Rezas vilja

En helg i tragedins och sorgens tecken har passerat och måndagen är redan här. Tankarna har ständigt kretsat kring Norge och det som hänt/händer och kommer att hända där.

Antalet dödade och skadade kan fortfarande justeras uppåt. Kondoleansböckerna har kommit fram och media, såväl den traditionella som de mer fria på nätet är fyllda av analyser och notiser. Inte ens vädret har velat vara på humör och himlen har visat sig ifrån sin sämsta svarta sida, i alla fall här i Göteborg.

 

Men vad händer nu?

Rubrikerna kommer att bli mindre, människor återgår till vardagen, brötet i centrala Oslo samlas upp och byggnaderna fixas till igen. Rättvisan kommer att hinna ikapp den skyldige och efter en rättvis process kommer han att få avtjäna sitt straff. Men räcker det så? Eller behövs det något mer?

 

Jag är övertygad om att vi sakta men med desto mer bestämda steg är på väg emot en osäker värld som ingen av oss vill se och uppleva. Nu Norge, för inte så längesen Stockholm, Ytterligare tid tillbaka i London och Madrid, återkommande i Indien, 2001 i USA osv. Det sker överallt och motiven är inte samma. Ibland är vi väldigt kategoriska och tror oss veta. Få var inte de som trodde att det var extrema islamister den här gången också, men så var ju inte fallet. Gäller att vara försiktig och inte spekulera fram en bild till sanning.

 

Det är nu verkligen tid att ta det här samhällsklimatet på allvar om vi vill ha en chans att kunna stoppa det. Vi vill inte att våra barn ska växa upp i det här säger många och jag kan bara hålla med! En sådan värld som nu växer fram är inte värdig mänskligheten och de som kan ändra på det är bara vi själva.

 

Så låt oss tala med varandra och inte om varandra. Låt oss ta det i de små sammanhangen; på bussar, i fikakön, kassakön på ICA, över en öl, med barnen på stranden och kanske genom våra bloggar och på Facebook där vi har möjlighet att lägga ut texten mer.

Det är samtalet som gör det, det är kommunikationen som ger det och det är den växande förståelsen som leder till förändringen.

De av oss som har starkare verktyg har också ett större ansvar! Det kan vara ett inflytande över en organisation, näringsverksamhet, en opinionsbildande förmåga, konst eller kultur på annat sätt. Alla krafter behöver mobiliseras nu!

 

Den tysta minuten över offren i Oslo och Utöya har precis hållits och stora delar av världen har hållit andan för eftertanke. Men nu gäller det att tala igen. tala för friheten, för öppenheten, för solidaritet och demokrati.

 

Helgens helt klart mest beundransvärda person från min horisont blir den norske statsministern Stoltenberg. Jag tänker inte referera det han nu i krisens timme om och om upprepat, ni får lyssna och ta in själva! Det kan aldrig sägas för ofta!

 

Nu går vi ut och talar med varandra! Endast så kan vi överleva och endast så kan vi överlåta världen till våra barn!

 

Ingen har kunnat undgå dagens mörka händelser i Norge och jag har heller ingen anledning att krångla till det i detta inlägg.

Hemskt och avskyvärt! Världens och mina tankar finns nu i Norge och hos det norska folket!

Fegt och sjukt att angripa ett ungdomsläger! Som lägerledare i så många år känner jag med både själ och hjärta hur funktionärerna lär ha det där nu! :/ Är med er i tanken kamrater!

 

Som tidigare folkvald kan jag känna hur det känns nu för de demokratiskt valda ledarna i Norge att försöka lägga band på sina känslor och lyfta blicken i krisens timme. Statsminister Stoltenbergs tal till det norska folket var full av värme, beslutsamhet och medkänsla. Precis så som jag tror att våra vänner i Norge ville höra det. Låt oss ta med värmen och beslutsamheten vidare och bygga morgondagen med det. Medkänslan behövs för att åstadkomma enighet.

 

Som barn uppvuxen i ett land som de senaste 32 åren utsatts för terror och förstörelse vet jag också hur uppgivenheten och misstänksamheten som växer fram känns. Hur ensam och utsatt man känner sig och hur man bygger fiender av de närmsta.

 

Terror av alla slag ska bekämpas och fördömas! Terror och våld hör inte hemma i det öppna samhället och kan således bara bekämpas just med öppenhet och tolerans. Terrorister avskyr öppenhet som synar dem i sömmarna, som ifrågasätter dem och som monterar ner deras vrängda bild av verkligheten. Terrorister hatar öppenhet och som motståndare till det är vi kallade att älska öppenheten, ge den vidd och fördjupa demokratin!

 

I tider av desperation och uppgivenhet reagerar människan ibland väldigt destruktivt och känslomässigt. Allt för många gånger när sådana saker skett har vi människor svarat med hårdare tag, stängda gränser, skärpta kontroller och begränsningar i det offentliga rummet. Då har vi stängt istället för att öppna och det är just där, just i den stängda atmosfären där det inte finns någon frisk luft som våld, terror, misstänksamhet och avsky för andra människor gror.

 

Låt oss därför ta statsminister Stoltenbergs ord som kvitto för att Norge inte tänker sluta sig, att demokratiska krafter är starkare än våldet och att det är de ansvariga som ska sättas på undantag och inte hela samhällsklimatet. Terrorn söker och föder fiender i sin förstörelse. Det bästa medlet vi kan sätta emot är kärlek, öppenhet, tilltro och tillit.

 

Till minne för alla som förlorat livet eller anhöriga/vänner brinner här ljus. Här brinner också ljus som en ledstjärna för och symbol av öppenheten. Solidariteten med det norska folket känner inga gränser och min tilltro till demokratin lika så.

 

Vad hälsan beträffar för den som undrar, är livet sakta på återhämtande, även om rösten inte hänger med än.

Att kunna äta är ett gott tecken och att kunna uppskatta smaken är ännu godare.

Tack bror med damsällskap och även grannen för en lyckad grillning :).

Om regnet håller upp blir det besök på segelbåten imorgon och om några dagar så kanske det kan bli en öl eller två i solen. :)

 

Grannen är förvånande nog vaken så det går fortfarande att prata en massa bra, om man inte föredrar att prata med sig själv, vilket man ju inte gör eller? :P Och roligt är också att hon bloggar, så nu kan jag läsa med och inte bara skriva.

Telefonen har tystnat och mitt ständiga sällskap verkar ha tagit sig en sömnpaus så här mitt i natten. Hon kommer nog igen snart med ett glatt sms, brukar vara så :).

 

Om ni besöker bolaget någon gång och ska köpa rödvin är min rekommendation en Shiraz av den goda kvalitén. På en del vinflaskor står det även på punktskrift och gissa om jag blev glad när jag såg att just Shiraz-flaskan var utmärkt med punktskrift. Hörde till gjorde också att Shiraz stod på punktskrift med de äkta persiska bokstäverna, alltså ännu mer värme till mitt hemlängtande hjärta! Ibland har så små saker så stor betydelse så att en hel kväll byter skepnad.

 

För den som inte vet är Shiraz just den iranska stad som symboliserar vinet, kärleken och de många romanserna.

 

Kärlek, öppenhet och tilltro får också bli avslutet för denna kväll. :)

 

 

Nu blir det åter ett litet referat av de senaste dagarna - har inte haft ork och klar tanke nog att skriva varje dag då jag varit sjuk. Men precis som mig

själv ska också denna blogg nu underhållas mer flitigt med piller och vätska så den kommer igång på riktigt. :)

Nu kommer också texten att finläsas mer ur lite andra perspektiv, allt för bättre utvecklings skull och det förpliktigar. ;D

 

Låt mig börja med en stolthetens hälsning till det syriska folket! Ju fler repretioner från Assad-regimen det kommer desto mer kommer också folk ut på

gatorna. Bara under tisdagen rapporterades det om 13 döda i kampen för frihet och nu har också den kristna stora minoriteten anslutit sig till protesterna, hurra!

Friheten gäller hela folket och känner inga gränser, vad Assad-regimen, deras allierade i Teheran eller den sinnessjuka Kadafi i Trippoli än säger!

Ingen har kunnat, kan eller kommer att kunna stå emot när ett folk reser sig och kräver sin rätt! Och när det skakar under fötterna på Assad så känner

också maffiastyret i Teheran av det. :D

 

Ett starkt fördömande är vad Israel förtjänar idag, som så många gånger förr!

Staten som ibland kallas för Mellanösterns enda "riktiga" demokrati bedriver statsterrorism på internationellt vatten och har en organiserad piratverksamhet.

Ja det är faktiskt sant! Att borda skepp ute på internationellt vatten är ett brått mot folkrätten, strider mot alla ingångna konventioner och här kan

FN:s säkerhetsråd ingripa. Att Israel för andra året i rad bordar skepp och hindrar humanitära hjälpsändningar till Gazas utsatta befolkning är förkastligt

och oförsvarbart!!

Alla minns vi hur Israelisk militär dödade nio försvarslösa aktivister förra året på Ship to Gaza flottorna vilket väckte avsky och

avsmak över hela världen, och nu har de gett sig på en segelbåt! Avskyvärt, fegt och bortom allt förstånd! Nej dags att sluta gulla med Israel och behandla

dem precis som alla andra länder som gör fel och rätt. Varför ska inte dem följa folkrätten? Vad säger att de ska skita i alla konventioner? Och varför

är det aldrig mot dem säkerhetsrådet ingriper? Nej såhär kan vi inte ha det, alla lika inför lagen och då också Israel! Och i det här fallet är FN-stadgan

och folkrätten lag!

 

Det var stundvis bra väder i helgen och vi passade på att så långt vi kunde färdigställa båten efter stölden och allt strul. Efter mycket om och men har

ju nu en släde byggts till motorfästet och nu skulle det monteras... Att det var konstruktionsfel på den byggda släden konstaterade vi direkt när vi såg

den men trodde att den skulle kunna justeras. Sagt och gjort, till Båtfixaren för att justera och eftersom han är yrkesman i sammanhanget beskrev vi problemet

och lät honom sköta resten. Upp, ner, höger och vänster. In, ut, till, från och massa svordomar... Till slut tappar lillebror tålamodet och visar honom

vad problemet är. Han kollar lite på brorsan och mumlar "jaja djävla skit" och sen gör han exakt som bror sagt till honom. Han visar den och det behöver

tas lite till och han gör det igen. Sju minuter tar det han gör och för det vill han ha 200 kr! Lite förvånade över priset pröjsar vi men han kan inte

ta kort och vill ha kontanter. Han får det och vi får inget kvitto... Tror ni han redovisar de pengarna? :P

 

Nej och det kanske inte är det största problemet, utan det är hans okunnighet. Vi instruerar honom, får tåla hans dåliga attityd och dessutom pröjsa 200

kr för sju minuters jobb som för honom var att trycka på en knapp på en maskin.

 

Jag har dåliga erfarenheter av hantverkare sedan tidigare, då jag gjorde om badrummet och där det var en ständig kamp mellan mig och pappa å ena sidan

och hantverkarna å andra. Det var inte det att de inte förstod vad vi sa och varför, utan snarare att de saknade noggrannhet, estetisk känsla och ALDRIG

städade upp efter sig. De slarvade och när vi påpekade kom vansinniga ickeargument som t.ex "skurna kakelbitar är det vanligaste ni ser i alla hem". Nåja,

ni förstår nog... Tillbaka till släden och fästet. Det funkade i början men ju fler skruvar som kom på plats desto svårare och sämre blev den i sin funktion,

självklart är orsaken räknefel från början. Nu är den i alla fall ditsatt och fungerar inte mycket bättre än hjälpligt men dock. Och det efter brors ytterligare

justeringar...

 

Att konstruktören som är en pensionär som nu tappat lite av gnistan och kanske inte är lika så noggrann längre, svätsat fel och inte räknat ut förskjutningar

ifrån början må väl vara hänt för denna gång. Men att yrkesverksamma inte ens förstår sig på ett problem och tittar på en som en fåne är faktiskt inte

okej! Utan maskiner och avancerad teknologi är hantverkare helt förlorade i det här landet och det känns som att de slutat tänka, farligt!! Den dag maskinen

går sönder är dem helt körda. Jag hoppas och vill tro att det finns undantag, om inte annat så för Sveriges skull. Vad hjälper det att veta hur man bygger

de bästa flygplanen om man inte klarar av att slipa bort två för stora svetspunkter?

 

Utrikesminister Carl Bildt har hållit i ett sommarprogram nu och det var söndag den 17 juli. Rekommenderar alla att lyssna för det var verkligen bra! Jag

är inte sen med att kritisera denna filur när han gör galet men har ändå respekt för honom och hans kompetens. Och när han säger bra saker så förtjänar

han självklart beröm! Men att höra honom sjunga var en livsupplevelse, så lyssna på programmet annars missar ni något. ;) Hans familj lär ha haft betänkligheter

kring hans medverkan i programmet, hm undra varför... ;P

 

Dryga 30 länder har nu erkänt det Libyska Nationella rådet i Benghazi som landets legetima styre under övergångsperioden och till Kadafis fall då val kan

hållas. Detta är ett stort steg som världen tagit och nu ökar trycket på den galna Kadafi och Nationella rådets ställning stärks samtidigt. Bra världen,

mer sådant!! :D

 

Nu har jag varit sjuk i 14 dagar ca. Från början och som många andra gånger såg det ut att vara en vanlig förkylning av den jobbigare sorten. Ju mer tiden

gick blev symtomen dock konstigare och förra onsdagen bestämde jag mig för att besöka min vårdcentral - självklart en kommunal sådan. Inte mycket kö och

ganska bra flit måste jag säga. Läkaren kollar mig i hals och öron, lyssnar på mina lungor och frågar hur jag känner mig. Med en avslappnad attityd konstaterar

han att jag inte har några särskilda besvär mer än det vanliga och ordinerar örondroppar och någon sorts hostmedicin. Misstänksam blir jag för så lugnt

var det faktiskt inte, men det är han som är läkare och inte jag så bara att lyssna och lyda.

Hämtar ut läkemedlen och får då också höra att de inte vållar

några problem med sommarölen. Drar till bolaget och köper just somriga öl och en liten konjak ifall jag skulle få svårt att sova pga hostan som tilltar.

 

Torsdag, fredag, hela helgen och måndag passerar men på tisdag får det vara nog. Nu andas jag tungt, blir yr, trapporna blir jobbiga och har inte ens lust

att åka till hamnen och segelbåten vilket är ett riktigt dåligt tecken. In och utandningen låter som en dåligt fylld vattenpipa och det blir under fem

timmars sömn natten mellan måndag och tisdag. Huvudvärken tilltar och öronen gör också ont. Överlägger med mig själv och kommer ändå fram till att jag

nog borde gå tillbaka till VC och undra lite försiktigt. då ringer lillebror och när han hör mig får han sig ett gott skratt, låter ju värre än en hes

tupp. :P

 

Lillebrors tjej är utbildad undersköterska i Iran och hon har redan konstaterat att det här är en virusinfektion som bara kan botas med antibiotika. När

jag första gången inte får det på VC får jag hennes tabletter som hon tagit med sig hit och får äta dem tre gånger om dagen. Dosen är dock för låg och

de orkar inte hela vägen ut tyvärr. Lite försiktigt hopplösa åker vi till VC igen och när jag kommer in reagerar såväl kassapersonalen som sköterskan jag

träffade sist. "Är du här igen?" och så fort jag svarar och de hör hur det låter tar frågorna slut. Det är många i kö men efter lite konfererande bestämmer

sig sköterskan att påbörja någon slags koll direkt. Får vänta en stund och då kommer en läkare in. Hon pratar tre ord och jag svarar henne, hon kollar

lite snabbt och sedan skakar hon på huvudet och säger "hmm jag vet precis vad det här är och det är skumt att du inte fick annan behandling från början".

"Nu har det legat till sig och blivit lite gammalt med och det är bara stark antibiotika som är lösningen. Uppsvälda lungor, virusinfektion i luftrören,

för lite syre i blodet och indragna trumhinnor. Fyra olika mediciner av den starkare sorten, slänga de gamla och glömma sommarölen blir slutsatsen. Symtomen

bedöms så stora att jag på direkten får svälja hela tolv kortisontabletter och andas in extra syre. Sedan blir vi beordrade till apoteket. Vi får också med

oss en lapp och hon säger "blir du dålig ikväll får du åka till medicinakuten på Östra för att få dropp". Bror får alltså vara beredd för att kunna köra

mig dit, så inga sommaröl för honom heller...

 

Nu är det onsdag och nu börjar det lätta lite, lite grann.

 

 Det är konstigt att inte kunna prata i telefon, inte kunna umgås med folk för att man inte kan prata, inte kunna äta glass för att man inte vill och börjar

hicka och framförallt är det konstigt att inte kunna dricka te. Hos mig går tekokaren dygnet runt annars, för den som inte visste det.

 

Det enda jag kan, är att maila, blogga, sms:a och skriva på msn... Meningsfullt? Nej inte särskilt, bara med vissa!

 

 Är det okej att en läkare bedömmer så fel?? Är det verkligen så den mest grundläggande nivån av svensk sjukvård ska fungera? Jag är en s k "ung, stark

man" men vid det tillfället fanns också barn där som bedömdes av samma läkare. Vågar vi tänka på hur de mådde eller mår idag?

 

Under all kritik och så fort jag blir frisk ska han få känna på vad kritik är. Jag är vanligtvis ingen rättshaverist och gillar inte att ställa till problem

men när jag tänker på barnen som var där före och efter mig i kön blir jag rätt orolig. Och det får mig att reagera!

 

Minns ni det ni nyss läste om hantverkare? Samma slutsats kan man dra här vill jag påstå. Om sjukvårdens grundplan inte upptäcker en vanlig infektion som

går att bota med antibiotika, vad har vi då för nytta av komplicerad hjärnforskning på överhög nivå? Jo visst finns det likheter och slutsatsen måste bli

att utan grunden i funktion funkar inget annat i praktiken heller.

 

Jag är på förbättringsvägen och snart kanske jag till och med kan prata i telefon eller live med mina vänner igen. Men under de här dagarna som jag varit

såhär har ni varit några som fått mig att överleva i alla fall och ni är värda guld!

 

* Min bror som skrattat sig igenom det här och fått mig att skratta med, trots alla hostattacker.

 

* Min långväga bortresta granne från Gotland som envist och massvis frågat på msn, velat ringa men inte fått och orkat sms:a lite. Och grannens kramar är

ju lite speciella som ni vet!

 

* Den tjötige som ringt bara för att fatta att jag inte kan prata och sen fortsatt på msn när jag varit där.

 

* Och slutligen det ständigt närvarande sällskapet såväl natt som dag där svarsgarantin varit som längst strax under två timmar, med alla smilisar, uppmaningar

och kramar. Med henne har jag inte varit ensam! Nattsällskap uppskattas när man är sjuk och inte kan sova, i synnerhet av en nattmänniska som jag.

 

Dessa tack får bli avslutet så ni kommer ifrån den här bloggen någon gång. :)

 

Det har gått ca 50 dagar sedan jag skrev mitt sista blogginlägg. Detta är under all kritik och jag förtjänar att få höra det! Många har ni varit som frågat efter ett nytt inlägg och ofta har ni fått höra att snart kommer ett. Nu kommer det, men på tok för sent!

 

Mycket har hunnit hända, både stort och smått. 50 dagar är lång tid; våren har blivit sommar, möten har avlöst varandra på olika nivåer och världen har till och med fått ett nytt land - Sydsudan som precis tagits upp som medlemsland 193 av Förenta Nationernas generalförsamling. Må demokratin, freden och rättvisan bli grunden i uppbyggnaden!

 

Några saker som hunnit passera är ändå värda att i korta stycken lyftas fram och sägas något om.

 

Den iranska fotbollsstjärnan Naser Hejazi fick tack vare nationens stora hjärta och folks översvallande engagemang en mycket värdig begravning och högtidlig ceremoni. Vackert var det när hans kropp för sista gången placerades i mål på den största stadion i Teheran. Nuvarande landslagsspelare placerade Naser-khan där han "hörde hemma" för att översvallas med rosor i vitt och rött som publiken skickade iväg ifrån fullsatta läktare.

Hundratusentals eller kanske närmare miljonen människor klädda i nationens färger hyllade Naser genom att sjunga den riktiga men av regimen förbjudna nationalsången. Denna sång var det bästa Naser visste och mäktigt var det att höra hela stadion sjunga den för honom till regimens förtret.

När alla rosor hade landat låg Naser i ett hav av blommor som tillsammans med det gröna gräset omgärdade honom i de tre iranska färgerna; grönt, vitt och rött. Efter att ha varit målvakt för sista gången bars kistan runt av landslaget inne på stadion så att folk på läktarna kunde ta avsked.

I Nasers kropps närvaro vågade såväl unga tjejer som äldre damer trotsa säkerhetstjänsten och för första gången efter 32 år kunde Ariamehrstadion bevittna fullsatta läktare med män och kvinnor blandat. :D Snacka om kraft och auktoritet!

Säkerhetstjänsten insåg snabbt vad de hade att förvänta sig och bytte roll till trafikpoliser. Det behövdes nog för annars kanske Naser-khan inte hade kommit fram till kyrkogården och den sista vilan. Självaste diktatorn hade insett vad som skulle kunna hända och beordrat återhållsamhet och ordning.

Världsfotbollens stora företrädare fanns där med sina hälsningar eller live för att följa stjärnan på den sista resan.

I stor hemlighet för islamistregimen mottog familjen Hejazi (Nasers två barn och fru) Condolianser ifrån såväl drottning (shahbanu) Farah Pahlavi, som ifrån kronprins (shahzadeh) Reza Pahlavi. I frånvaro av konungen och innan kronprinsen svurit eden inför en folkvald nationalförsamling är drottningen regent i kungariket. Det är i ljuset av detta man får se deras kondolianser.

 

En väl genomförd Organisationsträff med massor av tankar och goda diskussioner avhölls i Göteborg för Unga Synskadades funktionärer från hela landet, synd bara att stan inte visade sig från sin bästa sida. Det är inte så kul på Liseberg när det ösregnar och är kallt. Fråga ledsagarna som jobbade då får ni höra... :P

 

Betydligt bättre var vädret när det var dags för seglarläger och vad kul vi hade! :D Taggade deltagare och engagerade instruktörer hjälptes åt för att göra det oförglömligt. Till och med de mest skeptiska fick ompröva sig och blev förvånade över hur roligt det kan bli på Krokholmen, ön vi höll till på. Personligen har jag en särskild relation till Krokholmen, min tonårstid och mina seglingskunskaper är nära förknippat med denna fantastiska plats i Hakefjorden. Ön förtjänar att upplevas av fler helt enkelt!

Det enda tråkiga var att den egna segelbåten inte var med, motorförlusten gjorde det omöjligt tyvärr...

 

Under tiden möten, läger och annat somrigt avlöst varandra här har kriget fortsatt i Libyen och det verkar som att dödläge råder mellan krafterna. Ändå kommer demokratin och folkviljan att segra och det är med den övertygelsen som jag nöjt konstaterar att Sverige fortsätter bidra med militära krafter för att bekämpa Kadaffi. Jag är absolut ingen krigsromantiker men när en s.k ledare kallar sitt eget folk för drogade kackerlackor är det nog dags att reagera. Kadaffis dagar är räknade och även om vi inte ännu kan säga vilken dag och vilken tid så vet vi att han är ute.

 

I Syrien fortsätter Assad-regimen att skjuta sitt eget folk dagligen och världens ledare agerar allt för långsamt. Som så många gånger förr går ekonomiska intressen, politiska hänsyn och egna vinningar före människors liv. Hur länge kan vi hålla på såhär och var är allt tal om mänskliga rättigheter och frihet? Varför sätter ingen stopp för Assad-regimens dagliga massaker?

 

Maj och juni har för mig varit en jobbig period rent hälsomässigt. Högt tryck i ögonen tillsammans med en inflammation under tilltagande värme var ingen hitt. Bättre nu men jag inser att jag inte är helt återställd än.

 

I augusti hålls det Medlemsforum i Unga Synskadade och i oktober hålls det kongress i Synskadades Riksförbund. Den som är någorlunda föreningsvan inser att det nu är en tid av förberedelser och att det tar både tid och kraft. Många kvällar går till möten och skrivande, men har man valt att engagera sig så får man leken tåla som det heter.

Kul är då att ibland kunna släppa allt och tillsammans med sina föreningskamrater ha lite roligt med, vilket vi passade på att ha i juni. Tre år är lång tid att jobba ihop och man utvecklar verkligen en laganda. Trist blir det då man inser att laget inte kommer att se likadan ut efter kongressen. Tur att folk inte försvinner helt och har möjlighet att fortsätta engagera sig. :)

 

Ett riksdagsår är nu över efter valet 2010. Känslan av att vara slagen och förtvivlad över resultatet börjar så smått vändas mot kamplust och framtidstro. Att SD finns med är lika äckligt fortfarande men att oppositionen i riksdagen äntligen börjar fungera och opponerar känns bra. Att regeringen får stryk i viktiga frågor känns ännu bättre och bäst är känslan av hoppfullhet som folk börjar ge uttryck för igen. Ja faktiskt, det finns något bättre och mer värdigt bortom valet 2014 istället för borgarnas skattesänkarhets och förstörelse av välfärden, industrin och infrastrukturen. Nej Fredrik R och hans regering måste nu inse att de är i minoritet och att det är riksdagen som bestämmer. Herr statsminister kanske behöver en lektion i hur parlamentarismen fungerar och vad den innebär? :P

 

I Iran har två historiska årsdagar passerat.

20 juni (30 khordad) var tvåårsdagen av regimens värsta brutalitet på öppen gata, där man sköt skarpt mot stora folkmassor som protesterade mot valfusk. Protester som i sin omfattning var så stora att de efter 30 år skakade regimen i grunden. Vi var då många som nästan hade räknat ut islamisterna. Tyvärr agerade inte världen tillräckligt fort då heller, så motståndet övermannades med de värsta formerna av brutalitet! Den 26 åriga tjejen Neda som sköts med en kula rakt i bröstkorgen och avled med detsamma blev en av många symboler som snabbt kallade till sig världsopinionens uppmärksamhet. Nedas död inför en filmande kamera, som efter två minuter hamnade på nätet blev en världssymbol och blickarna vändes mot Teheran. I persiskan (farsi) betyder Neda röst i en vidare tolkning. Neda blev verkligen det iranska folkets röst och röstbärare och denna röst får aldrig tystna.

Fortfarande efter två år får Nedas föräldrar inte hålla någon minnesstund, inte besöka graven utan säkerhetstjänstens närvaro och att högtidlighålla årsdagen kommer inte ens på fråga. Sådan är regimens skräck över den laddade Neda som tillslut kommer att välta hela detta styre över ända.

 

Den 9 juli (18 tir) är även det ett datum då regimen slog till hårt och krossade studentrörelsen 1999. Även då med skarpa kulor ute på öppen gata. Protesterna som ifrån början handlade om bristen på yttrandefrihet växte sig stark och organiserade studenterna till kamp mot regimen. Bristen på information och samordning gjorde att vanligt folk anslöt för sent tyvärr och då kunde styret gå hårt mot studenterna och krossa upproret. Bilden där en segerviss student som precis blivit skjuten tar upp sin blodfläckiga tröja och gör segertecken finns säkert i en och annans minne.

Även den 18 tir är en skräckens dag för denna O-legitima regim och de brukar alltid ta ut sina styrkor och patrullera gator och torg. Inte lätt att lida av ständig paranoia. :P

 

Årets tal i Almedalen av Vänsterpartiets Lars Ohly och S-ledaren Håkan Juholt gav inspiration och kraft för att fortsätta bekämpa borglig klasspolitik och bana väg för en ny regering med högre ambitioner för Sverige. Att denna inspiration dubblerades av att riksdagen vid en extrainsatt votering röstade för en liite mänskligare sjukförsäkring råder det ingen tvivel om.

Det blir en spännande höst i svensk inrikespolitik.

 

Mamma och pappa verkar vara på gång med ett besök hit till oss och det ser ut som att det snart blir ett slut på strulet med motorstölden. Äntligen kan jag se fram emot en segling med Saga, och se fram emot att träffa mamma och känna doften av "hemma". Hon kommer nämligen först och därefter ansluter pappa.

 

Tystnaden är farlig! Därför hoppas jag att folket i Syrien orkar hålla ut, att världen bryter tystnaden och tar krafttag mot Assad, att det iranska folket med Neda ständigt närvarande i minnet vid bästa tillfälle syns på gatorna igen, att oppositionen i Sverige fortsätter bjuda högerregeringen hårt motstånd och till slut att jag själv kan börja prata utan hosta igen :). Inte heller denna blogg ska få tystna!

 

Nu har ni kära läsare kommit till slutet av detta inlägg. Starkt jobbat ifall ni orkat med allt detta och jag lovar nu återigen att skriva oftare och kortare så ni kan orka läsa. J

Jag som på grund av en riktig envis hosta inte kan prata så mycket i taget har nu fått sagt en hel del. ;)