Eldfesten och oljans dag

Eldfesten och oljans dag

 

19 mars 2013 =29 esphand 2571

 

Sedan tidigt på morgonen har vi hört smällare och raketer. Hade man inte vetat varför och vad det är, hade man med lätthet kunnat tro att det är granatbeskjutning.

 

Det är årets sista tisdag och den här natten blir årets sista natt mot onsdag, alltså det som kallas för chaharshanbeh sori i Iran, översatt till eldfesten på svenska.

Det är en mycket gammal tradition och högttid som firas sista tisdagen på året. I år har det slumpat sig så att det också blir årets sista kväll.

 

Syftet med eldfesten är att det ska smällas och höras att nyåret är nära, man ska med hjälp av elden rena sig skälsligt och fysiskt, samt bränna bort det skräp man samlat på sig under året.

Firandet sker ute på varje gata, man äter en speciell nötblandning och det finns en del seder som man ska utföra. Elfesten är också en social företeelse och ska samtidigt utgöra en välbehövlig paus i nyårsestyren.

Som ni säkert förstått är elden central för den här traditionen och det kommer sig av att elden varit ett heligt element och människans mest användbara verktyg i det gamla Iranska riket. Elden står samtidigt för renlighetens element i den forniranska kulturen.

 

Under dagen går det inte många minuter mellan smällarna och eftersom regimen inte gillar den här festen och gör allt för att få bort den förvandlas smällandet till en del av kampen och intensifieras.

När skymningen kommer öppnas husdörrarna och hela gatorna fylls av firande människor. Kring solnedgången tends det brasor i varje gathörn och då börjar man utföra sederna.

Familjevis eller i sällskap av vänner hoppar man över brasan och ropar ”ta min kyla och mina krämpor, ge mig glöd och håll mig frisk”. Det här gör man flera gånger om, barn liksom vuxna, unga som gamla. De vuxna hjälper barnen så att även de kan hoppa och de riktigt små barnen hålls över elden för att renas och kunna hålla sig friska under det nya året.

Efter eldhoppet är det dags för ungdomarna att som det heter stå ”spåöra” (falgoush). Det innebär att flickor och pojkar jömmer sig runt hörnet på det hus där de har sina tilltänkta partners för att eventuellt kunna höra skvaller/planer innifrån dessa hus. Man tror nämligen att festande föräldrar kan komma att prata om saker som kan vara av intresse för de tilltänkta paren.

 

Samtidigt som ungdomarna står ”spåöra” (falgoush) går barnen runt och ”bankar sked” (ghashoghzani). I stora kläder och med dålda ansikten går de mellan husen, bankar med en sked i en metallskkål till dess att någon öppnar och fyller deras skål med godis och den speciella nötblandningen. När skålen är fylld går de hem och delar med sig av innehållet till resten av familjen.

Folk är ute, stämningen är god, barn och ungdomar uppmuntras att utföra sederna och en och annan försäljare kan räkna med att få sålt lite grillat eller lite soppa om det skulle vara kallt.

 

Nu när regimen utan framgång försöker hindra folk ifrån att fira eldfesten har traditionerna också fått en politisk dimention. Samlingsförbudet som i vanliga fall gäller alla sorters folksamlingar över fem personer upphävs genom praktisk handling, eldningsförbudet lika så, handgjorda smällare som mer eller mindre liknar hemmagjorda bomber sprängs framför säkerhetstjänstens bilar och smuggelspriten säljer rekordartat. På grund av alla brasor och allt folk hindras säkerhetstjänsten ifrån att komma in på vissa gator vilket i sin tur underlättar umgänget mellan killar och tjejer. Skulle det uppstå bråk mellan folk och säkerhetstjänsten blir bråket genast förvandlat till en politisk manifestation, folk samlas och alla börjar ropa slagord mot regimen. Kort sagt är det folk som äger sina kvarter den här kvällen och det är snarare säkerhetstjänsten och regimen som räds. Detta märks inte minst genom att regimen redan två dagar innan eldfesten mobiliserar sina styrkor. Den statligt kontrollerade televissionen visar filmer och pekar på faror med elden, vilket givetvis får motsatt effekt hos publiken.

Vissa kvarter i storstäderna förvandlas verkligen till uppgjorda krigsscener där säkerhetstjänsten tar till tårgas och folk svarar med hemmagjorda brandbomber.

Hos oss går det dock lugnt till, det är fest i dess rätta mening och folks bilsterios står för musiken.

 

Den 29 esphand brukar vara årets sista dag men inte i år eftersom det är skottår, då är esphand 30 dagar istället.

 

29 esphand är nationell helgdag eftersom det är årsdagen för oljans nationalisering.

Enda från det att oljan upptäcktes i det här landet för ca 160 år sedan fram till 1950-talets första år hade engelsmännen självsvåldigt dragit nytta av den och genom att infiltrera statsförvaltningen tagit förtjänsterna av och rättigheterna till att sälja vår olja.

Statskassan fick en mycket liten del av vinsten och engelsmännen livnärde sin flotta i Indiska osianen och Persiska viken på iranska pengar.

När Reza shah den store övertog tronen i Tehran i början av 1900-talet försökte han överta kontrollen av oljan och slänga ut engelsmännen vilket ledde till att Irans relation till Storbritannien blev mycket frostig. När andra

världskriget sedan bröt ut och landet blev okuperat av ryssar och de allierade abdikerade Reza shah till förmån för sin son Mohammad-Reza shah Pahlavi den 2:a, överskuggades oljefrågan av andra problem.

 

När okupationen äntligen tog slut gav den nya och unga shahen Nationella frontens ledare DR. Mohammad Mosadegh i uppdrag att bilda regering och han presenterades som premiärministerkandidat. En självsäker och målmedveten Mosadegh som hade segrat stort i senaste valet till nationalförsamlingen och hade starkt stöd i parlamentets båda kamrar och högt förtroende hos shah presenterade en stark regering och fick hela sitt lag godkännt.

En stark regering med högt förtroende hos folket och shah riggade en mycket kunnig utrikesförvaltning med målet att föra en självsäker och professionell utrikespolitik där nationaliseringen av oljan var en stor del.

 

DR. Mosadegh och hans ministrar utsattes för mycket starka påtryckningar både utifrån och innifrån, fick motta många hot och mågna var de som försökte förstöra nationaliseringsplanerna. Motståndarna hade dock föga framgångar, det här var en vald majoritetsregering med starkt stöd av shah och gatufolket. Mosadegh kunde vara just så progresiv som han ville och många saker utvecklades under hans tid som regeringschef.

Vid ett mycket uppmärksammat möte i FN:s säkerhetsråd till vilket han hade begärt att få komma, höll premiärminister Mosadegh ett brandtal och förklarade att den nya iranska utrikespolitiken var oåterkalleligt och att regeringen tänkte utropa oljan som nationell egendom under året. När han återvände till Tehran mottogs han som hjälte av folket och kungahuset.

 

Storbritannien och dess allierade som såg den här styrkan blev chockade och försökte tona ner konflikten och eftersträva en kompromiss. Regeringens ståndpunkt gick dock inte att ändra på och Mosadegh förklarade att han som regeringschef ”hellre dör än att kompromissa bort folkets egendom”.

Den 29 esphand samma år förklarade premiärminister DR Mosadegh genom ett tal till folket att oljan i såväl norr som söder är nationell egendom och att det är Iran och inga främmande makter som äger rättigheterna, tar emot vinsten, äger och förvalltar all utrustning och i det fall något land vill delta och investera i vår oljeutvinning så ska det ske på iranska villkor. Vidare förklarades det persisk/brittiska oljebolaget som upplöst och ersattes av Irans nationella oljebolag underställd oljeministeriet.

 

Regeringens starka och självsäkra utrikespolitik hyllades av andra stater i regionen och blev början till ökad självsäkerhet också i andra länder. En stat bland många som följde DR. Mosadeghs exempel var Egypten som under president Jamal Abdul Nasers ledning nationaliserade Suezkanalen och återtog kontrollen över sjöfarten där.

 

Här hemma är förberedelserna för nyåret i full rulle och vi jobbar på för att hinna klart. Eftersom det ju är helgdag visar TV roliga serier och bra naturprogram som jag kollar på när jag inte hjälper far med bestyren.

I matlagningen känner jag mig lätt handikappad, kan nämligen inte hantera gazspisen. Här får jag hålla till godo med att hjälpa till med disken.

 

När jag lägger mig på min golvmadrass för att sova i några timmar är det för sista gången det här året. Imorgon byter vi år och det är ca tio timmar kvar till själva skiftet.

Jag försöker minnas och sammanfatta det som varit, positiva liksom mindre positiva händelser. Om några timmar är det dags att se framåt och önska inför det nya som komma skall.

 

Under det här årets sista timmar går mina tankar till mina likasinnade i landets alla fängelser, till alla de som väntar på att bli offer för den här regimens avrättningsapparat, till de hungriga gatubarnen, till de unga flickorna som måste sälja sig för att familjen ska kunna överleva och till de unga killarna vars hopplöshet lett till narkotikamissbruk.

Jag tänker också på alla segrar vi vunnit mot förtrycket, på folks politiska uppvaknande som inger hopp, på våra studenter som överallt i världen anstränger sig för att en dag kunna återvända och bygga upp det raserade hemmet och på alla nyfödda barn som i år för första gången får fira Norouz och ta emot nyårsgåva.

 

På sin sista kväll håller vintern ett stadigt grepp om landet och hela den norra samt västra halvan känner av kraftigt tempraturfall. Azarbayjan är helt vittklätt, vid norra kusten regnar det kraftigare än vad det brukar göra i Göteborg, Kurdistans höjder är blåsiga och i Tehran känner vi av den kalla nordvästliga vinden. En sak vet vi dock, Bahar khanom (fröken vår) är snart framme och om vi lyssnar noga hör vi hennes självsäkra steg. Om några timmar kommer hon för att väcka och förändra världen, sprida kärlek och återge blommorna deras rätta dofter. Shiraz, som är blommornas, vinets och flickornas stad förbereder sig för att ta emot Bahar khanom.

I Pasargad där Koroush den store (Irans grundare) vilar för evigt, har ungdomar samlats för att vid sidan av den stora ledaren och förebilden, kungarnas konung, få hälsa Bahar Khanom välkommen.

Med en positiv tanke om morgondagen låter jag sömnen överta kropp och skäl.

 

(Artisten Sattar sjunger om eldfesten och Norouz)

http://www.youtube.com/watch?v=oLCfTtXDaMQ

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0