag hoppas vi kan fira den dag som Nordkorea lyckas frigöra sig från diktaturen och förenas

med halvan i syd. Även om Kim Jon Ils död kanske inte får någon direkt synbar konsekvens nu så tror jag att det betyder en del och kan vara en början till

något annat.

Att min och kollegornas after work och hans död sammanföll gav en dubbel lust till firande i alla fall :D. 

Alltså den här veckans händelser gör att jag känner med de som jobbar på UD. Jag har haft stor respekt för Carl Bildt innan men nu undrar jag om jag hade

velat ha honom som chef...

Kära utrikesministern! En misslyckad diplomati av den svagaste sorten gör att ytterligare två svenska journalister får sitta bakom en diktators fängelsegaller, denna gång i Etiopien.

Davit Isak räckte väl eller? Nu är dem tre och vad händer nu? Varför en sådan svag politik och varför tar du så lätt på det här?

Carl Bildt, vad jag vet så har du alltid pratat dig varm för mänskliga rättigheter, men gäller inte det Syrien? varför lät du Sverige som enda EU-land

Lindra sanktionerna mot Assads sty re i Syrien? Hur blev Erikssons avtal överordnad mänskliga rättigheter? Räckte inte 4000 döda för att du skulle komma till insikt

om att Assad dödar folk och dessutom med hjälp av just Erikssons teknik.

Jag förstår om du är trött på ditt jobb och det finns säkert många andra jobb du kan ta. Arbetsförmedlingen kan säkert hjälpa dig :p. Du är ju inte dömd

till att vara utrikesminister, så ifall du känner dig less på UD och inte längre tycker att du presterar får du gärna avgå.

Vintersolståndet har varit och nu kommer dagarna att bli ljusare, härligt va? :) Även om det inte märks på en gång och man ser den första märkbara skillnaden

i februari så vet man att det går åt rätt håll och det är psykologiskt viktigt.

I Iran firar man vintersolståndet och det kallas för Yalda. Det är en nationell folkfest bortom religionerna. I det gamla persiska riket firade man detta

som en högtid då solen och ljuset segrar över natt och mörker.

I firandet ingår god grönsaksinspirerad mat, träff med släkt och vänner, frukt, en särskild nötblandning och att man sitter uppe hela natten för att se

och hälsa solen välkommen. Man tänder ljus eller brasa för att med ljus och glädje kunna hälsa solens intågande.

Under natten läser man dikter och spår varandra utifrån den gamla iranska poeten Hafez skrifter.

Det ska ätas sju frukter på Yalda där vattenmelon och granatäpple har sina självklara platser. Röda frukter symboliserar värme och glöd som solen för med

sig.  

I år firade min bror och jag Yalda i mammas sällskap. Att fira högtider med mamma är speciellt och eftersom hon är en vän av traditioner och alltid varit

noga med att vi barn ska fira och leva efter traditioner känns det extra när hon finns vid vår sida. Vi saknade dock pappa!

Lillebror med fru stod som värd för årets Yalda och oj vad mycket mat vi tryckte i oss ;). Jag trodde seriöst att jag skulle spricka där ett tag efter

All frukt och allt godis/nötter. Spådde varandra gjorde vi och i bakgrunden hade vi rattat in radion som hade sitt specialprogram om just Yalda. Artister och

andra kulturpersonligheter intervjuades, en historiker berättade om Yaldas betydelse för dåtidens folk och lyssnare från hela landet kunde ringa in och

önska låtar eller skicka hälsningar. Det var kul att höra folk som ringde in till radion inifrån med alla olika dialekter, gamlingar som barn :).  

Jobbar man kan man inte sitta uppe och sova dagen efter, men är man egenföretagare som jag kan man prioritera om ibland. Sagt och gjort, vi kom hem mitt

i natten och jag fortsatte sitta uppe här med mitt ljus och Tilltryckaren som sällskap. När sedan den persisktalande radion som sänder ifrån Prag vid ca

klockan halv fem talade om att solen och ljuset synts till ifrån Irans östra gränser blåste jag ut mitt värmeljus och förflyttade mig till sängen för några timmars

sömn. Då var klockan sju på morgonen iransk tid och ungdomar i landskapet Khorasan hade rapporterat om solens intåg. Khorasan som är landets största landskap och ligger i nordost kallas för solens landskap just eftersom det är där solen gör sitt intåg och sedan sprider sig över resten av landet.

När jag skriver detta inlägg har julafton hunnit vara. I Göteborg blev det tyvärr ingen vit jul men väl strålande sol till skillnad mot dagarna innan. Massa

ätande som dock ej varit julbord har präglat också min dag och alla SMS-hälsningar har varit fina och gjort min dag. Mammas närvaro har också här gjort

att jag inte sovit bort hela dagen utan faktiskt också varit uppe och ätit en massa gott :).  

En än gång vill jag önska alla en god fortsättning på helgen. Kanske kommer det ett ytterligare inlägg innan detta år är slut eller så gör det inte det.

Hur som helst kommer nyår att firas på Åland i år :D.

Även denna gång tänkte jag bjuda på en låt. Det är en låt som sjöngs i islamistregimens fängelser då de politiska fångarna tände ljus och firade vintersolståndet, Yalda. Låtens innebörd är befrielse och att ett liv i slaveri är värre än döden.
De flesta traditionella instrumenten används och låten framförs av artisterna Shakila och Shahyar.
http://www.youtube.com/watch?v=a09QS7Q84tM&feature=results_video&playnext=1&list=PLE874C5D9C97A3405

Ta hand om er och varandra!

/Reza

Hej kära läsare!

Tack för uppmuntrande ord efter det förra inlägget, det inspirerar mig att skriva och här kommer så ett nytt inlägg.

Fredagen den 9 december fyllde jag år, 31-åringen blev 32 under en mulen dag i Göteborg med massa stormbyar och stundvis bokstavlig hällregn. Det var ett göteborgsväder av den mer kvalitativa sorten, så den som påstår att det inte hände så mycket den dagen var tydligen inte ute. Telefonsamtal, sms, msn-meddelanden och hälsningar på Facebook präglade hela dagen och kvällen.

32 är ingen märkvärdig ålder och att fira det är väl kanske ingen högprio, men i år har jag mamma här på besök och för mamma är man av någon anledning alltid barn :). Så nu fick jag uppleva favoriträtterna, tårta, blåsa ut ljus, byta om till finkläder och ta kort. Fick också öppna presenter som var fint inslagna, ja precis så som det var när vi var små helt enkelt :D.

Tur att mamma är här så man kan vara barn i hennes sällskap! ;D

Vill tacka er alla som kommit ihåg och skickat hälsningar på olika sätt. Alltid är en del intensivare än andra som i alla sammanhang och då även här.

Tilltryckaren som med ständig närvaro ringde och skrev i omgångar, SMS-bruden som både ringde och skrev på sitt fina sätt, grannen som hörde av sig och dessutom var med hela kvällen i egen hög person och Gulleplutten som gjorde sitt för att hinna ringa före dygnsslutet.

Det finns inget bättre än att känna att man har vänner som bryr sig och en familj som finns och gör sitt för att ge och dela glädje. Ofta får jag och min bror fira våra födelsedagar med varandra utan mamma och pappa. Nu när vi hade glädjen att ha mamma här var det extra fint. Pappa saknades men vi hoppas att vi kan fira Iranskt nyår (Norouz) hela familjen i mars.

Lördagen bjöd på en hel del välbehövlig sömn. Nattmänniska som jag är satt jag uppe och fick ta igen det under dagen. Vindarna och molnen gjorde sig påminnda och att gå ut var inget man var sugen på. Som tur var hade jag och mamma bokat ett par konsertbiljetter till en kulturell tillställning med persisk klassisk musik. Det utlovades Opera också och gissa om jag var skeptisk :P. Enda in i det sista var vi tveksamma men vi tog oss dit och nu har vi inget att ångra. Det var en bra tillställning och även om Operalåtarna inte var högt stående i mina ögon eller ska man kanske säga öron, så var det en fin känsla att höra klassiska låtar med olika dialekter från olika delar av landet.

Åter en uppesittarnatt följd av en skön och stillsam söndag. Men innan sömnen tog vid, hann jag med ett studiebesök på brorsans jobb. Det är viktigt att ha koll på vad lillebror sysslar med så det var bara att ge sig ut när klockan slog 06 för att hämta och leverera fikabröd till stadens kända kaféer. Köra till bageriet, lasta, åka till ett fik och invänta den tidiga morgonpersonalen som låser upp och tar emot leveransen. Så höll vi på fram till tio med alla tårtor, lussebullar och pajer. Sinsemellan skickar de också soppa och det var kul att se. Ett bra sätt att bry sig om varandra nu när det är kallt :).

Idag måndag har det varit en högtidsdag hemma hos Reza.

Utöver det vanliga jobbet har det flaggats och firats genom historieläsning med mamma.

Idag den 12 december sammanfaller med den 21 Azar i den Iranska almanackan. För på dagen 65 år sedan lyckades det iranska folket återta storlänet Azarbayjan i norr.

Efter 2 världskriget och Sovjets och de allierades strategiska ockupation av Iran var det meningen att alla utländska styrkor skulle lämna iranskt territorium inom sex månader. De allierade gjorde detta på utsatt tid men Sovjet som var den mäktiga grannen i norr försökte hålla sig kvar genom att uppvigla folk och med löften om självstyre försöka "rycka loss" denna del av landet. Detta hade dock inget folkligt stöd och Stalins försök var dömda till att misslyckas. Han grundlade ett styre med starka band till det kommunistiska styret i Sovjet. Med en militär hjärnring försökte han klippa av banden till moderlandet och regeringen i Teheran. Den nationella radion kunde dock fortsätta sända och det var regeringens och kungens väg in över länet. Hälsningar till folket i Azarbayjan skickades också ifrån andra län och kungen (shah) talade självsäkert och uppmuntrande till folket för att injuta mod och enighet.

Den iranska premiärministern Ahmad Ghavam som själv var en slipad och stenhård diplomat samt ambassadörerna i Moskova, London och Washington satte igång en stor diplomatisk aktivitet, infanteriet som efter ockupationen under 2 världskriget var sönderslaget började med folkets stöd repa sig och förbereda sig för ett avgörande slag och inte minst självaste konungen (shah) H.M Mohamad-Reza Pahlavi ledde den diplomatiska och militära operationen. Under tiden hade folket gjort klart för Stalins påhittade styre att de inte hade stöd och att man ville återvända till nationens varma famn till varje pris. När infanteriet var klar och kunde stå på benen och när militära bedömare med säkerhet kunde säga att operationen kunde lyckas ökade det diplomatiska trycket på Stalin och eftersom ryssarna var trötta på krig valde de att upphöra med sitt stöd till det påhittade styret i Azarbayjan. Med underhandsinformation informerades länets adelsmän och affärsinnehavare varpå nyheten om styrets försvagning blev allmänt känd. Affärerna stängde igen och handelsmännen valde att sitta hemma. Folket som hade väntat på en sådan chans gick ut på gatorna och krävde styrets avgång.

I städerna Tabriz och Oromiye höjde folk den iranska enighetsflaggan och slutade lyda Stalins påhittade styre. Folk slutade betala avgifter och skatter, styrets ledarskikt flydde över gränsen till Sovjet och Röda Armens trötta soldater uppmanades att lämna eller i annat fall utlämnas till demonstranterna i Tabriz. I Washington villkorerade den iranska ambassaden ett handelsavtal till att USA:s regering skulle utöva påtryckning på Stalin att dra tillbaka sina styrkor, vilket också gjordes.

Den 21 Azar för nu 65 år sedan kunde äntligen infanteriet ledd av självaste konungen inta Tabriz och ta emot folkets jubel. Shah (kungen) som demonstrativt red in klädd i soldatuniform före infanteriets styrkor reste den iranska flaggan och med detta var Azarbayjan, det stora nordliga länet återtaget utan en enda droppe blod.

Nedan återfinns en länk som leder till en låt av artisten Daryoush, vilken handlar om Azarbayjan.

Sådana dagar är värda att fira och flagga för, den som är historielös är också utan framtid.

/Reza

Här är länken:
http://www.youtube.com/watch?v=ybrT1i11so0

Kära läsare!

Kanske är ni fortfarande ett par som kollar in här ibland och nu kan se att det kommit något nytt efter tre hela månader. Jag vet att det är dåligt och
jag kan bara be om ursäkt och hoppas på förbättring. Lova något vågar jag inte, både ni och jag vet hur det har gått med den saken innan...

 På tre månader hinner mycket hända, positivt liksom negativt, stort som smått. Att beskriva allt är inte möjligt och jag tror inte heller att allt är av
intresse längre.

 Veckan vi befinner oss i måste sägas vara en av de mest varierade veckorna på ett bra tag. Hade nöjet att börja veckan med en riktig "sovmåndag", ja precis
som det låter alltså. Känslan av att veta att nu går folk upp i regn och rusk för att passa tid, komma till jobbet, frysa lite, dricka kaffe i hopp om
att bli lite piggare på en jobbig måndag medan jag själv kan ligga kvar i en varm och skön säng och gosa till det, är underbart mina vänner :). Extra gött
är det när det just är en måndag och när man slipper göra frukosten själv utan det är bara att bli serverad och äta. Ännu goare blir allt när det som händer
efter är lika kravlöst så man kan gå tillbaka till sängen och vila lite till. En sådan måndag hade jag äran att ha och dessutom med trevligt sällskap,
grädde på moset! :D Unna er en sådan och ni kommer inte att ångra er. Mitt tips är minisemester på ett hotell med någon trevlig och underhållande person
ni gillar att vara med!

Egentligen borde jag inte säga det här, Göteborgare som jag är, men i Stockholm är Gamla Stan finare än våran Gamlestad. Tur att vi har Haga här i den här
staden så vi slipper vara allt för avundsjuka på 08-orna. Små butiker, folk som har lite rötter i sina verksamheter och en känsla av att det trots allt
kan vara lite personligt där i alla fall gör att det kanske finns hopp för en och annan stockholmare med. Jag hade i alla fall nöjet att besöka denna del
av huvudstaden innan jag åkte hem, också det med trevligt sällskap :D. Synd bara att lussebullarna var slut så det fick bli SJ:s "B-variant" på hemvägen.
Men, men, bättre än inget och min numera tågbekant till konduktör bjöd dessutom på dem :).

Tack kära tilltryckaren för en underbar helg och en lika underbar start på veckan, när vi gör det så gör vi det bra! ;D

 Tisdagen gick i jobbets och mötenas tecken så det finns egentligen inte mycket att säga kan man tycka. Jag konstaterar att jag nu varit på mitt sista kontaktmannamöte
som funktionär i min älskade organisation, i mitt kära distrikt Unga Synskadade Väst. Unga Synskadade (US) är utan tvekan Sveriges häftigaste ungdomsorganisation,
en stolthet för funktionshinderrörelsen i Sverige och en bra skola i gemenskap, utveckling, demokratisk fostran och kritiskt tänkande. Här lär man sig
värderingar och får en dos av självförtroende och självkänsla som räcker enda fram till gravkanten vill jag lova ;).

Jag är stolt medlem i dryga 20 dagar till och därefter är jag för evigt en supporter. I ett senare inlägg återkommer jag till US och min relation till denna
fantastiska organisation.

 Om måndagen bjöd på sovmorgon så bjöd onsdagen på en tidig morgon med typiskt göteborgsväder, för det var ju variation som präglade den här veckan som
ni kunde läsa här innan. Det var längesen jag hörde en tupp gala men i onsdags fick jag vara med om det, och tänk vad fint det faktiskt är. Det tar mig
tillbaka till barndomen på något sätt då man verkligen var uppe med tuppen och hörde den väcka alla andra :). Nu sover man ju så länge så man missar sådant
och om det ska fortsätta vara så här när man blir äldre, ja då undrar jag när jag kommer höra en tupp nästa gång...

Ett kundmöte innebär väl att kunden ska dyka upp eller? Nu blev det inte så och visst kan man svära lite över det sura i att behöva gå upp görtidigt när
man bara sovit tre timmar, men okej tuppen, lite avslappnad datorlös tid på jobbet, möjlighet att sova middag innan middag och dessutom en trevlig after
work får väl väga upp det hela då, eller vad säger ni?

 Onsdagen den 7 december inföll i år med den 16 Azar (den sista höstmånaden) i den iranska almanackan. 16 Azar är kännd som studentens dag i Iran och symboliserar
studentens törst efter frihet. Dagen har sin upprinnelse i ett uppror för 58 år sedan då tre studenter förlorade livet i kampen för att hålla universiteten
rent ifrån politisk och religiös inblandning. Sedan dess har denna dag firats för att hedra deras minne och påminna om studentrörelsen som förtrupp för
demokrati- och frihetskämpar.

I islamistregimens Iran har regimen kontroll över många grupper men de har aldrig lyckats och kommer heller aldrig att lyckas hålla tillbaka studenterna,
för studenten är kampen ständigt pågående, enda in i kaklet!

För att beskriva studentrörelsens kamp, roll och ställning i denna tid av mörkaste mörker i nationens historia citerar jag kronprins (shahzadeh) Reza Pahlavis
uttalande med anledning av just 16 Azar:

"Vår studentrörelse är den näring som tillförs och håller demokratins och självständighetens rötter vid liv när diktaturens hårda och urskiljningslösa kyla
håller sitt grepp och förintar all grönska och utvecklign."

 Torsdagen har bjudit på förvirring, känsla av ekonomisk kris, regn och blåst. Tur att kära tilltryckaren fyllde år idag så det fanns något roligt att glädjas
åt.

MSN är minsann frustrerande men när det funkar finns det också där glädje och skratt, inte att förglömma.

Vad säger du SMS-bruden, träff 2015 eller? ;P

 Vad fredagen, alltså den 9 december kommer att erbjuda vet jag inte, det jag vet är att jag antagligen blir ett år äldre. Men vad innebär det att bli 32
då? Blir det ungefär som 22 fast tio år senare eller? Kanske får jag uppleva lite och i så fall delar jag med mig av det här i nästa snara inlägg :).

En sak är dock klar och har varit det länge... Jag har en otrolig stor hemlängtan till mitt barndomshem. Jag vill åter kunna bada i Kaspiska havet, kunna
köpa grillad majskolv i Teherans alla parker, grilla vid foten av Alborz-bergen med vattenfallen i bakgrunden, åka bil genom öknen till blommornas, flickornas
och vinets stad Shiraz och åter få veta att vattennivån i Oromiyasjön är återställd och att man åter hör musikens ljuva toner från uteställena på underbara
Kish i Persiska Viken. Så såhär natten innan min födelsedag har ni fått mitt hjärtas önskelista. Enbart med demokrati, frihet och självständighet framdrivet
av det iranska folket blir denna lista möjlig, aldrig med utländska bomber!

Omvärldens stöd till folket och bojkott av oljan är vägen framåt. Så nu vill jag önska att alla ni som vill ge mig en present imorgon skickar ett mail till
Carl Bildt och kräver att Sverige ska ansluta sig till den stränga linje som vissa EU-länder vill inta mot regimen i Teheran.

 Min mor har gått och lagt sig, det kommer meddelanden på MSN och jag börjar känna ett sug efter lite mera te. Därför tänker jag sluta här och nu och önskar
er alla en trevlig fredag och helg!

 /Reza

Idag den 6 september har det gått exakt 20 år - helt obegripligt!

Den 6 september 1991 dumpades ett så kallat ensamåkande elvaåring på centralstationen i Göteborg. Killen som till växten var ganska liten och hade med sig en relativt stor packning, kunde inte språket och såg tämligen vilsen ut. Men i det vilsna fanns det ändå ett lugn, att resa var han van vid och om bara en kort stund skulle han efter tre dagars resande få träffa några som han kände igen och några som absolut kände igen honom. Den som hade dumpat honom hade redan försvunnit bort. Den stora bruna resväskan, kassettfristylen i sin väska runt halsen och påsen med det lilla kassaskrinet i, var det som fanns kvar.

Kallt var det också denna tidiga morgon, i alla fall för den som hade kommit ifrån ett sommarvarmt land.

Jodå helt rätt gissat, killen ifråga var faktiskt jag själv...

I två dagar hade jag rest ifrån Teheran, via något annat land som jag senare förstod var Tyskland, för att sedan hamna i Göteborg. Först med en familj och sedan med en äldre man, först flyg och sedan tåg. Nu stod jag alltså där och hade kommit fram till målet som var förutbestämt. Planen hade lyckats och antagligen var farmor, farfar och resten av släkten på båda sidor nöjda och glada över att det gått bra tänkte jag, frågan är dock om de hade fått bekräftelsen än.

Min väntan blev inte så lång som tur var för det var som sagt kallt. Hämtades av en kusin och hennes gubbe och nu var det på riktigt. Jag hade flyttat och det för alltid...

Ett bekräftande samtal till farmor var första prioritet och det gick så tydligt att höra lugnet i hennes röst när hon förvissat sig om att allt hade gått bra, nu var dramat över för hennes del. Några uppmuntrande ord och ett sedan nöjt avslut från allas sida fick sätta punkt för första steget i det nya i mitt liv.

Efter några dagar med ganska lite mat var det skönt att kunna äta en riktig frukost utan att slippa tänka på vad det var i brödet, om man vågade dricka tet eller om det verkligen var okej att be om lite socker. Rostat bröd har eller hade aldrig smakat så gott som den morgonen.

Kusinen och hennes man kände jag igen även om jag knappt var fem år när de flyttade till Sverige. Deras dotter var dock okänd för mig eftersom hon är född här. När hon kom fram och hälsade och jag såg att hon hade ett välkomnande sätt blev också det snabbt naturligt.

Frukosten blev lång med mycket prat och sedan bar det av till min fasters hem där jag skulle komma att bo. Ett rum som skulle bli mitt var redan tömt.

Första dagen var full av intryck, solen sken och jag passade på att köpa min första glass och åka spårvagn i det nya landet. På eftermiddagen när faster och hennes man hade kommit hem från jobbet, fler kusiner hade anslutit och vi hade ätit den första gemensamma middagen kom så plötsligt hemlängtan och tårarna. I timme efter timme grät jag och ville tillbaka. Men vad ville jag tillbaka till?

Mina föräldrar hade sedan några månader tillbaka gripits av den iranska islamistregimens säkerhetstjänst och satt nu i fängelse för politisk aktivitet och så kallad omstörtande verksamhet. Detta var andra gången och ingen kunde veta om och i så fall när de skulle släppas fria. Pappa hämtades ifrån firman och mamma ifrån jobbet mitt under den lektion hon höll för sina högstadieelever i persisk litteraturhistoria.

Min lillebror skulle om ca 20 dagar börja första klass.

Mina mor och farföräldrar hade sålt en hel del av sitt innehav för att kunna skicka iväg mig och det största motivet var mina ögon och de behandlingar som jag ändå behövde och inte kunde få tillgång till så lätt. Det går inte att kräva hur mycket som helst av sina gamla mor och farföräldrar som plötsligt får två barn att ta hand om i ett land som styrs av mafiagrupper. Men detta perspektiv var inget jag hade när jag satt där vid fasters köksbord och grät i timmar. Hela kvällen och hela natten grät jag tills jag somnade. Ett samtal till farmor och några utbytta meningar med lillebror lugnade mig för en stund men sedan var jag igång igen. Första natten i det nya landet somnade jag med uppsvullna och värkande ögon efter allt gråtande och med ett par snäckor i handen. Snäckorna från Kaspiska havet och Persiska vikens stränder var det enda som jag kunde känna ett lugn med och som symboliserade det som nu för alltid kom att bli "det gamla hemma".

Sedan den 6 september 1991 har nu 20 år hunnit passera.

Mina föräldrar blev frisläppta efter två år men förlades med reseförbud i ytterligare tre år.

Min farfar hann jag aldrig träffa igen, han gick bort innan jag fick möjlighet att åka till Iran och träffa honom.

Mormor som hade väntat så länge hann jag heller inte träffa, hon gick bort dagen innan jag kom tillbaka första gången.

Morfar hann jag dock träffa tre gånger till innan han lämnade oss här på jorden.

Min bror hann gå klart skolan och i april 2006 flyttade han hit och vi kunde åter förenas som syskon.

Mina föräldrar och vi barn har nu möjlighet att åka till varandra och träffas både här och i Iran. Inom kort väntas förresten mina föräldrar hit.

I maj år 2000 fick jag möjlighet att för första gången återvända till det "gamla hemmet" då jag i sällskap av faster åkte till Iran för att träffa alla. Mina föräldrar hade då väntat i nio år för att få träffa mig igen, min bror var en kaxig tonåring som jag inte kände igen och alla i släkten hade blivit så stora.

Det var med blandade och mest motvilliga känslor jag klev på IranAirs plan på Landvetter för att efter fem timmar landa i Teheran. Att då efter nio år behöva möta det gamla igen var inte enkelt och under flygresan gick jag flera gånger mellan känslan av förväntan och förnekelse. Det var inte förrän kaptenen meddelade att vi nu hade äntrat iranskt luftrum och alla applåderade och värdinnorna kom med fika som jag fattade att min första hemresa var ett faktum och att vi om dryga 90 minuter skulle landa på samma flygplats som jag hade lämnat för alltid, då för nio år sedan.

Landningen på flygplatsen i Teheran och när man ser hur man närmar sig kilometer efter kilometer och hur samhörigheten av att komma hem sprider sig mellan passagerarna är och har alltid varit speciell, fylld med tårar och glädjetjut med applåder för flygplanspersonalen. Jag som då trodde att jag hade lämnat allt det gamla bakom mig anade inte att också jag skulle känna denna glädje, nej jag levde i förnekelsen och blev hela tiden motbevisad. Motbevisad blev jag också när jag hade förväntat mig ett dåligt mottagande i passkontrollen. Den äldre herren bakom disken tog emot mitt pass, bläddrade, kom runt och gav mig en kram och sedan stämplade han ankomst och hälsade mig välkommen hem. Hans vänliga röst och lugna välkomnande sätt är inget jag glömmer i första taget.

Jag har under dessa 20 år gjort en resa som nog inte går att sammanfatta i ett enda inlägg. Intrycken, lärdomarna och erfarenheterna har varit otaliga. Skillnaderna i levnadssätt har ibland känts väldigt stora och ibland varit obefintliga. De första två åren av förnekelse av mitt förflutna som troligen var en motreaktion och en försvarsmekanism för att hålla hemlängtan borta var en svår tid men troligen nödvändig. När jag nu ser på den tiden och kan analysera det konstaterar jag att jag inte lyckades förneka och glömma och det var tur det. Historielös och rotlös vill jag ju inte bli så mitt misslyckande var nog ändå lyckat. Jag slutade aldrig reagera på den iranska nationalsången, jag stannade alltid till och lyssnade extra när någon pratade persiska, jag reagerade alltid på historiska dagar och det iranska nyåret var alltid något som påminnde mig om mig själv. Idag  kan jag med stolthet förklara iransk kultur, historia och traditioner för mina utomiranska vänner och bekanta, samtidigt som jag med lika mycket glädje kan förklara svenska motsvarigheter för mina iranska vänner och bekanta.

Det jag idag saknar och som jag inte får chansen till längre är ett sista hejdå till farfar och mormor. Deras och min väntan på att åter få träffas blev tyvärr evig och det är något av ödets oåterkallerliga och tråkiga beslut.

Nu när det händer så mycket i världen har hoppet för befrielse också vuxit hos det iranska folket och jag är övertygad om att det snart också blir segervisa rop på gatorna i Teheran, Shiraz, Tabriz och Esfahan.

Kanske kommer det också en dag då vi slipper se elvaåriga iranska pojkar ensamma på Göteborgs central en kall septembermorgon stå där med sina resväskor, inte för att de vill utan för att de måste.

Om bloggen finns om 5, 10, 15 eller 20 år lovar jag att blogga då med samma tema men kanske med lite tillägg :).

Att inte ha ett uppehåll gick tydligen inte att leva up till igen och snart är det åter ca 50 dagar sen. Återigen tvingas jag konstatera att jag måste skärpa mig och det är bra att det finns somliga som med alla möjliga medel tjötar hål i huvudet på mig om att jag ska blogga. Skäms lite och säger tack grannen, sms-tjejen, tilltryckaren, sekreteraren, delegationsledaren, den tjötige, arbetsbiträdet med flera som påminner mig om vad jag borde göra.

Utvecklingen går både framåt och bakåt globalt, nationellt, regionalt och lokalt här hemma hos mig.

Låt oss reflektera lite och konstatera några saker sedan sist.

En reflektion är alltid bra att göra över det som hänt, om en kort:

1. Om den 11 september var anledningen till splittring i världen och vissa förespråkade hat och hämd kom den 22 juli att bli symbolen för enighet, kärlek och mer öppenhet. Den norska statsministern Jens Stoltenbergs ord om att vi möter hat och våld med mer kärlek och öppenhet fick äntligen kontrastera hämndbegäret efter tio år. Juli månads hjältar blir således Stoltenberg och det norska folket.

2. Riksorganisationen Unga Synskadade (US) har hållit Medlemsforum med många bra beslut, genomfört val av funktionärer och gett oss medlemmar välbehövlig lust, glädje och energi inför hösten. Denna Sveriges häftigaste ungdomsorganisation är nu rustad för att ta sig an tidens nya utmaningar framöver och jag som i många år haft förmånen att vara i ledande funktion men nu efter forumet inte längre är det, vill lyckönska alla. Min tid i funktionärskåren är slut men mitt medlemskap håller i några månader till. Vid årsskiftet kommer en reflektion av mina 18 US-år som varit oerhört betydelsefulla för mig. Men nu gäller det att så långt det går njuta av medlemskapet ett litet tag till.

3. Den 22 augusti skrevs det åter historia när Tripoli föll och det libyska folket kunde börja fira sin seger över tyrannen Ghaddafi efter 42 år. Jag vet att kriget inte är slut och att det kan hända mycket men jag har respekt för den känsla av frihet folket där känner, ingen kan ta den känslan ifrån dem!

4. I Syrien har folk nu kämpat för att befria sig och sitt land i över sex månader. Varje dag blir världen vittne till en massa oskyldiga människors död men vi fortsätter att tiga. Var är de stora solidaritetsdemonstrationerna för det syriska folket? Kan vi verkligen inte göra mer? Kina och Ryssland har bestämt sig för att motsätta sig varje försök till ett ingripande ifrån FN:s säkerhetsråd genom veto. Hur gör vi nu med ett förlamat FN och vem tar nu hand om de barn vars föräldrar kanske blir dödade av Assad-regimens stridsvagnar i Syrien? Ska det verkligen vara såhär?

5. Min gamla chef, föreningskamrat och inspiratör Marie Häglerud skulle den 27 augusti fyllt 50 år om hon varit kvar i livet. Cancern tog tyvärr hennes liv och hon togs hastigt ifrån oss alla, vilket fortfarande känns svårt att greppa. Även om hon själv inte nu finns bland oss, firades hennes 50-årsdag med ett skivsläpp i hennes ära och ett tillfälle för alla som ville att samlas, umgås, minnas och ha det trevligt. en mycket trevlig kväll som verkligen blev minnesvärd och fick med allt skratt symbolisera en del av Maries livsglädje och lust.

6. Den borgliga regeringen har snart styrt i ett år efter valet 2010 och budgetförhandlar just nu. Det verkar bli sänkt krogmoms, lite småpengar till skolan för att tysta Björklund och sen tar nog fantasin slut tror jag. Ingen sänkt skatt för pensionärerna, nejdå de får snällt vänta på sin tur för nu är det tydligen viktigt att räkmackan blir billigare först, har statsminister Fredrik bestämt. Men välfärden, tågen och arbetsmarknaden då? Nä inget till dem heller vad det verkar. KD-Göran fick ju heller inget, så besviken han är oj, oj. Men huvudvärken och det lite smådeppiga kanske han kan fixa till på ett av sina privata apotek, eller vad tror ni?

Ibland är det bra att reflektera så här och dra lite slutsatser för sig själv. Nu blir slutsatsen här att detta inlägg kan bli mycket längre men att jag kan avrunda här och återkomma i n

ästa, så det gör jag helt enkelt. Ett lite speciellt inlägg utlovas senare idag/ikväll för det här är en lite speciell dag.

En helg i tragedins och sorgens tecken har passerat och måndagen är redan här. Tankarna har ständigt kretsat kring Norge och det som hänt/händer och kommer att hända där.

Antalet dödade och skadade kan fortfarande justeras uppåt. Kondoleansböckerna har kommit fram och media, såväl den traditionella som de mer fria på nätet är fyllda av analyser och notiser. Inte ens vädret har velat vara på humör och himlen har visat sig ifrån sin sämsta svarta sida, i alla fall här i Göteborg.

Men vad händer nu?

Rubrikerna kommer att bli mindre, människor återgår till vardagen, brötet i centrala Oslo samlas upp och byggnaderna fixas till igen. Rättvisan kommer att hinna ikapp den skyldige och efter en rättvis process kommer han att få avtjäna sitt straff. Men räcker det så? Eller behövs det något mer?

Jag är övertygad om att vi sakta men med desto mer bestämda steg är på väg emot en osäker värld som ingen av oss vill se och uppleva. Nu Norge, för inte så längesen Stockholm, Ytterligare tid tillbaka i London och Madrid, återkommande i Indien, 2001 i USA osv. Det sker överallt och motiven är inte samma. Ibland är vi väldigt kategoriska och tror oss veta. Få var inte de som trodde att det var extrema islamister den här gången också, men så var ju inte fallet. Gäller att vara försiktig och inte spekulera fram en bild till sanning.

Det är nu verkligen tid att ta det här samhällsklimatet på allvar om vi vill ha en chans att kunna stoppa det. Vi vill inte att våra barn ska växa upp i det här säger många och jag kan bara hålla med! En sådan värld som nu växer fram är inte värdig mänskligheten och de som kan ändra på det är bara vi själva.

Så låt oss tala med varandra och inte om varandra. Låt oss ta det i de små sammanhangen; på bussar, i fikakön, kassakön på ICA, över en öl, med barnen på stranden och kanske genom våra bloggar och på Facebook där vi har möjlighet att lägga ut texten mer.

Det är samtalet som gör det, det är kommunikationen som ger det och det är den växande förståelsen som leder till förändringen.

De av oss som har starkare verktyg har också ett större ansvar! Det kan vara ett inflytande över en organisation, näringsverksamhet, en opinionsbildande förmåga, konst eller kultur på annat sätt. Alla krafter behöver mobiliseras nu!

Den tysta minuten över offren i Oslo och Utöya har precis hållits och stora delar av världen har hållit andan för eftertanke. Men nu gäller det att tala igen. tala för friheten, för öppenheten, för solidaritet och demokrati.

Helgens helt klart mest beundransvärda person från min horisont blir den norske statsministern Stoltenberg. Jag tänker inte referera det han nu i krisens timme om och om upprepat, ni får lyssna och ta in själva! Det kan aldrig sägas för ofta!

Nu går vi ut och talar med varandra! Endast så kan vi överleva och endast så kan vi överlåta världen till våra barn!

Ingen har kunnat undgå dagens mörka händelser i Norge och jag har heller ingen anledning att krångla till det i detta inlägg.

Hemskt och avskyvärt! Världens och mina tankar finns nu i Norge och hos det norska folket!

Fegt och sjukt att angripa ett ungdomsläger! Som lägerledare i så många år känner jag med både själ och hjärta hur funktionärerna lär ha det där nu! :/ Är med er i tanken kamrater!

Som tidigare folkvald kan jag känna hur det känns nu för de demokratiskt valda ledarna i Norge att försöka lägga band på sina känslor och lyfta blicken i krisens timme. Statsminister Stoltenbergs tal till det norska folket var full av värme, beslutsamhet och medkänsla. Precis så som jag tror att våra vänner i Norge ville höra det. Låt oss ta med värmen och beslutsamheten vidare och bygga morgondagen med det. Medkänslan behövs för att åstadkomma enighet.

Som barn uppvuxen i ett land som de senaste 32 åren utsatts för terror och förstörelse vet jag också hur uppgivenheten och misstänksamheten som växer fram känns. Hur ensam och utsatt man känner sig och hur man bygger fiender av de närmsta.

Terror av alla slag ska bekämpas och fördömas! Terror och våld hör inte hemma i det öppna samhället och kan således bara bekämpas just med öppenhet och tolerans. Terrorister avskyr öppenhet som synar dem i sömmarna, som ifrågasätter dem och som monterar ner deras vrängda bild av verkligheten. Terrorister hatar öppenhet och som motståndare till det är vi kallade att älska öppenheten, ge den vidd och fördjupa demokratin!

I tider av desperation och uppgivenhet reagerar människan ibland väldigt destruktivt och känslomässigt. Allt för många gånger när sådana saker skett har vi människor svarat med hårdare tag, stängda gränser, skärpta kontroller och begränsningar i det offentliga rummet. Då har vi stängt istället för att öppna och det är just där, just i den stängda atmosfären där det inte finns någon frisk luft som våld, terror, misstänksamhet och avsky för andra människor gror.

Låt oss därför ta statsminister Stoltenbergs ord som kvitto för att Norge inte tänker sluta sig, att demokratiska krafter är starkare än våldet och att det är de ansvariga som ska sättas på undantag och inte hela samhällsklimatet. Terrorn söker och föder fiender i sin förstörelse. Det bästa medlet vi kan sätta emot är kärlek, öppenhet, tilltro och tillit.

Till minne för alla som förlorat livet eller anhöriga/vänner brinner här ljus. Här brinner också ljus som en ledstjärna för och symbol av öppenheten. Solidariteten med det norska folket känner inga gränser och min tilltro till demokratin lika så.

Vad hälsan beträffar för den som undrar, är livet sakta på återhämtande, även om rösten inte hänger med än.

Att kunna äta är ett gott tecken och att kunna uppskatta smaken är ännu godare.

Tack bror med damsällskap och även grannen för en lyckad grillning :).

Om regnet håller upp blir det besök på segelbåten imorgon och om några dagar så kanske det kan bli en öl eller två i solen. :)

Grannen är förvånande nog vaken så det går fortfarande att prata en massa bra, om man inte föredrar att prata med sig själv, vilket man ju inte gör eller? :P Och roligt är också att hon bloggar, så nu kan jag läsa med och inte bara skriva.

Telefonen har tystnat och mitt ständiga sällskap verkar ha tagit sig en sömnpaus så här mitt i natten. Hon kommer nog igen snart med ett glatt sms, brukar vara så :).

Om ni besöker bolaget någon gång och ska köpa rödvin är min rekommendation en Shiraz av den goda kvalitén. På en del vinflaskor står det även på punktskrift och gissa om jag blev glad när jag såg att just Shiraz-flaskan var utmärkt med punktskrift. Hörde till gjorde också att Shiraz stod på punktskrift med de äkta persiska bokstäverna, alltså ännu mer värme till mitt hemlängtande hjärta! Ibland har så små saker så stor betydelse så att en hel kväll byter skepnad.

För den som inte vet är Shiraz just den iranska stad som symboliserar vinet, kärleken och de många romanserna.

Kärlek, öppenhet och tilltro får också bli avslutet för denna kväll. :)

Nu blir det åter ett litet referat av de senaste dagarna - har inte haft ork och klar tanke nog att skriva varje dag då jag varit sjuk. Men precis som mig

själv ska också denna blogg nu underhållas mer flitigt med piller och vätska så den kommer igång på riktigt. :)

Nu kommer också texten att finläsas mer ur lite andra perspektiv, allt för bättre utvecklings skull och det förpliktigar. ;D

Låt mig börja med en stolthetens hälsning till det syriska folket! Ju fler repretioner från Assad-regimen det kommer desto mer kommer också folk ut på

gatorna. Bara under tisdagen rapporterades det om 13 döda i kampen för frihet och nu har också den kristna stora minoriteten anslutit sig till protesterna, hurra!

Friheten gäller hela folket och känner inga gränser, vad Assad-regimen, deras allierade i Teheran eller den sinnessjuka Kadafi i Trippoli än säger!

Ingen har kunnat, kan eller kommer att kunna stå emot när ett folk reser sig och kräver sin rätt! Och när det skakar under fötterna på Assad så känner

också maffiastyret i Teheran av det. :D

Ett starkt fördömande är vad Israel förtjänar idag, som så många gånger förr!

Staten som ibland kallas för Mellanösterns enda "riktiga" demokrati bedriver statsterrorism på internationellt vatten och har en organiserad piratverksamhet.

Ja det är faktiskt sant! Att borda skepp ute på internationellt vatten är ett brått mot folkrätten, strider mot alla ingångna konventioner och här kan

FN:s säkerhetsråd ingripa. Att Israel för andra året i rad bordar skepp och hindrar humanitära hjälpsändningar till Gazas utsatta befolkning är förkastligt

och oförsvarbart!!

Alla minns vi hur Israelisk militär dödade nio försvarslösa aktivister förra året på Ship to Gaza flottorna vilket väckte avsky och

avsmak över hela världen, och nu har de gett sig på en segelbåt! Avskyvärt, fegt och bortom allt förstånd! Nej dags att sluta gulla med Israel och behandla

dem precis som alla andra länder som gör fel och rätt. Varför ska inte dem följa folkrätten? Vad säger att de ska skita i alla konventioner? Och varför

är det aldrig mot dem säkerhetsrådet ingriper? Nej såhär kan vi inte ha det, alla lika inför lagen och då också Israel! Och i det här fallet är FN-stadgan

och folkrätten lag!

Det var stundvis bra väder i helgen och vi passade på att så långt vi kunde färdigställa båten efter stölden och allt strul. Efter mycket om och men har

ju nu en släde byggts till motorfästet och nu skulle det monteras... Att det var konstruktionsfel på den byggda släden konstaterade vi direkt när vi såg

den men trodde att den skulle kunna justeras. Sagt och gjort, till Båtfixaren för att justera och eftersom han är yrkesman i sammanhanget beskrev vi problemet

och lät honom sköta resten. Upp, ner, höger och vänster. In, ut, till, från och massa svordomar... Till slut tappar lillebror tålamodet och visar honom

vad problemet är. Han kollar lite på brorsan och mumlar "jaja djävla skit" och sen gör han exakt som bror sagt till honom. Han visar den och det behöver

tas lite till och han gör det igen. Sju minuter tar det han gör och för det vill han ha 200 kr! Lite förvånade över priset pröjsar vi men han kan inte

ta kort och vill ha kontanter. Han får det och vi får inget kvitto... Tror ni han redovisar de pengarna? :P

Nej och det kanske inte är det största problemet, utan det är hans okunnighet. Vi instruerar honom, får tåla hans dåliga attityd och dessutom pröjsa 200

kr för sju minuters jobb som för honom var att trycka på en knapp på en maskin.

Jag har dåliga erfarenheter av hantverkare sedan tidigare, då jag gjorde om badrummet och där det var en ständig kamp mellan mig och pappa å ena sidan

och hantverkarna å andra. Det var inte det att de inte förstod vad vi sa och varför, utan snarare att de saknade noggrannhet, estetisk känsla och ALDRIG

städade upp efter sig. De slarvade och när vi påpekade kom vansinniga ickeargument som t.ex "skurna kakelbitar är det vanligaste ni ser i alla hem". Nåja,

ni förstår nog... Tillbaka till släden och fästet. Det funkade i början men ju fler skruvar som kom på plats desto svårare och sämre blev den i sin funktion,

självklart är orsaken räknefel från början. Nu är den i alla fall ditsatt och fungerar inte mycket bättre än hjälpligt men dock. Och det efter brors ytterligare

justeringar...

Att konstruktören som är en pensionär som nu tappat lite av gnistan och kanske inte är lika så noggrann längre, svätsat fel och inte räknat ut förskjutningar

ifrån början må väl vara hänt för denna gång. Men att yrkesverksamma inte ens förstår sig på ett problem och tittar på en som en fåne är faktiskt inte

okej! Utan maskiner och avancerad teknologi är hantverkare helt förlorade i det här landet och det känns som att de slutat tänka, farligt!! Den dag maskinen

går sönder är dem helt körda. Jag hoppas och vill tro att det finns undantag, om inte annat så för Sveriges skull. Vad hjälper det att veta hur man bygger

de bästa flygplanen om man inte klarar av att slipa bort två för stora svetspunkter?

Utrikesminister Carl Bildt har hållit i ett sommarprogram nu och det var söndag den 17 juli. Rekommenderar alla att lyssna för det var verkligen bra! Jag

är inte sen med att kritisera denna filur när han gör galet men har ändå respekt för honom och hans kompetens. Och när han säger bra saker så förtjänar

han självklart beröm! Men att höra honom sjunga var en livsupplevelse, så lyssna på programmet annars missar ni något. ;) Hans familj lär ha haft betänkligheter

kring hans medverkan i programmet, hm undra varför... ;P

Dryga 30 länder har nu erkänt det Libyska Nationella rådet i Benghazi som landets legetima styre under övergångsperioden och till Kadafis fall då val kan

hållas. Detta är ett stort steg som världen tagit och nu ökar trycket på den galna Kadafi och Nationella rådets ställning stärks samtidigt. Bra världen,

mer sådant!! :D

Nu har jag varit sjuk i 14 dagar ca. Från början och som många andra gånger såg det ut att vara en vanlig förkylning av den jobbigare sorten. Ju mer tiden

gick blev symtomen dock konstigare och förra onsdagen bestämde jag mig för att besöka min vårdcentral - självklart en kommunal sådan. Inte mycket kö och

ganska bra flit måste jag säga. Läkaren kollar mig i hals och öron, lyssnar på mina lungor och frågar hur jag känner mig. Med en avslappnad attityd konstaterar

han att jag inte har några särskilda besvär mer än det vanliga och ordinerar örondroppar och någon sorts hostmedicin. Misstänksam blir jag för så lugnt

var det faktiskt inte, men det är han som är läkare och inte jag så bara att lyssna och lyda.

Hämtar ut läkemedlen och får då också höra att de inte vållar

några problem med sommarölen. Drar till bolaget och köper just somriga öl och en liten konjak ifall jag skulle få svårt att sova pga hostan som tilltar.

Torsdag, fredag, hela helgen och måndag passerar men på tisdag får det vara nog. Nu andas jag tungt, blir yr, trapporna blir jobbiga och har inte ens lust

att åka till hamnen och segelbåten vilket är ett riktigt dåligt tecken. In och utandningen låter som en dåligt fylld vattenpipa och det blir under fem

timmars sömn natten mellan måndag och tisdag. Huvudvärken tilltar och öronen gör också ont. Överlägger med mig själv och kommer ändå fram till att jag

nog borde gå tillbaka till VC och undra lite försiktigt. då ringer lillebror och när han hör mig får han sig ett gott skratt, låter ju värre än en hes

tupp. :P

Lillebrors tjej är utbildad undersköterska i Iran och hon har redan konstaterat att det här är en virusinfektion som bara kan botas med antibiotika. När

jag första gången inte får det på VC får jag hennes tabletter som hon tagit med sig hit och får äta dem tre gånger om dagen. Dosen är dock för låg och

de orkar inte hela vägen ut tyvärr. Lite försiktigt hopplösa åker vi till VC igen och när jag kommer in reagerar såväl kassapersonalen som sköterskan jag

träffade sist. "Är du här igen?" och så fort jag svarar och de hör hur det låter tar frågorna slut. Det är många i kö men efter lite konfererande bestämmer

sig sköterskan att påbörja någon slags koll direkt. Får vänta en stund och då kommer en läkare in. Hon pratar tre ord och jag svarar henne, hon kollar

lite snabbt och sedan skakar hon på huvudet och säger "hmm jag vet precis vad det här är och det är skumt att du inte fick annan behandling från början".

"Nu har det legat till sig och blivit lite gammalt med och det är bara stark antibiotika som är lösningen. Uppsvälda lungor, virusinfektion i luftrören,

för lite syre i blodet och indragna trumhinnor. Fyra olika mediciner av den starkare sorten, slänga de gamla och glömma sommarölen blir slutsatsen. Symtomen

bedöms så stora att jag på direkten får svälja hela tolv kortisontabletter och andas in extra syre. Sedan blir vi beordrade till apoteket. Vi får också med

oss en lapp och hon säger "blir du dålig ikväll får du åka till medicinakuten på Östra för att få dropp". Bror får alltså vara beredd för att kunna köra

mig dit, så inga sommaröl för honom heller...

Nu är det onsdag och nu börjar det lätta lite, lite grann.

 Det är konstigt att inte kunna prata i telefon, inte kunna umgås med folk för att man inte kan prata, inte kunna äta glass för att man inte vill och börjar

hicka och framförallt är det konstigt att inte kunna dricka te. Hos mig går tekokaren dygnet runt annars, för den som inte visste det.

Det enda jag kan, är att maila, blogga, sms:a och skriva på msn... Meningsfullt? Nej inte särskilt, bara med vissa!

 Är det okej att en läkare bedömmer så fel?? Är det verkligen så den mest grundläggande nivån av svensk sjukvård ska fungera? Jag är en s k "ung, stark

man" men vid det tillfället fanns också barn där som bedömdes av samma läkare. Vågar vi tänka på hur de mådde eller mår idag?

Under all kritik och så fort jag blir frisk ska han få känna på vad kritik är. Jag är vanligtvis ingen rättshaverist och gillar inte att ställa till problem

men när jag tänker på barnen som var där före och efter mig i kön blir jag rätt orolig. Och det får mig att reagera!

Minns ni det ni nyss läste om hantverkare? Samma slutsats kan man dra här vill jag påstå. Om sjukvårdens grundplan inte upptäcker en vanlig infektion som

går att bota med antibiotika, vad har vi då för nytta av komplicerad hjärnforskning på överhög nivå? Jo visst finns det likheter och slutsatsen måste bli

att utan grunden i funktion funkar inget annat i praktiken heller.

Jag är på förbättringsvägen och snart kanske jag till och med kan prata i telefon eller live med mina vänner igen. Men under de här dagarna som jag varit

såhär har ni varit några som fått mig att överleva i alla fall och ni är värda guld!

* Min bror som skrattat sig igenom det här och fått mig att skratta med, trots alla hostattacker.

* Min långväga bortresta granne från Gotland som envist och massvis frågat på msn, velat ringa men inte fått och orkat sms:a lite. Och grannens kramar är

ju lite speciella som ni vet!

* Den tjötige som ringt bara för att fatta att jag inte kan prata och sen fortsatt på msn när jag varit där.

* Och slutligen det ständigt närvarande sällskapet såväl natt som dag där svarsgarantin varit som längst strax under två timmar, med alla smilisar, uppmaningar

och kramar. Med henne har jag inte varit ensam! Nattsällskap uppskattas när man är sjuk och inte kan sova, i synnerhet av en nattmänniska som jag.

Dessa tack får bli avslutet så ni kommer ifrån den här bloggen någon gång. :)

Det har gått ca 50 dagar sedan jag skrev mitt sista blogginlägg. Detta är under all kritik och jag förtjänar att få höra det! Många har ni varit som frågat efter ett nytt inlägg och ofta har ni fått höra att snart kommer ett. Nu kommer det, men på tok för sent!

Mycket har hunnit hända, både stort och smått. 50 dagar är lång tid; våren har blivit sommar, möten har avlöst varandra på olika nivåer och världen har till och med fått ett nytt land - Sydsudan som precis tagits upp som medlemsland 193 av Förenta Nationernas generalförsamling. Må demokratin, freden och rättvisan bli grunden i uppbyggnaden!

Några saker som hunnit passera är ändå värda att i korta stycken lyftas fram och sägas något om.

Den iranska fotbollsstjärnan Naser Hejazi fick tack vare nationens stora hjärta och folks översvallande engagemang en mycket värdig begravning och högtidlig ceremoni. Vackert var det när hans kropp för sista gången placerades i mål på den största stadion i Teheran. Nuvarande landslagsspelare placerade Naser-khan där han "hörde hemma" för att översvallas med rosor i vitt och rött som publiken skickade iväg ifrån fullsatta läktare.

Hundratusentals eller kanske närmare miljonen människor klädda i nationens färger hyllade Naser genom att sjunga den riktiga men av regimen förbjudna nationalsången. Denna sång var det bästa Naser visste och mäktigt var det att höra hela stadion sjunga den för honom till regimens förtret.

När alla rosor hade landat låg Naser i ett hav av blommor som tillsammans med det gröna gräset omgärdade honom i de tre iranska färgerna; grönt, vitt och rött. Efter att ha varit målvakt för sista gången bars kistan runt av landslaget inne på stadion så att folk på läktarna kunde ta avsked.

I Nasers kropps närvaro vågade såväl unga tjejer som äldre damer trotsa säkerhetstjänsten och för första gången efter 32 år kunde Ariamehrstadion bevittna fullsatta läktare med män och kvinnor blandat. :D Snacka om kraft och auktoritet!

Säkerhetstjänsten insåg snabbt vad de hade att förvänta sig och bytte roll till trafikpoliser. Det behövdes nog för annars kanske Naser-khan inte hade kommit fram till kyrkogården och den sista vilan. Självaste diktatorn hade insett vad som skulle kunna hända och beordrat återhållsamhet och ordning.

Världsfotbollens stora företrädare fanns där med sina hälsningar eller live för att följa stjärnan på den sista resan.

I stor hemlighet för islamistregimen mottog familjen Hejazi (Nasers två barn och fru) Condolianser ifrån såväl drottning (shahbanu) Farah Pahlavi, som ifrån kronprins (shahzadeh) Reza Pahlavi. I frånvaro av konungen och innan kronprinsen svurit eden inför en folkvald nationalförsamling är drottningen regent i kungariket. Det är i ljuset av detta man får se deras kondolianser.

En väl genomförd Organisationsträff med massor av tankar och goda diskussioner avhölls i Göteborg för Unga Synskadades funktionärer från hela landet, synd bara att stan inte visade sig från sin bästa sida. Det är inte så kul på Liseberg när det ösregnar och är kallt. Fråga ledsagarna som jobbade då får ni höra... :P

Betydligt bättre var vädret när det var dags för seglarläger och vad kul vi hade! :D Taggade deltagare och engagerade instruktörer hjälptes åt för att göra det oförglömligt. Till och med de mest skeptiska fick ompröva sig och blev förvånade över hur roligt det kan bli på Krokholmen, ön vi höll till på. Personligen har jag en särskild relation till Krokholmen, min tonårstid och mina seglingskunskaper är nära förknippat med denna fantastiska plats i Hakefjorden. Ön förtjänar att upplevas av fler helt enkelt!

Det enda tråkiga var att den egna segelbåten inte var med, motorförlusten gjorde det omöjligt tyvärr...

Under tiden möten, läger och annat somrigt avlöst varandra här har kriget fortsatt i Libyen och det verkar som att dödläge råder mellan krafterna. Ändå kommer demokratin och folkviljan att segra och det är med den övertygelsen som jag nöjt konstaterar att Sverige fortsätter bidra med militära krafter för att bekämpa Kadaffi. Jag är absolut ingen krigsromantiker men när en s.k ledare kallar sitt eget folk för drogade kackerlackor är det nog dags att reagera. Kadaffis dagar är räknade och även om vi inte ännu kan säga vilken dag och vilken tid så vet vi att han är ute.

I Syrien fortsätter Assad-regimen att skjuta sitt eget folk dagligen och världens ledare agerar allt för långsamt. Som så många gånger förr går ekonomiska intressen, politiska hänsyn och egna vinningar före människors liv. Hur länge kan vi hålla på såhär och var är allt tal om mänskliga rättigheter och frihet? Varför sätter ingen stopp för Assad-regimens dagliga massaker?

Maj och juni har för mig varit en jobbig period rent hälsomässigt. Högt tryck i ögonen tillsammans med en inflammation under tilltagande värme var ingen hitt. Bättre nu men jag inser att jag inte är helt återställd än.

I augusti hålls det Medlemsforum i Unga Synskadade och i oktober hålls det kongress i Synskadades Riksförbund. Den som är någorlunda föreningsvan inser att det nu är en tid av förberedelser och att det tar både tid och kraft. Många kvällar går till möten och skrivande, men har man valt att engagera sig så får man leken tåla som det heter.

Kul är då att ibland kunna släppa allt och tillsammans med sina föreningskamrater ha lite roligt med, vilket vi passade på att ha i juni. Tre år är lång tid att jobba ihop och man utvecklar verkligen en laganda. Trist blir det då man inser att laget inte kommer att se likadan ut efter kongressen. Tur att folk inte försvinner helt och har möjlighet att fortsätta engagera sig. :)

Ett riksdagsår är nu över efter valet 2010. Känslan av att vara slagen och förtvivlad över resultatet börjar så smått vändas mot kamplust och framtidstro. Att SD finns med är lika äckligt fortfarande men att oppositionen i riksdagen äntligen börjar fungera och opponerar känns bra. Att regeringen får stryk i viktiga frågor känns ännu bättre och bäst är känslan av hoppfullhet som folk börjar ge uttryck för igen. Ja faktiskt, det finns något bättre och mer värdigt bortom valet 2014 istället för borgarnas skattesänkarhets och förstörelse av välfärden, industrin och infrastrukturen. Nej Fredrik R och hans regering måste nu inse att de är i minoritet och att det är riksdagen som bestämmer. Herr statsminister kanske behöver en lektion i hur parlamentarismen fungerar och vad den innebär? :P

I Iran har två historiska årsdagar passerat.

20 juni (30 khordad) var tvåårsdagen av regimens värsta brutalitet på öppen gata, där man sköt skarpt mot stora folkmassor som protesterade mot valfusk. Protester som i sin omfattning var så stora att de efter 30 år skakade regimen i grunden. Vi var då många som nästan hade räknat ut islamisterna. Tyvärr agerade inte världen tillräckligt fort då heller, så motståndet övermannades med de värsta formerna av brutalitet! Den 26 åriga tjejen Neda som sköts med en kula rakt i bröstkorgen och avled med detsamma blev en av många symboler som snabbt kallade till sig världsopinionens uppmärksamhet. Nedas död inför en filmande kamera, som efter två minuter hamnade på nätet blev en världssymbol och blickarna vändes mot Teheran. I persiskan (farsi) betyder Neda röst i en vidare tolkning. Neda blev verkligen det iranska folkets röst och röstbärare och denna röst får aldrig tystna.

Fortfarande efter två år får Nedas föräldrar inte hålla någon minnesstund, inte besöka graven utan säkerhetstjänstens närvaro och att högtidlighålla årsdagen kommer inte ens på fråga. Sådan är regimens skräck över den laddade Neda som tillslut kommer att välta hela detta styre över ända.

Den 9 juli (18 tir) är även det ett datum då regimen slog till hårt och krossade studentrörelsen 1999. Även då med skarpa kulor ute på öppen gata. Protesterna som ifrån början handlade om bristen på yttrandefrihet växte sig stark och organiserade studenterna till kamp mot regimen. Bristen på information och samordning gjorde att vanligt folk anslöt för sent tyvärr och då kunde styret gå hårt mot studenterna och krossa upproret. Bilden där en segerviss student som precis blivit skjuten tar upp sin blodfläckiga tröja och gör segertecken finns säkert i en och annans minne.

Även den 18 tir är en skräckens dag för denna O-legitima regim och de brukar alltid ta ut sina styrkor och patrullera gator och torg. Inte lätt att lida av ständig paranoia. :P

Årets tal i Almedalen av Vänsterpartiets Lars Ohly och S-ledaren Håkan Juholt gav inspiration och kraft för att fortsätta bekämpa borglig klasspolitik och bana väg för en ny regering med högre ambitioner för Sverige. Att denna inspiration dubblerades av att riksdagen vid en extrainsatt votering röstade för en liite mänskligare sjukförsäkring råder det ingen tvivel om.

Det blir en spännande höst i svensk inrikespolitik.

Mamma och pappa verkar vara på gång med ett besök hit till oss och det ser ut som att det snart blir ett slut på strulet med motorstölden. Äntligen kan jag se fram emot en segling med Saga, och se fram emot att träffa mamma och känna doften av "hemma". Hon kommer nämligen först och därefter ansluter pappa.

Tystnaden är farlig! Därför hoppas jag att folket i Syrien orkar hålla ut, att världen bryter tystnaden och tar krafttag mot Assad, att det iranska folket med Neda ständigt närvarande i minnet vid bästa tillfälle syns på gatorna igen, att oppositionen i Sverige fortsätter bjuda högerregeringen hårt motstånd och till slut att jag själv kan börja prata utan hosta igen :). Inte heller denna blogg ska få tystna!

Nu har ni kära läsare kommit till slutet av detta inlägg. Starkt jobbat ifall ni orkat med allt detta och jag lovar nu återigen att skriva oftare och kortare så ni kan orka läsa. J

Jag som på grund av en riktig envis hosta inte kan prata så mycket i taget har nu fått sagt en hel del. ;)