Rezas vilja

Idag den 6 september har det gått exakt 20 år - helt obegripligt!

 

Den 6 september 1991 dumpades ett så kallat ensamåkande elvaåring på centralstationen i Göteborg. Killen som till växten var ganska liten och hade med sig en relativt stor packning, kunde inte språket och såg tämligen vilsen ut. Men i det vilsna fanns det ändå ett lugn, att resa var han van vid och om bara en kort stund skulle han efter tre dagars resande få träffa några som han kände igen och några som absolut kände igen honom. Den som hade dumpat honom hade redan försvunnit bort. Den stora bruna resväskan, kassettfristylen i sin väska runt halsen och påsen med det lilla kassaskrinet i, var det som fanns kvar.

Kallt var det också denna tidiga morgon, i alla fall för den som hade kommit ifrån ett sommarvarmt land.

Jodå helt rätt gissat, killen ifråga var faktiskt jag själv...

 

I två dagar hade jag rest ifrån Teheran, via något annat land som jag senare förstod var Tyskland, för att sedan hamna i Göteborg. Först med en familj och sedan med en äldre man, först flyg och sedan tåg. Nu stod jag alltså där och hade kommit fram till målet som var förutbestämt. Planen hade lyckats och antagligen var farmor, farfar och resten av släkten på båda sidor nöjda och glada över att det gått bra tänkte jag, frågan är dock om de hade fått bekräftelsen än.

 

Min väntan blev inte så lång som tur var för det var som sagt kallt. Hämtades av en kusin och hennes gubbe och nu var det på riktigt. Jag hade flyttat och det för alltid...

 

Ett bekräftande samtal till farmor var första prioritet och det gick så tydligt att höra lugnet i hennes röst när hon förvissat sig om att allt hade gått bra, nu var dramat över för hennes del. Några uppmuntrande ord och ett sedan nöjt avslut från allas sida fick sätta punkt för första steget i det nya i mitt liv.

 

Efter några dagar med ganska lite mat var det skönt att kunna äta en riktig frukost utan att slippa tänka på vad det var i brödet, om man vågade dricka tet eller om det verkligen var okej att be om lite socker. Rostat bröd har eller hade aldrig smakat så gott som den morgonen.

Kusinen och hennes man kände jag igen även om jag knappt var fem år när de flyttade till Sverige. Deras dotter var dock okänd för mig eftersom hon är född här. När hon kom fram och hälsade och jag såg att hon hade ett välkomnande sätt blev också det snabbt naturligt.

Frukosten blev lång med mycket prat och sedan bar det av till min fasters hem där jag skulle komma att bo. Ett rum som skulle bli mitt var redan tömt.

 

Första dagen var full av intryck, solen sken och jag passade på att köpa min första glass och åka spårvagn i det nya landet. På eftermiddagen när faster och hennes man hade kommit hem från jobbet, fler kusiner hade anslutit och vi hade ätit den första gemensamma middagen kom så plötsligt hemlängtan och tårarna. I timme efter timme grät jag och ville tillbaka. Men vad ville jag tillbaka till?

 

Mina föräldrar hade sedan några månader tillbaka gripits av den iranska islamistregimens säkerhetstjänst och satt nu i fängelse för politisk aktivitet och så kallad omstörtande verksamhet. Detta var andra gången och ingen kunde veta om och i så fall när de skulle släppas fria. Pappa hämtades ifrån firman och mamma ifrån jobbet mitt under den lektion hon höll för sina högstadieelever i persisk litteraturhistoria.

Min lillebror skulle om ca 20 dagar börja första klass.

Mina mor och farföräldrar hade sålt en hel del av sitt innehav för att kunna skicka iväg mig och det största motivet var mina ögon och de behandlingar som jag ändå behövde och inte kunde få tillgång till så lätt. Det går inte att kräva hur mycket som helst av sina gamla mor och farföräldrar som plötsligt får två barn att ta hand om i ett land som styrs av mafiagrupper. Men detta perspektiv var inget jag hade när jag satt där vid fasters köksbord och grät i timmar. Hela kvällen och hela natten grät jag tills jag somnade. Ett samtal till farmor och några utbytta meningar med lillebror lugnade mig för en stund men sedan var jag igång igen. Första natten i det nya landet somnade jag med uppsvullna och värkande ögon efter allt gråtande och med ett par snäckor i handen. Snäckorna från Kaspiska havet och Persiska vikens stränder var det enda som jag kunde känna ett lugn med och som symboliserade det som nu för alltid kom att bli "det gamla hemma".

 

Sedan den 6 september 1991 har nu 20 år hunnit passera.

Mina föräldrar blev frisläppta efter två år men förlades med reseförbud i ytterligare tre år.

Min farfar hann jag aldrig träffa igen, han gick bort innan jag fick möjlighet att åka till Iran och träffa honom.

Mormor som hade väntat så länge hann jag heller inte träffa, hon gick bort dagen innan jag kom tillbaka första gången.

Morfar hann jag dock träffa tre gånger till innan han lämnade oss här på jorden.

Min bror hann gå klart skolan och i april 2006 flyttade han hit och vi kunde åter förenas som syskon.

Mina föräldrar och vi barn har nu möjlighet att åka till varandra och träffas både här och i Iran. Inom kort väntas förresten mina föräldrar hit.

 

I maj år 2000 fick jag möjlighet att för första gången återvända till det "gamla hemmet" då jag i sällskap av faster åkte till Iran för att träffa alla. Mina föräldrar hade då väntat i nio år för att få träffa mig igen, min bror var en kaxig tonåring som jag inte kände igen och alla i släkten hade blivit så stora.

Det var med blandade och mest motvilliga känslor jag klev på IranAirs plan på Landvetter för att efter fem timmar landa i Teheran. Att då efter nio år behöva möta det gamla igen var inte enkelt och under flygresan gick jag flera gånger mellan känslan av förväntan och förnekelse. Det var inte förrän kaptenen meddelade att vi nu hade äntrat iranskt luftrum och alla applåderade och värdinnorna kom med fika som jag fattade att min första hemresa var ett faktum och att vi om dryga 90 minuter skulle landa på samma flygplats som jag hade lämnat för alltid, då för nio år sedan.

 

Landningen på flygplatsen i Teheran och när man ser hur man närmar sig kilometer efter kilometer och hur samhörigheten av att komma hem sprider sig mellan passagerarna är och har alltid varit speciell, fylld med tårar och glädjetjut med applåder för flygplanspersonalen. Jag som då trodde att jag hade lämnat allt det gamla bakom mig anade inte att också jag skulle känna denna glädje, nej jag levde i förnekelsen och blev hela tiden motbevisad. Motbevisad blev jag också när jag hade förväntat mig ett dåligt mottagande i passkontrollen. Den äldre herren bakom disken tog emot mitt pass, bläddrade, kom runt och gav mig en kram och sedan stämplade han ankomst och hälsade mig välkommen hem. Hans vänliga röst och lugna välkomnande sätt är inget jag glömmer i första taget.

 

Jag har under dessa 20 år gjort en resa som nog inte går att sammanfatta i ett enda inlägg. Intrycken, lärdomarna och erfarenheterna har varit otaliga. Skillnaderna i levnadssätt har ibland känts väldigt stora och ibland varit obefintliga. De första två åren av förnekelse av mitt förflutna som troligen var en motreaktion och en försvarsmekanism för att hålla hemlängtan borta var en svår tid men troligen nödvändig. När jag nu ser på den tiden och kan analysera det konstaterar jag att jag inte lyckades förneka och glömma och det var tur det. Historielös och rotlös vill jag ju inte bli så mitt misslyckande var nog ändå lyckat. Jag slutade aldrig reagera på den iranska nationalsången, jag stannade alltid till och lyssnade extra när någon pratade persiska, jag reagerade alltid på historiska dagar och det iranska nyåret var alltid något som påminnde mig om mig själv. Idag  kan jag med stolthet förklara iransk kultur, historia och traditioner för mina utomiranska vänner och bekanta, samtidigt som jag med lika mycket glädje kan förklara svenska motsvarigheter för mina iranska vänner och bekanta.

 

Det jag idag saknar och som jag inte får chansen till längre är ett sista hejdå till farfar och mormor. Deras och min väntan på att åter få träffas blev tyvärr evig och det är något av ödets oåterkallerliga och tråkiga beslut.

 

Nu när det händer så mycket i världen har hoppet för befrielse också vuxit hos det iranska folket och jag är övertygad om att det snart också blir segervisa rop på gatorna i Teheran, Shiraz, Tabriz och Esfahan.

Kanske kommer det också en dag då vi slipper se elvaåriga iranska pojkar ensamma på Göteborgs central en kall septembermorgon stå där med sina resväskor, inte för att de vill utan för att de måste.

 

Om bloggen finns om 5, 10, 15 eller 20 år lovar jag att blogga då med samma tema men kanske med lite tillägg :).