Ögonstrul och sandlåda

En tråkig onsdag med ännu tråkigare väder har passerat. En dag

med ögonstrul, droppar och piller. Har man Grön Starr som jag, får man räkna med sådana dagar

ibland. Ett väderomslag, fel sorts stress eller bara slumpen kan slå till och då är ofta en hel dag förstörd. Gäller då att inte slås ner utan göra det

man kan och hoppas på det bästa. Värken beror på högt tryck i ögat och trycket i sig är farligt för de synrester man har kvar. Man medicinerar därför och

försöker hålla trycket i schack.

 

Med tanke på omständigheterna idag blev det ingen skojakt och heller inget besök på kontoret som var planerat, dessa läggs nu till morgondagens planering. :)

Tur man har flexibla kollegor som gör det möjligt för en att jobba iaf.  

 

En hel del mail, telefon och annat skrivande även idag och kvällen avslutades med två trevliga möten. Världens bästa lägergrupp som börjar närma sig utmaningen

och även en av föreningskretsens mest kvalificerade sekreterare med underhållande justeringsstund säger man ju inte nej till.  

 

Sverige förtjänar att ledas av en socialistisk regering och att jag tillhör politikens vänstra halva är ingen hemlighet här. Men ibland undrar jag vad delar

av oppositionen sysslar med och hur de tänker. Känns verkligen som en sandlåda ibland där man är mest ute efter att plocka billiga poänger på varandra.

Det symboliseras nu av Socialdemokraternas förra inställning och dagens utspel i Libyenfrågan. 

 

Sverige är medlemsland i FN och då har vi skyldighet att ställa upp när världsorganisationen behöver oss. Detta är dessutom en lång och uppskattad svensk

utrikespolitisk inställning.

Vad vi ska ställa upp med är upp till FN att begära och oss att besvara efter bästa förmåga. Kan knappast fungera på något annat vis.

Om vi behövs i Libyen för att upprätthålla flygförbudszonen så den galne Kaddafi inte kan bomba sitt eget folk, kan vi ju inte komma dragandes med andra

saker och avbryta det vi håller på med när insatsen behöver fortsätta. Så jag förstår verkligen inte varför vi ska sluta på ett givet datum bara för att

och lämpa över ansvaret på andra. Känns som att S nu inte längre "vill leka med flygplan utan båtar" och då ska vi avbryta det som mest efterfrågas.

Först vill man inte alls och nu vill man men inte det som krävs utan något annat. Varför? 

 

Det libyska folkets liv och död är viktigare än billiga politiska poänger i Sveriges riksdag, så låt den inställningen bestämma och inte datum eller sort

av insats. 

 

Mitt förtroende för utrikesminister Carl Bildt är inte så högt, även om jag gillar hans tydliga sätt att vara på. Idag måste jag dock gå ett steg längre

och säga att han har så förbannat rätt när han säger "vi ska ställa upp med det som FN behöver för att hjälpa det libyska folket."

Solidaritetskravet i FN-stadgan förpliktigar och vi är det libyska folket skyldiga denna solidaritet. Nu hoppas jag att förhandlingarna över blockgränsen

leder till ett klokt och övervägt beslut med största möjliga nytta för Libyens folk.  

 

Telefonen och msn har tystnat och det tänker även jag göra nu :).


Möten, fika och hårda vindar

Dagen har varit ganska lugn och stilla. En del skrivjobb, lite telefongöra och självklart massa mail. Inga ovanligt förekommande saker under dagtid. Varvad

med trevligt sällskap på msn blir det här betraktad som en trevlig dag. Eftermiddagen innebar utgång och livemöte för att planera en kommande aktivitet

i oktober :). Jodå, nu ska det njutas kultur, läras historia och semestras. En grym arbetsgrupp åstadkommer en grym aktivitet, ha tålamod så får ni se!

 

Av någon anledning går tisdagarna fort och vips så är det dags för den veckovisa kompisfikan i stan :). Extra mycket tjöt och fart idag må jag säga...

Även här ett möte, om än inte så effektiv men ändå med världens bästa lägergrupp. Det seglarläger som jag är med och planerar närmar sig med stormsteg och

nu kommer detaljplaneringsfasen. Allt måste klaffa felfritt och vi måste ha full kontroll minut för minut samtidigt som instruktörerna planerar aktiviteterna

på sitt håll utifrån att det blir sol alla dagar :). En kul och spännande utmaning för oss som grupp och ett grymt kul och späckad läger väntar deltagarna.

Nytt möte bestämt och vi kunde lämna fiket färdigfikade och glada.  

 

Det har varit kallt, stormat lite lätt och solen har visat sig från sin mesigaste sida när det äntligen slutade regna. När vinden tilltar på kvällskvisten

blir man som båtägare lite extra orolig. Håller förtöjningen? Ligger hon rakt? Finns det marginal ifall det blir högvatten? Jag har ju bara sommarförtöjning...

Ja, allt det här snurrar i huvudet och då finns det två sätt att hantera det på. Antingen åker man dit och får svar på frågorna eller så har man is i magen

och försöker slappna av. Jag föredrar det första och kan då lillebror köra ner till hamnen så jag kan bli säker tar jag självklart chansen :). Då blir

nattens sömn lugnare, båten tryggare och jag nöjdare.

Den här känslan får avsluta dagens inlägg för nu är det dags för lite disk och sedan sömn för en tidig onsdag.


Dagen efter - med skojakt och hemlängtan

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev jag vet, förbättring fordras :). Jag ska försöka bättra mig.  

Idag är det dagen efter, och då menar jag VM-finalen i Hockey och omvalet i Västra Götaland så tro nu inget annat. :)

 

Vad gäller det förstnämnda så är silver verkligen inte dåligt och Trekronor har all anledning att vara stolta. I en match finns det alltid förlorare och

vinnare och nu var det tydligen Finlands tur att vinna och jag kan faktiskt unna dem det. De spelade verkligen bra. Vinsten ska vara ett mål och inte ett

självändamål, då förlorar det nämligen sitt syfte och leder till en trist utveckling.  

 

Jag har hunnit sova på resultatet från omvalet och visst känner jag en viss glädje över att vi i det rödgröna laget lyckades bli största block. Det tyder

på att det vi står för har stöd hos befolkningen och att det vi vill är till många delar rätt saker. Ett katastrofalt och historiskt lågt valdeltagande

känns trist och ger oss en klar signal om att det inte får bli fel i röstsammanräkningar, och när man också denna gång hör att det blivit fel blir man

verkligen oroad. Något måste göras och det snarast!

 

När Konstutitionsutskot

tets ordförande Peter Eriksson lyfter frågan om att se över vallagen och införa ett säkrare röstesystem blir jag hoppfull. Äntligen

kanske också vi med synnedsättning får rösta på jämlika villkor om man nu ser över vallagen. Ett tillgängligt röstesystem är väl inte för mycket begärt

i Sverige 2011, eller? 

 

Vi i rödgröna laget ska fira framgången men komma ihåg att vi inte fick egen majoritet. Detta måste vi vara ödmjuka inför. Vi är bra men inte tillräckligt

bra än för att få grönt ljus tolkar jag väljarnas dom som. Alltså har vi en läxa att göra också fram till valet 2014.

Tråkigt med fortsatt oklarhet kring hur regionen ska styras och nu tar förhandlingar vid vet jag. Önskar alla rödgröna vänner lycka till och hoppas verkligen

på att MP inte sviker i sista sekund! 

 

Jag är samtidigt förundrad, besviken och sorgsen. När SD får nästan 6% och nio mandat blir man inget annat än ledsen. Missnöje, proteströster och annorlunda

brukar det här förklaras med och till stor del stämmer det också. Men visst beror det också på något annat och mer farligt! Människor som känner hopplöshet

och ängslan blir lätt mottagliga för enkla lösningar på svåra frågeställningar. En människa som känner sig nedslagen av omgivningen och ser sig som misslyckad

söker sig till en förklaring och är den då enkel blir den också en sanning. Om man dessutom inte är insatt och inte har en känsla för samhällsfrågor hamnar

man lätt i en destruktiv spiral av negativa tankar. ett hårdnande samhällsklimat, hopplöshet som många känner och brist på folkbildning är således anledningar

som måste läggas till för att förklara SD:s valframgångar.

Lösningen är då att folkbilda, utjämna klyftorna och ge människor framtidstro! Och just därför har vi inte tid att passivt sörja utan behöver organisera

oss!

 

Att SD är tungan på vågen i vår region nu är ett faktum och jag sätter mitt hopp till att partiföreträdarna räknar ut dem från början nu när förhandlingar

börjar. Blir väldigt orolig över att Jonny Magnusson (gruppledare M) på valkvällen "inte ville stänga några dörrar". Hoppas att statsministern tar honom i örat och ställer

honom i skamvrån en stund! 

 

Att ha små fötter är bra, iaf om jag får säga det. Men att köpa skor till dessa små fötter är lättare sagt än gjort... Herrskor börjar på 40 och då stor

40, och vad ska då jag göra som råkar ha liten 39? Efter att ha gått igenom fem skoaffärer fick jag ge upp också för den här dagen, och det var inte första

dagen den här våren... Jakten lär fortsätta imorgon med nya butiker. Envisheten är min bästa vän i sådana lägen och jag ska minsann hitta två par skor.

Både seglarskor till säsongen och vanliga skor anpassade till regniga sommardagar i Göteborg. :)

Men jag måste bara få säga det, vad fula de sk trend- och modeskorna är i år. Dålig kvalitet, för skrikiga, föga funktionella och lite sådär lagom äckligt

plastiga. Skärpning, för sån skit vill folk väl inte ha eller?  

 

Zooaffären nästa och här köptes lite växter och en snigel till att äta alger i akvariet. Med mina monster till fiskar är jag lite tveksam ifall dessa får

överleva, men ett försök är ju det värt. :) 

 

Idag har jag känt en otrolig "hemlängtan". Vissa dagar är sådana och sen går det över men idag var det riktigt mycket. Vill till min barndomsstrand i Ramsar

vid Kaspiska havet, till den lokala bagerikön i Teheran, till vinets fäste Shiraz, till kakornas Esfahan och till festernas ö Kish mitt i Persiska viken.

Inget av det är tyvärr möjligt just nu så det gäller att stilla längtan på ett annat vis. Tur då att det finns en affär där jag kan köpa iransk gotta och

"längta av mig" lite. Så det blev handlat där och nu finns både "sockerbröd" och "honungsmjölk" här, således är frukosten räddad. Må mullornas regim falla

snart! En protestvåg inom oljeindustrin är under uppseglande och om det blommar ut är islamisternas dagar räknade i Teheran. :) 

 

Medan jag avverkade två telefonmöten fick jag hjälp av lillebror och hans tjej att göra ett vattenbyte i akvariet så att snigeln och de nyköpta växterna

kunde få sin plats. Tackar ödmjukast! :) 

 

Det ska mycket lite till för att man ska känna glädje och lust med saker och ting ibland. Ett MSN-meddelande eller ett sms exempelvis och lycklig är jag

som även den här dagen fått rikligt mycket av den här varan. :) Avsändaren är självklart viktig, så det duger inte med reklambolagen :).


Stress och falsk valfrihet

Den från gårdagen fortfarande ickefärdiga redovisningen behövde verkligen komma in idag så det var bara att gå direkt från sängen till datorn och fortsätta.

Hade inte ens stängt av datorn sedan gårdagen, allt för att spara tid och ha koll på var i texten jag slutade. Inget te, ingen frukost, bara fokus på att

skriva och räkna. Ett par korta pauser blev det när telefonen ringde och när det kom ett sms som jag inte kunde låta bli att svara på, annars inga pauser

heller. 13.40 var det hela klart och jag kunde andas ut. :) Nu kunde livet återgå till det normala igen med te, en försenad frukost och hemmaplock. Men

vips var det dags för nästa möte igen och därefter ytterligare ett. Men då var det iaf okej. trevliga människor i telefonen och mellan varven trevligt

samtal på msn :).  

 

Så var det då äntligen dags, tisdagsfikan som jag skrivit om här tidigare. Och den här gången var jag inte sist in :). Som alltid trevligt, intressant och

givande med fart och skratt! 

 

Sista ärendet på stan innan kvällens hemkomst blev på apoteket för att hämta nya ögondroppar och tabletter. Då visar det sig att tabletterna inte finns

inne och behöver beställas. Jag ber personalen kolla om det finns på några andra apotek var på jag får svaret:

"Vi kan bara se de apotek som tillhör vår egen kedja." Två apotek är då aktuella och på inget av dessa finns mina piller. Jag frågar efter ett fjärde apotek

som jag hittar till men då visar det sig att tjejen i kassan inte kan se det eftersom det tillhör ett annat bolag. Alltså, bara att gå dit när de öppnar

och chansa eller beställa varan. Beställa den tar lång tid och jag behöver tabletterna inom ett dygn.

I det borgliga Sverige där apoteken sålts ut och där världens mest effektiva apotekssystem slagits sönder kallas detta för tillgänglighet och valfrihet.

Vilken tillgänglighet när man inte kan se andras lager? Och vilken valfrihet när jag om jag inte beställer blir hänvisad till chansning och ovishet?

Något måste vara fel är min slutsats. Och dyrt är det också, så konkurrensutsättningen har inte hjälpt för priserna heller.  

Nu tvingas jag gå till mitt gamla barndomsapotek och chansa. Något krångligt måste jag säga och vad händer om inte heller de har? Trevligt att träffa personalen där iaf men en klen tröst eftersom jag behöver tabletterna snarast.

 

Jag vill ha mina tabletter och inte den av ideologiska skäl påtvingade valfriheten, där jag inte får välja utan storbolagen får välja mig.  

Omvalet den 15 närmar sig och nu handlar det bl.a om ifall vi ska sälja sjukhusen precis som högerregeringen gjort med apoteken eller får behålla dem. Din röst har en

stor betydelse så använd den! :) 

Rösta för jämlikhet och rättvisa där det finns möjlighet till bra vård på alla våra sjukhus och inte bara där det gynnar bolagsmännen.


Hundra dagar går fort - världen är inte sig lik längre

Det känns verkligen som igår, men hela hundra dagar har hunnit passera. Kl17.05 den 11 februari 2011, precis efter att Riksstyrelsesammanträdet återupptagits efter en kort fruktpaus nås vi av nyheten via twitter. Egyptens diktator Mubarak, har äntligen lämnat ifrån sig makten och det egyptiska folket firar sin seger efter 18 dagars revolution. Världen

skriver historia och vi har förmånen att vara med! Alla ögon och öron är riktade mot Tahrirtorget i Kairo.

Den andra revolutionen på mindre än två månader! Tunisien blev först.

Jag noterar datum och klockslag, hela världen noterar det. Unga Synskadades Riksstyrelse som för stunden diskuterar internationellt samarbete noterar

historieskrivningen i protokollet och delar det egyptiska folkets glädje.

Den 11 februari får för mig ett helt nytt ansikte och jag kan

börja hoppas på något stort.

Annars har just detta datum för mig alltid varit en sorgens dag, ja till och med så sorgligt att jag oftast klätt mig svart.  

 

11 februari är nämligen det datum som för den överväldigande majoriteten av iranierna är början till mardrömmen som än idag efter 32 år fortsätter pågå.

Den 11 februari 1979 lyckades Khomeini ta makten i Teheran och grundlade den Islamiska Republiken, början till en omfattande förstörelse, krig, fattigdom,

flykt och förnedring av mått som världen sällan skådat men i det tysta allt jämt tigit igen för sina kortsiktiga ekonomiska intressen. Världens första och enda teokratiska styre i modern tid bildades, en återgång till medeltiden.

En regim som kom till med blod och som spillt blod i nu 32 år. En ödesdag 79, men kan vi kanske nu hoppas på en mer positiv ödesdag 2011 frågar jag mig

själv.

 

I solidaritet med Egyptens folk är också jag glad den här dagen, konstig känsla då jag aldrig känt en gnutta glädje just det datumet. Men världen är ju

sig inte lik och nu när stormakten i regionen Egypten, fallit för demokrativågen finns det hopp. För naiv är den som tror att en islossning håller sig

till ett begränsat område tänker jag den kvällen och somnar i min hotellsäng.  

 

Nu är det hundra dagar sedan och mycket har hunnit hända. I Egypten har man hunnit ha folkomröstning, yttrandefrihet råder, det bildas nya partier varje

dag, en ung demokrati växer sakta fram och det styrande militärrådet försöker hålla lugnet och sköta övergången fram till höstens planerade val. Visst

finns det saker att ha synpunkter på, men jag tror ändå att man ska vara realistisk och se saker och ting i sitt sammanhang. En revolution kostar, fel

begås och visst kan saker alltid göras på ett annat och bättre sätt men någonstans är det ändå slutresultatet som räknas. Detta har vi inte sett än, så

det gäller att ha tålamod och inte döma för fort. 

 

Demokrativågen fortsätter i regionen och det tar sig olika uttryck i olika länder, dock med en gemensam frihetssträvan. Sällan har så mycket hänt på så

kort tid och mer är att vänta.

Hoppet är det sista som överger en sägs det och än har inte hoppet om att demokrativågen också åter ska nå gatorna i Teheran övergett mig. I Syrien där människor

får sätta livet till varje dag sitter Asads regim löst och den dag han faller och Damaskus ropar ut sin frihet, skakar också marken under fötterna på mullorna

i Iran. Unga, kvinnor, män, barn och äldre har redan för två år sedan genom en stor styrkedemonstration visat att de kan, bara världen slutar hålla regimen

under armarna och slutar köpa olja av dem. För mig gäller det att vara beredd för att när som helst åka in, hjälpa till och fira segern i Teheran. Om det sedan är

om hundra dagar eller längre återstår att se, men klart är iaf att världen inte är sig lik längre. För varje dag som går kommer vi en dag närmare. Tunisien blev det första landet men Egypten blir inte

det sista i regionen. Nyckeln för stabilitet och säkerhet i hela regionen ligger nämligen i Teheran och den nyckeln behövs nu mer än någonsin.

 

Måndagen har utöver hundradagarsminnet präglats av en redovisning som tagit sin tid att författa, ett positivt besök hos ögonläkaren, trevliga pratstunder

på msn, ett längre samtal med mamma och slutligen några goa kalla öl i stan med en go kompis. :) Och det mesta av detta ska göras om och det snarast!

 

Förresten så kom bror på besök en kortis och extra bra med det var att han hade mat med sig. Välkommet och uppskattat när jag precis skulle till ögonläkaren.

:)

Fyra dagar utan att ses är faktiskt lång tid och man hinner sakna lillebror en hel del!

 


Vemod, Norrland och lite äventyr

Fyra dagars resa först ti

ll Sthlm och sedan till Umeå är nu slut och åter andas jag Göteborgsk luft :).
När man tänker tre år så känns det så långt. Vem kan idag säga vad som händer den om tre år och vem kunde tänka sig allt det som hänt idag, för tre år sedan?
Men om man har funnits i ett sammanhang och inte tänkt så mycket på tiden utan varit fokuserad på uppgiften man haft att göra så går tre år väldigt fort.
Just en sådan treårsperiod fick sitt slut i och med att ett föreningsprojekt avslutades. Jag som varit med från början till slut och många med mig hade
ganska svårt att ta till oss det och än är det svårt att inse att den måndag som nu kommer inte blir andra måndagar lik. Nu ska vi inte längre prata utveckling
utan avslut och redovisning. Nu ska vi inte längre bestämma nästa projektmöte utan ett avslutningsmöte, och nu är vi inte längre tre utan bara två som
ska samla ihop allt och sedan tacka för oss. Vår tredje kollega har nämligen redan slutat och tackat för sig. I torsdags var det alltså ett "sista" projektmöte,
mat och avtackning. Vemodigt och trist men samtidigt en del i utvecklingen. Varje slut är ju en ny början och det börjar redan imorgon. :) Tur är att vi
blivit så nära i den gamla gruppen att vi fortsätter hålla kontakten och vem vet, vi kanske till och med har ett projektmöte då och då, dock utan dagordning
:). 
Att i från att ha avslutat ett projekt flytta sig i både rum och sammanhang för att sätta igång något nytt kändes iaf helt rätt och kunde dämpa en del av
tomhetskänslan. Det har nämligen hållits styrelseutbildning i Umeå för en grupp med helt skilda bakgrunder, erfarenheter och kunskapsnivå. Massa prat om
allt mellan himmel och gjord, varvad med allvarliga ansvarsfrågor och sedan praktiskt arbete hoppas jag skapade den känsla av samhörighet och målmedvetenhet
som behövs och måste utvecklas för att en styrelse ska kunna fungera bra. Ett biobesök och samvaron på kvällarna var också delar som man inte kan vara
utan. :)
Att komma upp till Norrland är alltid kul och spännande. Det är ett annat lugn och som Göteborgare blir man faktiskt väl mottagen. :) Att sammanhanget som
man kommer till också är familjärt gör det bara extra trevligt. Jag hoppas iaf att jag kunnat lära ut något som någon har nytta av i styrelsearbetet. :) 
Mat är viktigt och viktig är också medvetenheten om vad man stoppar i sig. Allt för få av oss som äter ute uppmärksammar allt för sällan ansvarig kökspersonal
på bristerna och felaktigheterna, vi är helt enkelt för nöjda i onödan! I förlängningen bidrar vår nöjdhet till sänkt kvalitet och ännu sämre service.

Går man ut och äter har man rätten på sin sida som kund och då måste man kunna ställa krav. Jag drar mig inte för det och nu fick jag tyvärr anledning att
utöva min kundstatus. Står det biff så ska det vara biff och inget annat! Då duger det inte med halvfabrikat köttfärs. Så kom ihåg att kräva biff när det
står det och har du ändå fått fel får du allt kompenseras med en annan och bättre mat. Fick anledning att praktisera det i Umeå och styrelsen jag utbildat
fick sig en underhållning till lunchen. :) 
Det är inte ofta man är ute och springer på start- och landningsfält för att hitta till sitt plan när man ser dåligt, men idag var en sådan dag. Är det
då meningen att bli överkörd någon gång i livet, varför då inte bli det av ett flygplan lika gärna... Även det har tillhört helgens lite mer äventyrliga
innehåll :).  
Men visst var det ändå skönt att komma hem till stan och känna att lugnet lägger sig. Och även ikväll blev det rolig och underhållande protokolljustering.
:) Tack sekreteraren! :)


En hemmadag - med allt vad det innebär

Vissa dagar bara rusar förbi och ibland undrar man var alla timmarna tog vägen. Idag var en sådan dag tills jag nu samlat ihop trådarna för att producera

detta inlägg. Då inser jag att jag faktiskt gjort lite nytta idag med. Det var t.o.m. så mycket så jag avstyrde ett möte också och det händer verkligen

inte ofta.

 

Nåja, ekonomirapporter och mail verkar vara stående inslag på schemat den här veckan och så även idag med andra ord. Ytterligare ett steg har nu tagits

i dragkampen mellan mig och inkorgen.

 

 Att hjälpa en föreningsmedlem med tips, råd och instruktioner per telefon så att hon kan fortsätta planera sin första aktivitet påminner mig om mig själv

för drygt 18 år sedan. Då var jag i hennes kläder, nyfiken men osäker. Jag ville försöka själv och envisheten var min bästa vän. Jag ser mig mycket själv

i tjejen jag hjälpt idag och jag hoppas att hon har nytta av det jag säger, precis som jag hade när jag ringde min ”gamling” till förebild med alla möjliga

och omöjliga frågor.

 

 Disk, tvätt, matlagning och annat hemmaplock är nyttiga inslag och om inte annat så tvingar dem en från att lämna datorn och använda hjärnans båda halvor.

När radion dessutom ständigt finns i bakgrunden så är det svårt att undgå nyhetsrapporteringen. Det började med Socialstyrelsens mycket skarpa kritik mot

hur kommunerna hanterar LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), och fortsatte med om möjligt ännu hårdare kritik mot sjukvården.

Alltså ingen lätt dag för landets kommuner och landsting. Och i de båda fallen kan jag inte låta bli att förvånas över hur chockade alla verkar bli. Är

det jag som är synisk eller är det verkligen så främmande för folk att omsorgen och sjukvården har stora brister? Har inte detta sagts många gånger förr?

Eller är det skillnad på ifall Socialstyrelsen säger det jämfört med andra? Konstigt är det iaf. Och nu har vi kritiken här också från Socialstyrelsen

så nu borde alla veta och tro på verkligheten. Vad ska vi göra åt det då? Skärpa lagen och utfärda ännu fler riktlinjer? Jo absolut, för det behövs! Men

räcker det verkligen? Blir stressen mindre på akutmottagningarna eller kommer kommunerna att snabbare plocka fram ledsagare/assistenter för att riksdagen

skärpt lagen? Kanske blir det så på några ställen i landet för att man väljer att prioritera om, men det är naivt att tro att hela lösningen serveras genom

lagstiftning.

 

Kan det möjligen vara så att vi ska avstå ett femte jobbskatteavdrag och skicka de pengarna till kommuner och landsting så att vi får vård och LSS? Kan

vi tänka oss att begränsa aktieuttagen till omsorgsföretagens män så att pengarna kan stanna kvar och göra nytta i verksamheterna? Lika klart som rinnande

vatten alltså, utan resurser ingen vård eller omsorg. Och så vill vi ju inte ha det eller hur?

 

 Det var tack och lov längesen jag hade med A-kassan att göra och fyllde i kassakort. Redan då tyckte jag det var krångligt och onödigt mycket administration.

Det var under den tiden som försäkringen fungerade och under en begränsad tid hade jag nytta av den. Även om jag fick engagera vänner och bekanta för att

fylla i de där korten så var det värt det, jag kände iaf att jag fick något för det. Idag var det jag som skulle hjälpa bror att deltidsanmäla sig och

jag måste säga att det här var det värsta jag varit med om. Krångligt språk, ologiska beräkningsgrunder och dessutom mycket detaljerade frågor. Hade inte

blivit förvånad om de hade frågat efter skostorleken för att också den skulle ligga till grund för beräkning. Och allt detta varannan vecka för att kanske

få 90 kr per dag… Tror inte jag behöver säga så mycket mer… Hur har vi kunnat hamna här? Var tar välfärden vägen och hur blev det med principen om att

vi alla ska ställa upp för varandra i svåra tider? Var det inte så vi lärde oss på samhällskunskapen i skolan att Sverige fungerade? Jag är en nitisk vän

av välfärden och våra gemensamma försäkringar. Men när bror undrar varför han ska betala ca 650 kr varje månad för att kanske få tillbaka mindre än 90

kr brutto om dagen och dessutom hålla på med den här administrationen kan jag bara säga en sak till honom. ”Senast i september 2014 ska vi ändra på det

här.” Tror ni han köper det som tröst/förklaring/argument?

 

 Stadgar, dagordningar och protokoll låter säkert görtrist för många, men för mig med ett hjärta i föreningslivet är det som kvällsgodis. :) Jag är uppvuxen

med det här och föreningsengagemanget är en del av min identitet som jag är stolt över. Ikväll var det hur som helst dags för protokolljustering och jag

föredrar att justera live eller per telefon med sekreteraren direkt. Många har försökt få mig att mailjustera men ingen har iaf hittills lyckats och jag

hoppas att ingen gör det heller. Halva justeringsglädjen är ju att prata, ventilera formuleringar, slå in på ett stickspår då och då för att sedan lägga

korrekt formulerade beslut till handlingarna. Och som tur är så är min gamla styrelsekollega och till lika sekreterare i en av mina föreningar alltid på

hugget när det blir dags för justering. Alltid lika kul att höras live med henne och åter tur att ingen av oss sitter i sin grop och bara mailar. :)


Ekonomi, fika och lite snö?!

Att det skulle snöa i maj efter att det precis varit försommar var lite väl svårsmält faktiskt. Mycket kan man lita på här men absolut inte vädret. Och ännu mer skrattretande blev det när solen först visade sig och sedan följdes av hagel. Den planerade utedagen på bryggan där det skulle tvättas bom på segelbåten fick bytas mot en innedag med ekonomiska rapporter och en mailskörd till att duga. Även sådana dagar behövs så man får känna att man kan halvera inkorgen. Glädjekänslan är enorm när det väl är gjort.

 

Tisdagarnas höjdpunkt infaller efter klockan 18. Då är det dags för den veckovisa kompisfikan i stan och här händer alltid grejer, stora som små. Skolkar man ifrån det här blir man nästan ”hängd” och är man sen blir man nerringd, så bäst att infinna sig snarast.

Ännu mer ekonomirapport fick avsluta den här dagen som nu i skrivande stund redan hunnit bytas mot onsdag.

 

Jag noterar att Försäkringskassan åter blev uthängd och denna gång av statens inspektion för socialförsäkringarna. Ansvarig minister hejar på inspektionen och ger kassan en överhetens klapp på huvudet. Men är det verkligen de anställda på kassan som gör fel? Eller är det kanske uppdragsgivarens konstiga människosyn uttryckt i regelverk som får dem att agera på ett visst sätt? Ulf Christersson kan ta sig en funderare över den frågan.

Från Teheran kommer åter rapporter om gripanden och konstiga domar. Den här gången gäller det den förra informationsministerns son som gripits för deltagande i en protestdemonstration för tre månader sedan. Under sin tid som minister såg den gubben till att gripa många och nu är hans egen son i samma grop. Undrar hur kaxig han känner sig nu?


Bin Laden död – men är det verkligen slut med det?

Jag brukar sova med radion på på nätterna, det stör mig inte och är snarare en avkoppling. Men att i tillståndet mellan sömn och vakenhet höra att bin Laden var död kändes lite osannolikt. Det var de persiska nyheterna från Voice Of America som först levererade nyheten till mig i det minst sagt grumliga tillståndet. Jag vände på kudden och glatt sov vidare ett par timmar till. Väl vaken skruvade jag över till P1-morgon och konstaterade att jag inte hade drömt eller hört fel. Jodå, han var död och jag hörde den stora glädjen och lättnaden i President Obamas röst när han levererade beskedet. Tio års kamp för att jaga denna mystiska och hemska person är nu över och USA har anledning att fira. Men efter glädjeyran kommer en vardag och jag är övertygad om att också Obama och hans folk vet att så sker. Men frågan är bara vad som ska mötas och vad man ska förhålla sig till. Bara för att gubben är borta är ju inte all terror borta med honom, snarare kanske man ska vara beredd på att någon galning vill hämnas.

Många inkl president Obama påstår nu att världen utan Osama blir en säkrare plats, men är det verkligen så? Nja, jag tror ju inte på enkla lösningar och således heller inte på denna väldigt enkla lösning. Terror och våld övertar efter att hopplöshet, misstänksamhet och frustration fått råda och slå rot. Tyvärr är detta fortfarande aktuellt även efter att bin Laden skjutits och blåser liv i våldspiralen. Så om man verkligen vill vinna kriget mot terrorn och hindra framväxten av nya Osamas, ja då måste man starta kriget mot fattigdomen. Kommer världens ledare att göra det? På något annat sätt går det inte.

Under de tio år som USA lagt ner massa ekonomiska och militära resurser på att jaga Osama och hans nätverk har fattigdomen fått växa, hundratusentals människor dödats och skadats, och miljontalet fått fly. Alltså de bästa förutsättningarna för terrornätverken att rekrytera unga och frustrerade människor har skapats. Har då inte kriget mot terrorn så som det bedrivits motverkat sig självt?

 

Idag är det 2 maj och alltså den 12 ordibehest i Iran. Denna dag kallas för lärarens dag och har sin historiska förklaring i ett läraruppror i Iran på 60-talet. Dagen firas nu genom att elever lämnar gåvor till sina lärare och uppvaktar de lärare man har i släkten.

Eftersom jag själv är barn till en lärare (mamma) så har jag alltid fått uppleva det där dubbelt. Visst var den här traditionen fin när man gick i skolan där, och om man tänker på dagens historiska sida så blir också denna dag en stolthetens dag. Ett läraruppror fick så stora konsekvenser att ansvarig minister avsattes av en enig iransk nationalförsamling, statsministern byttes ut av Shahen (den iranska kungen) och en helt ny regering tillträde med de upproriska lärarnas ledare som utbildningsminister. Läraryrket lyftes i status och såväl löner som andra arbetsrättsliga frågor reglerades vilket gjorde denna dag till en glädjens dag och en symbol för kunskap och lärande. Det lönade sig att höja rösten och kräva sina rättigheter.

I islamist-diktaturens Iran är denna dag åter en protestdag för vanligt folk samtidigt som överheten predikar lojalitet och ägnar sig åt massgripanden.

Jag har ingen kontakt med mina gamla lärare från lågstadiet längre, de lär ju ha gått i pension nu. Så nu för tiden blir det bara mamma som gratuleras på denna dag. :)

 

En grym eftermiddag och kväll med mat och fika ute tillsammans med en underbar vän fick avsluta denna historierika dag. Ibland behöver man bara gå runt, kolla på grejer och prata, alltså precis det vi gjorde.

 

Jag hann förresten med en förhandling på AF och även en kortvisit på jobbet med. Kvittoredovisning låter säkert trist i mångas öron, men kan vara kul om man gör det ihop med någon som man samtidigt kan skratta med. Så det rekommenderas varmt :).


Första maj! – Alltid som sig bör

Idag är det första maj, eller andra julafton som jag kallar det. Extra stolt över att denna blogg startar på Arbetarrörelsens högtidsdag! Det finns få dagar som denna och självklart Norouz (det iranska nyåret), som förpliktigar så mycket. :)

Till Norouz finns det anledning att återkomma, men vad gäller första maj är min känsla just nu ungefär som vädret. Inställningen är lika klar som solens strålar samtidigt som medvetenheten om orättvisorna gör sig påminda och känns som den kalla vinden denna dag.

 

Miljontals människor över hela världen manifesterade idag mot orättvisor och för jämlikhet, mot utslagning och för solidaritet. Manifestationerna tar sig olika uttryck; i demokratier som Sverige i form av fria gatudemonstrationer och i diktaturer som Iran som ibland blodiga sammandrabbningar och ibland som politiska/fackliga fångars hungerstrejker i fängelserna. Kraven skiljer sig också åt men en minsta gemensamma nämnare finns som sammanfaller och det är det som gör den här dagen så fin och förpliktigande; nämligen kampen för människovärdet.

Protesterna mot den vedervärdiga utförsäkringspolitiken här i Sverige handlar om samma människovärde som kampen för att en sjuk facklig ledare i Teheran ska kunna lämna fängelset och få vård för sina skador som diktaturen har åsamkat. Just detta gestaltades klart och tydligt när vi idag i tågen över landet, enigt och med hög stämma gång på gång slog fast:

”Internationell solidaritet Arbetarklassens kampenhet.”

 

En patetisk högerregering bakom tomma löften om arbete och välstånd river vår gemensamma välfärd, förser de redan rika och förnedrar cancersjuka i Sverige 2011. En brutal diktatur kränker 75 miljoner personers människovärde minut för minut, skjuter folk på öppen gata och fängslar allt vad åsikter heter med religion och säkerhet som förevändning i Iran år 2570.

Det går självklart inte att jämföra det demokratiska Sverige med diktaturstaten Iran, men visst är mekanismen om att föra folkmassorna bakom ljuset densamma.

 

Första maj är över för denna gång och som vanligt gjorde Ida Gabrielsson (Ung Vänsters förbundsordförande) och Lars Ohly (Vänsterpartiets partiledare) strålande, inspirerande och beundransvärda insatser på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Även den nya S-ledaren Håkan Juholts tal i Falun var ett av dem bättre jag hört från just en S-ledare. Så även denna första maj kan vi konstatera att det finns hopp och en annan väg för Sverige, Iran och resten av världen.  Denna inspiration och energikick skall självklart firas med ett glas vin så som de senaste årens tradition bjudit. Och självklart ett glas i kärlekens och socialismens vackra röda färg.

Och för den som kanske undrar kan jag säga: Nej, det är ingen återställare! På första maj behövs ingen sådan, på denna dag finns inget utrymme för bakfylla och trötthet, utan endast kamplust! :)

 

Förresten, Lasse Ohly var åter den enda talaren som idag tog upp den usla tillgängligheten och det utanförskap som personer med funktionsnedsättningar upplever i Sverige idag. Det finns anledning att vara stolt!

 

Årets första maj och även detta inlägg avslutas till tonerna av Internationalen högt utkommandes från mina högtalare (grannen har inte kommit upp än), med en påminnelse om att vi har ett omval framför oss i Västra Götaland. Den 15 maj går vi åter till val i denna region och innan dess bedrivs en stenhård politisk kamp. Högern med sina unkna idéer ska pressas tillbaka, vi ska söka mandat för ett stabilt rödgrönt styre med en stark vänster i regionen, och SD (rasisterna) skall ut ur regionfullmäktige. Så kom igen kamrater!


Välkommen till min nya blogg!


Nyare inlägg
RSS 2.0