Första dagen hemma
Första dagen hemma
14 mars 2013 =24 esphand 2571 (fars dag i Iran)
Vaknar efter några timmars sömn och tar mig upp för den andra och kanske mer riktiga frukosten. Te, Barbari (det tjocka iranska brödet) och fetaost.
Den 24 esphand är fars dag här. Den är samtidigt Reza Shah den stores födelsedag. Eftersom Reza shah den store kallas för nationens fader är också fars dag utnämnd efter honom och på hans födelsedag. Officiellt gäller dock inte detta eftersom den religiösa diktaturen gör allt för att få bort allting som har med monarkin och/eller tiden före 1979, alltså deras eget styre att göra. Å andra sidan och precis som med mycket annat här, spelar regimens påbud ingen praktisk roll och därför firas farsdag i husen i alla fall.
Reza shah som var en modig överste med en särskild kärlek till Iran, var under en tid premiärminister till dess att ett enigt konstutitionsparlament i början av 1900-talet utnämnde honom till Shah av Iran och avsatte den odugliga Qajardynastin som i krig efter krig hade förlorat landområden och praktiskt taget bytte iranska städer mot utlänska kvinnor i sina harem.
När Reza shah den store, eller Pahlavi den förste som han också kallas övertog kronan var Iran ett underutvecklat, fattigt och sönderslitet land med ett folk som hade förlorat all självkänsla. Det enda som var kvar var en historia att vara stolt över och som folk kunde se tillbaka på.
Qajar hade styrt utan folket och förlusterna i krigen hade knäckt folkets självförtroende.
Den konstutitionella revolutionen som i början av 1900-talet hade gett oss Asiens modernaste grundlagar och gjort Iran till en demokrati med konstitutionell monarki som statsskick, hade minskat kungamaktens inflytande markant men fortfarande var landet inte i säkerhet och utlänska intressen påverkade en väldigt svag statsförvaltning.
Den sista monarken i Qajarsläkten var Ahmad shah som var en väldigt svag regent med hög frånvaro. På grund av hög frånvaro, för långa utlandsvistelser och svagt ledarskap avsattes han av parlamentet, Qajars tid vid makten bröts efter dryga hundra år och en ny och självstärkande era inleddes i vårt lands historia med reza shah den store, Pahlavi den förste på tronen. Med utgångspunkt i landets långa historia påbörjades nu en modernisering och ett återuppbyggande i patriotisk anda av sällan skådat mått.
Reza shah den store lyckades under ett fåtal år göra upp med lokala upprorsmakare, grundlägga industrialiseringen, garantera den inhemska säkerheten, bygga upp ett försvar, tränga undan religionen till förmån för vetenskapen, grundlägga den allmänna högre utbildningen, få igång den nationella produktionen av varor och tjänster, bygga upp infrastrukturen, rensa ut utlänska intressen ifrån statsförvaltningen och ge det iranska folket tilltron och självkänslan tillbaka. Uppbyggnaden och morderniseringen gick så fort att den brittiska ambasadören i Tehran oroligt varnar regeringen i London för en allt starkare Iran som inom en mycket snar framtid, om utvecklingen inte stoppas, kommer att förvandlas till en maktfaktor på internationell nivå.
Det finns alltså anledning att fira fars dag på bästa sätt och det gör vi med mammas goda mat och en gemensam pipa.
Pappas presenter finns i den kartong som väntar i Sverige på att komma hit.
Det här blir en lugn dag och mycket av dagen har ju redan hunnit gå. På eftermiddagen/kvällen tar jag och mamma en promenad i den närbelägna parken. Luften är behaglig och ger en försmak av våren som är på väg, barnen leker och föräldrarna står i klungor och pratar med varandra. Parken är snyggt utsmyckad med steniga och upplysta vattenspridare. Mitt i parken finns ett öppet motionsområde, alltså ett utomhusgym. Här motionerar folk, unga som gamla. Utrustningen är bra och jag blir sugen på att prova. Jag är ingen stor vän av gym men att använda utrustningen såhär under bar himmel är något speciellt. Jag sätter igång där en stund och sen forsätter vi vår lilla promenad.
Innan vi går hem går vi till parkens vaktkur. Här jobbar en gammal man som håller ordning i parken och sköter blommor och träd. Kuren är ett litet rum, han har en liten säng, spritkök och en liten teutrustning. Mannen som jobbar och bor här större delen av sin tid har sin familj i den närbelägna staden Karaj. Han har en son och två döttrar var av en har flera och svåra funktionsnedsättningar. Samhället hjälper inte till med något och hans lilla parkarvode räcker inte till mycket. Sonen skall gifta sig snart och den andra dottern är student i en stad långt borta i södern. Frun är hemma och tar hand om dottern med funktionsnedsättningar. Den här farbrorn är ett bland många exempel av familjer som inte får tillvaron att gå ihop.
Det här är livets hårda verklighet i den islamiska diktaturen, i ett av världens ekonomiskt, vetenskapligt och personellt rikaste länder med enorma naturresurser. Jag blir bestörtad av bara tanken på hans liv.
Enligt tradition skänker folk pengar till behövande under årets sista dagar och vi passar på att överlämna det vi har på fickan till parkmannen. Han blir väldigt rörd och jag kan tydligt märka glädjen i hans fasta och varma handslag när han tar oss i hand och tackar.
Väl hemma blir det mat och te innan det är dags att göra kväll. Nu ringer Amir för att höra att allt gått bra. Det känns konstigt att höra bror och hans fru Shadi så långt bort, vi har ju nära till varandra i Sverige och hörs oftast flera gånger om dagen.
Den statligt kontrollerade televisionen sänder en del roliga komediserier och rätt så bra underhållningsprogram, men när det blir dags för nyheter eller intervjuer med regimens företrädare då stänger vi av. Pappa och mamma svär över landets situation och vi önskar oss en grundlig förändring mest av allt. För att höra riktiga nyheter är vi hänvisade till pappas gamla kortvågsradiio. Regimen gör allt för att störa och slå ut radion och det är en ständig kamp vi har varje gång det är nyhetsdags. Det gäller att hitta det bästa läget för radion så att den ska kunna ta emot signalerna. Det är nästan komiskt för en utomstående kan jag tänka mig, att se hur vi rör oss från rum till rum för att hitta ett bra läge.
Senkvällens te och pratstund får bli avslutningen på den här dagen.
Innan jag somnar blir det några sms med ”Bollen” och jag lyssnar på den musiklista hon gjort i ordning och laddat ner i min telefon.
(En låt med anledning av fars dag, handlar om kärleken till far.)
http://www.youtube.com/watch?v=ZwHj3ssu4as
(Artisten Moin sjunger folkets situation idag. Samma låt som spelades i Amirs bil innan flygningen och mycket talande för parkvaktens situation.)
http://www.youtube.com/watch?v=6FtZim0faWI
Idag åker jag hem!
13 mars 2013 = 23 esphand 2571
Bloggen har legat nere ett bra tag nu, ja hela 14 månader, skamligt nog. 14 månader av slit, tråkigheter, skälslig trötthet men självklart också ljusa stunder. Sammantaget har det varit en tid av ständig längtan, både efter något nytt och annorlunda men också en stark hemlängtan. Hemlängtan i vidare bemärkelse än till min säng eller soffa i Göteborg som jag har att komma tillbaka till hela tiden.
För mig som fått byta hem och kanske ofrivilligt fått ett nytt hem på grund av omvärldens omständigheter så har ordet "hemma" flera bottnar. Visst är Göteborg och Majorna hemma och min hemvisst som jag trivs i och gillar, men för mig finns också ett hem som ligger längre tillbaka. Det är där jag lekt, där jag sagt mina första ord, där jag ätit första gången och där jag lärt mig att gå. Det är den hemlängtan som nu när jag passerat 30 gör sig påmind på ett mer påtagligt sätt jämfört med tidigare.
Jag ska inte göra något försök att sammafatta den tid som varit sedan sista inlägget, kan bara konstatera att det varit en tuff och omvälvande tid. Här kommer hur som helst ett långt inlägg.
Kanske kan jag nu, resande som jag är, finna ett lugn och få en själslig laddning för kommande utmaningar som står för dörren.
Mina väskor är packade och nere i bror Amirs bil. Jag går hemma och plockar ihop det allra sista, det ska ju vara ett snyggt hem jag lämnar i Göteborg.
Mina båda pass, lite pengar, biljetterna och telefonen, ja allt finns med. Ponkidonk (min barndomsvän Henrik) kommer upp lagom till jag ska lämna huset och får med sig lite matvaror som inte ska stanna kvar i kylen.
Vi låser och går ner tillsammans. Ponkidonk och Amir hälsar på varandra, vi tar farväl och jag sätter mig i Amirs bil och vi börjar rulla iväg. Nu är det på riktigt! Stereon spelar en låt om Iran och det är artisten Moin som sjunger: "dagens mödor bygger oss till immuna och starka människor, alla blir vi hjältar i solidaritetens tecken". Låten är mycket tänkvärd och ger mig kanske en första glimt om vart jag är på väg. Det var sex år sedan sist och mycket är förändrat.
På Landvetter flygplats är det inte mycket folk och incheckningskön går fort framåt. Fram med pass och väskor, jag får mina boardingkort i handen, ber om ledsagning och försäkrar mig om att mitt bagage går hela vägen till Tehran via mellanlandningen i Istanbul.
Tjejen bakom disken väger och skickar iväg min väska och sen är det den medföljande kartongens tur. Nio kilo övervikt, betala för det eller lämna är då frågan. Efter lite diskuterande med flygbolaget får jag lämna lådan, vill inte betala dryga 1 400 kr. Bror kommer ju efter nästa vecka med sin fru och de kan ta lådan med sig. Den måste dock öppnas så att jag kan ta lite mediciner som ligger där.
Ledsagaren kommer, jag tar farväl av Amir och hans fru Shadi, försäkrar mig om att jag har med allt jag behöver förutom lådan och beger mig mot säkerhetskontrollen. Det går smidigt, jag kommer igenom och går vidare till passkontrollen. Här visar jag mina resehandlingar och eftersom det är väldigt lugnt och vi har tid hinner jag växla några ord med tjänstemannen bakom luckan. Alltid kul att vara lite vetgirig och passa på att lära sig när det finns tillfälle.
Vi går vidare till planet och jag får hjälp med att hitta min plats. Ledsagaren önskar trevlig resa och går av. Jag sätter mig till rätta och ringer upp Amir för att säga att allt gått bra och att jag är på min plats nu. Hälsa hem till fosterlandet och familjen så ses vi om tio dagar säger han.
Nästa samtal går till Ponkidonk och vi avhandlar ett par snabba grejer. Det tredje och sista går till min flickvän "Bollen" och nu blir jag tillsagd att stänga av. När jag stänger av telefonen kommer en gullig turkisk flygvärdinna fram och instruerar mig lite. Två herrar tar plats i sätena bredvid mig och snart är vi i luften. Det känns lite vemodigt att lämna allt i Sverige.
Servicen ombord är god, maten de serverar helt okej och eftersom det finns vin kan jag ju inte klaga.
Jag läser mest i mina medtagna tidningar som jag packat ner i handbagaget och sedan låter jag dem ligga kvar i stolsfickan, Turkish Airlines mår säkert bra av att se och bekanta sig lite med punktskriften.
Efter ett tag mörknar det utanför rutan och efter ytterligare någon timme landar vi på Ata Turks internationella flygplats i Istanbul, Turkiet. Liv och rörelse, avgaser och ljud. Jag får instruktion om att sitta kvar och vänta på ledsagning som är på väg. Bäst att göra som den gulliga värdinnan säger och efter ett litet tag kommer så en lång kille för att ledsaga mig. Han tar mitt handbagage och vi gör sällskap. Det är trappa ner och jag har absolut inget emot det. För mig är flygplanstrappa en stor del av barndomen som jag gärna erfar om och om igen.
Nu blir det buss och sedan en lång bit att gå, först till en mötesplats och sedan vidare en bra bit till för att komma till rätt utgång där anslutningsplanet till Tehran väntar. Ledsagaren och jag hinner under den här tiden avhandla allt ifrån flickor till politik. Det är en kul kille och det trivs jag med, det enda är att jag inte får bära min egen väska utan det envisas han med att göra hela vägen fram. När jag väl sitter ner i en stol för att vänta på boarding säger han adjö och tar av sig min ryggsäck. Nästa ledsagare som kommer för att följa med mig ut, tar också väskan först, skumt folk alltså…
Åter blir det buss och sedan trappa, precis som det ska vara.
Under den här korta vistelsen på land har jag hunnit ringa "Bollen" och när jag sätter mig i nästa flygplansstol ringer jag hem till far för att meddela att jag gått på andra planet och beräknas komma fram i tid. Planet är fullsatt och här pratar de flesta farsi (persiska). Jag stänger av min telefon igen, denna gång utan att bli tillsagd, sätter mig till rätta och hälsar på mina stolsgrannar. Det är en ung studenttjej till vardags bosatt i Berlin och en snokig tant som bor i Köpenhamn. Tanten sitter i mitten och där hon sitter mellan oss kan hon lätt snoka i allt vi gör.
Studenttjejen är trött och jag full av tankar, så ingen av oss är så sugen på att prata med tanten men det hindrar inte henne. Hon tjötar på där och vi lyssnar tålmodigt. När planet lyfter kommer personalen med menyer och nu kommer tanten till användning. Menyn är inte på punktskrift och eftersom den gulliga tjejen från förra planet inte finns med får jag använda tanten som syntolk. Hon berättar och jag lyckas beställa. Hon har sina synpunkter på det jag beställer och när jag väl får maten och inser att hon haft lite rätt får hon vatten på sin kvarn. Jag får minsann höra att jag borde tagit den andra maten, men gjort är ju gjort. Jag beställer läsk vilket inte känns bra för tanten, hon tror nämligen att jag ska spilla dricka på henne. Kaptenen meddelar att vi väntas få turbulens och nu blir tanten ännu mer orolig för min dricka. Hennes fokus är på mig och det gör att studenttjejen kan sova lite. Jag äter och dricker som inget hänt och inte en enda droppe spiller jag. Tanten spiller dock mer, både mat och dricka. Jag vill skratta men kan inte, hon är ju trots allt äldre och jag ska visa åldersrespekt. Efter en stund säger hon förvånad: "du spillde inget men jag gjorde det, inte lite heller". Jag ler och säger att det säkert berodde på att hon var så koncentrerad på att hjälpa mig och sen tackar jag för all hennes uppmärksamhet. Hon byter ämne och nu vill hon sova lite. Haha tänker jag, kärringen är knäckt och jag har haft en kul stund medan studenten fick sig en liten men säkert välbehövlig sömn.
Nu börjar planet hoppa och jag kollar på min klocka, jodå helt rätt. Vi har två timmar kvar till landning vilket brukar innebära att vi precis passerat gränsen och äntrat iranskt luftrum.
När man flyger med utländska bolag sägs detta aldrig, men ombord på Iran Airs plan var passerandet av gränsen början på festen. En särskild musikslinga gick på, kaptenen talade om var planet befann sig, hälsade välkomna hem och kabinpersonalen bjöd på fika. Passagerarna brukade applådera och en stämning av förväntan infann sig under resten av resan.
Här är som sagt inte så men en viss förväntan går ändå att känna. Folk börjar spekulera i var vi kan vara nu och vilken stad som möjligen syns därnere. Logiskt är det så att vi kommer in ifrån nordväst och passerar det kalla och snörika länet Azarbayjan.
Därnere finns fortfarande barn som fryser, föräldrar som sover hungriga för att barnen ska kunna äta sig mätta och tusentals familjer som bor i provisoriska tält efter den senaste jordbävningen för sju månader sedan. Azarbayjan kallas för eldens och lågans län, här är alltid liv och rörelse och folk härifrån har en enastående beslutsamhet i blodet. Även här uppe i luften gör sig eldens och lågans län påmind tänker jag och drar lite åt mitt bälte.
Kärringen bredvid har tystnat och tiden fortsätter att gå. Luftgroparna blir mindre efter ett tag och även klockan vittnar om att vi bytt län, nu är det nog lite plattare och mjukare Zanjan som finns under oss. Tiden flyter vidare, jag känner av en liten nedstigning och kollar klockan, jodå mindre än en timme kvar till landning. Kanske är vi nu över länet Ghazvin med sitt extra nyfikna folk. Minuterna passerar och nu vaknar tanten till liv igen. Hon ska försöka syntolka och nu har kabinpersonalen släckt ljusen. Vi tappar höjd och ju mer vi gör det desto mer nyfikna blir folk.
Nu hänger praktiskt taget alla över rutorna för att se något. Vi sjunker ännu längre ner och äntligen verkar folk se. Ett hav av ljus som aldrig vill ta slut, det bara fortsätter och fortsätter. Ja det är riktigt och jag är överens med klockan också om att det måste vara Tehran. Hela stan är upplyst och uppifrån är det en enastående vacker syn. Här är staden som aldrig sover, där nere utspelar sig allt, ja här är faktiskt min hemstad. Spänningen stiger och ju närmare marken vi kommer desto fler blir de som börjar prata om sin längtan till det som finns därnere.
Planet skär igenom hela Tehran för att nå flygplatsen. På den här nya flygplatsen har jag inte landat innan, så det ska bli spännande. Det ligger tydligen långt utanför stan och det märks också när vi behöver åka lite till för att kunna landa.
Innan har jag alltid landat på Mehrabads internationella flygplats som numera är hopväxt med Tehran.
Nu åker vi söder ut mot staden Qom och på vägen passerar vi Tehrans stora kyrkogård. Mina tankar finns nu hos mina nära och kära som vilar i frid därnere men också hos alla de krigets hjältar som satt livet till för att jag ska kunna ha ett hem att återvända till. Neda, Sohrab, Arash, Taraneh och tusentals andra ungdomar som för fyra år sedan skrek ut sin vrede mot diktaturen för min och andras frihet och som fick kulor i bröstet som svar vilar också därnere. Det ger respekt må ni tro. Alla de är stjärnor på 75 miljoner iraniers himmel och dessa stjärnor tillägnar jag det bästa vi alla vet, nationalsången som nu är frihetens melodi.
Vi närmar oss marken och mitt hjärta slår snabbare. När hjulen äntligen tar i marken kan jag inte kontrolera tårarna längre, nu sprutar de ut. I vanlig ordning kommer tårarna fortare än något annat, ja hemmets yra övertar hela mitt inre väsen känns det som. Tanten blir förvånad och undrar varför jag gråter. Jag lyckas få fram två ord på farsi, mame mihan (fosterlandet).
Hon säger att hon förstår och sen är hon tyst en stund.
Mellan tårarna lyckas jag få fram en hälsning till demokratins förkämpar som offrat sina liv inom och utanför gränserna, önska frid för alla de hjältar vi förlorat i det åttaåriga kriget och även lyckönska alla de hjältar som en kväll som denna sitter i fängelse för att garantera mina och andras rättigheter.
Vi är många som fäller tårar, som är förväntansfulla och som snabbt vill ut. Min stolsgranne studenten gråter också, det hör jag av att näsdukarna kommer fram.
Kvinnorna reser sig först för att byta om, jodå nu ska slöja och annat fram, vi har landat i den islamiska diktaturen. Förtrycket gör sig påmind och vi vet alla vad som väntar här. De unga tjejerna hjälper varandra med att få på slöja och annat rätt och männen börjar svära över den här regimen som inkräktar på våra liv.
Tanten och studenten säger hejdå och rör sig utåt medan jag sitter kvar och väntar på ledsagaren.
Jag sätter på telefonen och ringer "Bollen" igen som jag lovat att ringa. Till henne skriker jag ut min glädje och lycka över att ha landat hemma, undra om hon förstår vad jag känner…
Klockan har passerat fyra på morgonen. Ledsagningen har kommit och kabinpersonalen följer mig ut så att ledsagaren kan ta över. Nu får jag dessutom bära väskan själv. Killen hälsar på god engelska och jag svarar på farsi, jodå jag är iranier och hemma. Här ska vi prata det språk vi är födda med. Han blir glad av att jag svarar på farsi, hälsar välkommen och jag får åka “minibil” till passkontrollen. Den nya flygplatsen verkar stor och avstånden är långa.
En gammal man i rullstol är före oss i kön och verkar ha tappat bort sina handlingar. Det tar lång tid innan han med hjälp av personalen hittar dem och kommer igenom. Jag noterar hur såväl folk i kön som personalen hjälper den gamle herren så att han kommer igenom på ett tryggt och respektfullt sätt.
Nu blir det min tur att stämplas in.
Polismannen bläddrar, trycker på sin dator och sedan får jag en inträdesstämpel. Han hälsar välkommen, ger mig passet och öppnar grinden så att jag kommer in. Bra, in kom jag i alla fall tänker jag och går vidare med ledsagaren för att hitta mitt bagage.
Det verkar dröja och eftersom jag vet att flera ledsagningar väntar skickar jag iväg min ledsagare och ber honom komma tillbaka när väskbandet börjat rulla. Det landar och lyfter plan hela tiden och då kan han göra bättre nytta än att vänta med mig.
Medan jag står och väntar på bagaget kommer minst tio personer fram inom loppet av 20 minuter och undrar om jag ska någonstans och ifall de får hjälpa till. Värmen, solidariteten och artigheten som vi lärt oss att inta med modersmjölken visar sig här. Ett mycket artigt och respektfullt bemötande ifrån alla, såväl unga som gamla, kvinnor liksom män.
Ute i ankomsthallen väntar pappa på mig. Vi hälsar, kramas, tackar ledsagaren med lite dricks och går ut till pappas bil. Det är en iransk Peykan pickup, med två säten fram och öppet lastutrymme bak. På väg till bilen stöter vi på några herrar som direkt börjar prata politik på ett mycket ironiskt vis. De lindar inte in orden utan låter kritiken och vreden hagla över förtrycket på ett mycket avslappnat och komiskt vis. Här får jag kvitto på det jag tänkt länge.
För det första måste iranier vara det mest politiska folket och för det andra kan inget hindra oss ifrån att tala om vad vi betraktar. Det gäller bara att förstå koderna.
Böneutropet sätter igång och kallar till morgonbön och på direkten sätter folk på sina bilstereos och mobiler för att överrösta den. Folk fortsätter prata och här finns ingen som tänker på morgonbönen.
Dubbelheten är enorm medan folks respekt för systemet är obefintlig konstaterar jag, mycket mer påtagligt än sist.
Vi har en bra stund i bilen tillsammans och pappa har köpt torkade fikon som vi mumsar på. Mamma som är hemma och väntar ringer och hälsar sin äldsta son välkommen. Trafiken är enorm och det är verkligen bilar överallt även om klockan är fem på morgonen. Vi åker i knappa två timmar innan vi är hemma och på den tiden hinner det ljusna. Jag har längtat efter att se det ljusna och åter få se världens mest blåa himmel. En solklar dag börjar och jag njuter där jag sitter och åker hemåt.
Väl hemma väntar mamma i porten och när jag går ur bilen kommer tårarna igen. Jag är hemma, det luktar mamma, tet är klart på vår gamla gasspis, doften av renlighet och klorin gör sig påmind, solen håller precis på att gå upp och ur pappas gamla kortvågsradio strömmar musiken ut. Just det, i hissen är knapparna punktmärkta och talsyntesen talar om vilken våning man kommer till.
Nu är det alltså ny dag, torsdag den 14 mars lika med 24 esphand.
En liten frukost bestående av te och iranska munkar (piraski) blir det sista vi intar innan vi lägger oss för lite sömn. Vi har ju varit vakna hela natten och behöver sova.
Jag ber om att få sova på en madrass på golvet. I mitt rum har jag morgonsol och det känns underbart att lägga sig där. Hem älskade hem tänker jag och somnar in. Det sista jag hör är en duva som kurrar och verkar vara glad.
(Artisten Noushafarin sjunger låten Mor jag är på väg.)
http://www.youtube.com/watch?v=nmGPFV-psIo
(Sångerskan Shakila sjunger klassikern Stjärnornas rus, som är den slinga som går på när Iran Airs plan brukade passera gränsen på väg in. Beskriver mycket väl känslan man har i kroppen innan landning.)
http://www.youtube.com/watch?v=d8DLgHwmJ8o
(Den Stockhomsbaserade unga artisten Hajirs hälsningslåt, passade bra under inflygningen.)
http://www.youtube.com/watch?v=EdCAJz4-F20
(Nationalsången är ett måste när man beträder marken, frihetens melodi.)
http://www.youtube.com/watch?v=tsBKYMSr3YI
