Rezas vilja

Vissa dagar bara rusar förbi och ibland undrar man var alla timmarna tog vägen. Idag var en sådan dag tills jag nu samlat ihop trådarna för att producera

detta inlägg. Då inser jag att jag faktiskt gjort lite nytta idag med. Det var t.o.m. så mycket så jag avstyrde ett möte också och det händer verkligen

inte ofta.

 

Nåja, ekonomirapporter och mail verkar vara stående inslag på schemat den här veckan och så även idag med andra ord. Ytterligare ett steg har nu tagits

i dragkampen mellan mig och inkorgen.

 

 Att hjälpa en föreningsmedlem med tips, råd och instruktioner per telefon så att hon kan fortsätta planera sin första aktivitet påminner mig om mig själv

för drygt 18 år sedan. Då var jag i hennes kläder, nyfiken men osäker. Jag ville försöka själv och envisheten var min bästa vän. Jag ser mig mycket själv

i tjejen jag hjälpt idag och jag hoppas att hon har nytta av det jag säger, precis som jag hade när jag ringde min ”gamling” till förebild med alla möjliga

och omöjliga frågor.

 

 Disk, tvätt, matlagning och annat hemmaplock är nyttiga inslag och om inte annat så tvingar dem en från att lämna datorn och använda hjärnans båda halvor.

När radion dessutom ständigt finns i bakgrunden så är det svårt att undgå nyhetsrapporteringen. Det började med Socialstyrelsens mycket skarpa kritik mot

hur kommunerna hanterar LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), och fortsatte med om möjligt ännu hårdare kritik mot sjukvården.

Alltså ingen lätt dag för landets kommuner och landsting. Och i de båda fallen kan jag inte låta bli att förvånas över hur chockade alla verkar bli. Är

det jag som är synisk eller är det verkligen så främmande för folk att omsorgen och sjukvården har stora brister? Har inte detta sagts många gånger förr?

Eller är det skillnad på ifall Socialstyrelsen säger det jämfört med andra? Konstigt är det iaf. Och nu har vi kritiken här också från Socialstyrelsen

så nu borde alla veta och tro på verkligheten. Vad ska vi göra åt det då? Skärpa lagen och utfärda ännu fler riktlinjer? Jo absolut, för det behövs! Men

räcker det verkligen? Blir stressen mindre på akutmottagningarna eller kommer kommunerna att snabbare plocka fram ledsagare/assistenter för att riksdagen

skärpt lagen? Kanske blir det så på några ställen i landet för att man väljer att prioritera om, men det är naivt att tro att hela lösningen serveras genom

lagstiftning.

 

Kan det möjligen vara så att vi ska avstå ett femte jobbskatteavdrag och skicka de pengarna till kommuner och landsting så att vi får vård och LSS? Kan

vi tänka oss att begränsa aktieuttagen till omsorgsföretagens män så att pengarna kan stanna kvar och göra nytta i verksamheterna? Lika klart som rinnande

vatten alltså, utan resurser ingen vård eller omsorg. Och så vill vi ju inte ha det eller hur?

 

 Det var tack och lov längesen jag hade med A-kassan att göra och fyllde i kassakort. Redan då tyckte jag det var krångligt och onödigt mycket administration.

Det var under den tiden som försäkringen fungerade och under en begränsad tid hade jag nytta av den. Även om jag fick engagera vänner och bekanta för att

fylla i de där korten så var det värt det, jag kände iaf att jag fick något för det. Idag var det jag som skulle hjälpa bror att deltidsanmäla sig och

jag måste säga att det här var det värsta jag varit med om. Krångligt språk, ologiska beräkningsgrunder och dessutom mycket detaljerade frågor. Hade inte

blivit förvånad om de hade frågat efter skostorleken för att också den skulle ligga till grund för beräkning. Och allt detta varannan vecka för att kanske

få 90 kr per dag… Tror inte jag behöver säga så mycket mer… Hur har vi kunnat hamna här? Var tar välfärden vägen och hur blev det med principen om att

vi alla ska ställa upp för varandra i svåra tider? Var det inte så vi lärde oss på samhällskunskapen i skolan att Sverige fungerade? Jag är en nitisk vän

av välfärden och våra gemensamma försäkringar. Men när bror undrar varför han ska betala ca 650 kr varje månad för att kanske få tillbaka mindre än 90

kr brutto om dagen och dessutom hålla på med den här administrationen kan jag bara säga en sak till honom. ”Senast i september 2014 ska vi ändra på det

här.” Tror ni han köper det som tröst/förklaring/argument?

 

 Stadgar, dagordningar och protokoll låter säkert görtrist för många, men för mig med ett hjärta i föreningslivet är det som kvällsgodis. :) Jag är uppvuxen

med det här och föreningsengagemanget är en del av min identitet som jag är stolt över. Ikväll var det hur som helst dags för protokolljustering och jag

föredrar att justera live eller per telefon med sekreteraren direkt. Många har försökt få mig att mailjustera men ingen har iaf hittills lyckats och jag

hoppas att ingen gör det heller. Halva justeringsglädjen är ju att prata, ventilera formuleringar, slå in på ett stickspår då och då för att sedan lägga

korrekt formulerade beslut till handlingarna. Och som tur är så är min gamla styrelsekollega och till lika sekreterare i en av mina föreningar alltid på

hugget när det blir dags för justering. Alltid lika kul att höras live med henne och åter tur att ingen av oss sitter i sin grop och bara mailar. :)